Fåglarna

Det som retar mig mest av allt på restaurangen är fåglarna. De var illa redan förra året, men i år har de blivit så uppkäftiga att jag funderar på att skaffa jägarlicens.

Minst, men väldigt ihärdiga, är gråsparvarna. De flesta av dem är uppvuxna i vindskyddet på uteserveringen och har väl därför en slags besittningsrätt på stället. En ej inplockad bricka kan roa och föda cirka tio gråsparvar, vilket är förklaringen till deras enorma antal. De lämnar små hårda korvar efter sig som är relativt lätta att torka bort. Har de torkat är det bara att putta ner dem på marken med en välriktad snärt med trasan.

Betydligt värre är skrattmåsarna, som påminner väldigt om ett gäng tonårskillar på väg hem från en folkölsfest. De skriker som besatta, slåss inbördes och med alla andra fågelfän. De sitter uppradade på taknocken och lämnar man maten obevakad en minut har de garanterat lyckats plocka åt sig godbitarna när man kommer tillbaka. I förfjol var det en sällsynt förslagen mås som - genom en snabb och dårdristnig dykning - lyckades snappa åt sig en hel lövbit från servitrisen som gick ut med maten. Sedan återvände den med sitt byte till taket och skrattade sig rått igenom hela måltiden. Måsarnas bajs är svårstädat. Är det fuktigt går det lätt, men det är å andra sidan så äckligt att man nästan hellre väntar tills det torkat. Då får man skrubba intensivt, bara för att upptäcka en ny blaffa på samma ställe en halvtimme senare.

Magnus favoritsport är att kasta småsten på måsarna, men hittills har han aldrig träffat målet.

Kråkfåglarna är allra värst i och med att de är så pass intelligenta. Är fiskmåsarna huliganer så är kråkorna snarast att likna vid criminal masterminds. De sitter tyst på staketet och bara tittar. Rätt festligt ända tills man lämnar maten obevakad. Då skuttar de snabbt fram och snor åt sig den största biten. Sedan återvänder de snabbt till staketet igen. På det viset är det ibland bara kråksparkar i såsen och en vag känsla av att portionen var större nyss som får gästerna att ana oråd. Kråkbajset är förvisso omfångsrikt, men likväl att föredra framför fiskmåsarnas eftersom det är torrare i sin sammansättning. Dessutom är kråkorna renliga nog att bara skita strategiskt där det är nytorkat. Annars håller de latrinen utanför staketet.

En kråka är särskilt förslagen och den enda förklaringen jag kan komma på till hans beteende är att han faktiskt njuter av att retas med mig. Han vet mycket väl att servetter inte erbjuder någon näring, men han är lik förbannat alltid där och drar i dem när jag ska duka upp till beställda sällskap. När han har slitit ned en tillräcklig mängd servetter ur högen spankulerar han lungt vidare längs borden med en tydligt belåten min. Har jag dukat långbord inspekterar han alltid hela raden av kuvert och ser noga till att allt är i sin ordning. En gång hade jag dukat upp till 60-talet personer. När jag lite senare gick ut igen tog jag kråkdjävulen på bar gärning. Han marscherade längs borden och slet med ett välriktat knyck bort varenda servett på ett mycket metodiskt sätt. Sedan lät han servetten singla ned på marken och sparkade ned till slut bort besticken. När jag närmade mig kraxade han nöjt och satte sig på staketet igen. Jag kan inte annat än att beundra honom för hans upptåg.