Ett dygn på Öland

Jag skulle kunna skriva en C-uppsats om midsommarafton på Öland, men jag nöjer mig med bilder och bildtexter av den enkla anledningen att det mesta nog bara är intressant för den närmaste släkten. Likväl unyttjar jag min möjlighet att vara både skribent och redaktör och släpper igenom den här artikeln, om än på nåder.

Jag välkomnades till Vedborm med en jordgubbsgräddtårta. Fast den var nog mer för min åttioårsjublierande far än mig. Jag hade inte hunnit skaffa någon riktig present på grund av arbetet, men jag gav honom Evert Taubes bok "Svarta tjurar" som jag inskaffat på antikvariat för egen läsning. Det föll väl hem.

Sedan middag på Lammet och Grisen. Här är utsikten över det nordöländska alvaret från terrassen på taket. Vackert och kargt.

Problemet med Lammet och Grisen är att de har så vansinnigt gott kött. Man omväxlande svälter sig och töjer ut magen i dagar för att få i sig så mycket som möjligt, men så har de samtidigt ett sådant läckert salladsbord att man helt glömmer av sig i sina föresatser att köttfrossa. Längst ned till vänster ligger deras legendariska vitkålsallad* som verkligen är ljuvlig. Sedan följer klockvis en blandad sallad med dijon- och limedressing, vitlöksmarinerade kronärtskockshjärtan, chilimarinerad minimajs, sju sorters oliver (man kan äta hur mycket som helst av dem!), marinerade vitlöksklyftor och slutligen cocktailtomater marinerade i lite råsocker, salt och blandade kryddörter.

Och så köttet då... Jag lydde farbror Bengts råd och skippade helt grisköttet. Längst ned ser ni de ljuvliga lammrevbenspjällen som föll sönder i fettmöra bitar när man lyfte det, sedan lammfilé och lammrostbiff. Överst en bakad potatis med vitlökssmör, lite grillad sparris (lite väl slapp för mitt tycke) och en grillad tomat med ost. Min far tog en stor bit grillad slaksida, vilket såg helt absurt gott ut. Feg som jag var vågade jag inte fråga efter en liknande bit själv, så jag nöjde mig med att dregla över hans tallrik.

Och såserna, herre min skapare! De är ljuvliga, även om det sista man vill är att kompromettera smaken av nygrillat lamm. Alltså äter man såserna som de är, direkt från tallriken. Sjukt, men gott. Längst ned är rödvinssmöret, sedan åt vänster den fantastiskt goda kvibillekrämen, sedan bbq-sås, en underbar rabarberchutney, sedan en habil fetaostkräm, trevligt persiljesmör och en tzatsiki som faktiskt smakar nästan som den ska. I mitten en stark grillsås som kväver vilken smak som helst. Men att doppa brödet i den är underbart!

Det roterande lammet som sakta grillas färdigt var jag livrädd för när jag var liten. Nu funderar jag på bästa sätt att stjäla med det hem.

Till dessert äter man alltid farbror Bengts kreation: jordgubbar marinerade i grand marnier med någon kula vaniljglass. Det är rasande gott och Bengt själv hävdar att han var först med idéen. Jag tror honom gärna.

De två andra systrarna Richert sitter och är vackra tillsammans.

Större delen av syskonen (utom William i mitten) leker en komplicerad koreansk lek som går ut på att man först sjunger "chin chin chin chin chin, pom pom pom pom, furiukisaki" (eller något liknande. Sedan klappar alla en avancerad takt och någon säger den andras namn och en siffra. Då måste den omnämnda personen säga sitt namn så många gånger i takt och dessutom säga ett nytt namn och en ny siffra och så går det vidare. Förloraren får en stekpanna i huvudet enligt det koreanska barnprogram som skapat leken, men vi nöjde oss med en viss häckling av förlorarna.
På midsommardagens morgon strövade jag runt och fotograferade regntunga blommor. Tigerliljorna är mina favoriter.

En närbild avslöjade en vackert blåskimrande bagge i blomkronan.

En makrobild av kaprifolen visar att humlan är en riktig fuling. I stället för att klämma in sin rundnätta kropp i blomman och således pollinera den som lön för nektarmödan sticker den helt enkelt hål i blomställningen en bit upp.

Förresten betyder namnet kaprifol getlöv. Antingen för att getter gillar växten, eller för att den klättrar som en get överallt, det har jag inte riktigt lyckats urtröna.

I trädgårdslandet frodas min absoluta favoritgrönsak mangolden. Recept kommer senare, när den växt till sig!
En vacker present fick jag av min far: ett knippe hemodlade rädisor. Jag glömde dem dessvärre i kylen, men jag hoppas på en ny laddning senare eftersom de är bra mycket pepprigare än tråkmånsarna man köper på butik.

Sedan åkte jag hem till Kalmar igen, en kruka hibiskus och två mangoldplantor rikare. Fast mangolden är är till min arbetskamrat som jag en gång bjöd på den mallorcinska pizzan tarta de bladas. Hon åt en halv långpanna och har pratat om mangold sedan dess, så nu får hon äntligen chansen att laga sin egen.

*1969, när min far startade restaurangen var de enda tillbehören vitkålssallad efter samma recept, bakad potatis och två sorters kryddsmör. Allt har stått sig till idag, men tillbehören har utökats.