Ships that pass in the night...

Jag går mot Maxi för att köpa lammracks och lite annat smått och gott och röker en cigarett längs vägen. Jag är ledig i morgon, ser ni, och Magnus slutar för första gången på hela sommaren tidigare än klockan sent, nämligen klockan 17. En fylleglad tjej går emot mig med en oöppnad burk Staropramen.

Tjejen: Får jag köpa en cigg av dig?
Jag: Du får en, mot en klunk av din öl.
Tjejen: Lätt!
Jag: (ger henne en cigarett) Varsågod!
Tjejen: (räcker mig ölen) Ta den! Jag är stupfull! Så jävla skönt att äntligen få en cigg!

Jag ger tjejen tre cigaretter till som tack för burken och begrundar min fantastiska lycka ölklunkandes hela vägen mot Maxi. Och visst är det fascinerande, hur man kan byta glädje med en vilt främmande människa? Jag var ölsugen och hon röksugen. Tillsammans jämnade vi ut excesserna lite.

Dygnet i sammandrag

Lotten ber om dygnsredogörelser, och jag är inte den som sviker. Här har ni mitt senaste dygn, med start från och med midnatt:

00:00 Magnus och jag somnade klockan 16 och sov till 22, så nu är vi tämligen pigga. Vi tittar på Millenium på fyran. Det är en halloweenspecial och inte speciellt läskigt, men jag är lättsuggesterad, och Magnus lyckas därför skrämma mig från vettet med ett litet "Buh!" varje gång det är läskig musik.

01:00 Vi ser på lite nyheter och blir hungriga. Fram med chevre, tryffelhonung och sådana där knäckisar med citronsalt. Gott.

01:15 Jag ser en repris av Chicago Hope. Magnus slumrar. Jag har aldrig sett serien innan och blir överlycklig av att upptäcka att han från serien Dead like me är med. Jag ser sällan på tv.

02:00 Jag läser den enda delen av gårdagens SvD jag har kvar: ekonomidelen. Jag fattar inte så värst mycket och funderar ett tag över vad fasen en hedgefond egentligen är. Och hur funkar börsen egentligen?

03:00-07:20 Jag sover. Drömmer halvvakna drömmar. Jag vaknar lite lätt och undrar om det verkligen skulle ut två räksallader till bord 14. Ser mig omkring och konstaterar att det nog inte ska det, eftersom jag är hemma. Klockan ringer. Jag ställer om den på 07:45

07:45 Magnus ställer sig i duschen. Eftersom vi duschade igår eftermiddag skippar jag själv tvagningen och går direkt på linsisättning och sminkning. Det går snabbt, eftersom jag ser så sliten ut att det inte ens är värt att försöka göra något åt.

08:05 Köper dagens frallor och limpor till restaurangen på bageriet i grannskapet. Magnus och jag traskar till restaurangen.

08:35 Eftersom vi var lediga igår är den enda nyckeln strategiskt gömd på ett mystiskt ställe. Det tar oss fem minuter att leta rätt på den.

08:40-11:00 Öppnar restaurangen. Tänder alla lampor, sopar golvet, städar toaletterna. Gör frallor, räkmackor och köttbulledito. Fixar salladsbuffén. Torkar uteserveringen ren från fågelskit och regnvatten. Röker en massa cigaretter och dricker fem koppar kaffe utan nämnvärd effekt.

11:00-14:00 Lunchrusning. Står i kassan och lyckas vara personligt trevlig mot varenda människa trots att de alla ser likadana ut efter ett tag. Glömmer hela tiden att fråga om de vill ha kokt eller stekt potatis till sin pannbiff. Men runt klockan ett tar den stekta potatisen slut, så det löser sig själv så småningom.

14:00-16:00 Jag och A, dagens alltiallo är skittrötta. Vi går och gäspar, röker kopiöst, äter mat (kroppkakor för min del, pannbiff för henne) och gör lite, lite nytta. Planerar hur vi ska duka upp kvällens åttio gäster. Regnar det måste de sitta inne. Vi bestämmer för att duka upp för dem ute under tak. De som klagar får flytta in helt enkelt.

16:00 Servitrisen C dyker upp och löser av mig. Innan jag går flyttar vi om alla bord på uteserveringen så att vi kan duka långbord under tak.

16:25 Pussar Magnus hejdå och går hemåt. Snor med mig två öl och intalar mig att jag är värd det.

16:35 En himmelsblå gammal volvo stannar till bredvid mig. Det är två Karlskronatjejer som undrar var IKEA ligger. Jag upplyser dem om att de är så fel som de någonsin kan vara och försöker beskriva vägen. Ger snabbt upp och förhandlar fram lift hem mot att jag ska peka åt rätt håll. Eftersom jag bara åkt buss till IKEA är jag vansinnigt vag och misstänker att de kommer vara halvvägs till Malmö innan de inser att jag (förvisso ofrivilligt) har lurat dem.

17:00 Kollar mejl, dricker ölen och stör mig på att fläkten på min dator slutat fungera. Alltså spontanstänger den av sig var tionde minut vilket gör det svårt att överföra bilder från kameran. Tur att blogger autosparar nu för tiden.

17:30 Lyssnar av meddelanden på mobilen som batteridog under dagen. En reporter från tidningen Östran har sökt mig. Jag ringer upp och vi enas om en intervju i morgon klockan 16. Jag konstaterar fascinerat att jag blivit så journalistblasé att jag inte ens är nervös längre. Känner mig nöjd över att jag äntligen får figurera i en lokaltidning, men inser snabbt att jag måste ta bort stammisinläggen eftersom jag kommer att bli igenkänd på restaurangen. Och jag vill inte såra någon med det jag skriver.

18:00 Bestämmer mig för att jag vill ha mer öl, men orkar inte göra någonting åt det. Går igenom DN och SvD, samt några bloggar på nätet.

18:50 Inventerar mina tillgångar. Två kronor på kortet, sju i plånboken. Tar med mig fem kassar pant och knallar iväg till Maxi.

19:1o Får ihop 82 kr i pant. Det räcker tillsammans med mynten i plånboken till ett sexpack folköl, kokkorv och bröd.

19:50 Hemma igen. Provsmakar korven. Det smakar korv. Gott. Dricker folköl. Bloggar vidare. Ringer min kompis Pelle och pratar om allt möjligt.

20:50 Läser Ett år av magiskt tänkande av Joan Dion. Tänker på hur det skulle kännas att förlora Magnus och lipar en ganska stor skvätt.

22:20 Längtar efter Magnus. Smsar hononom. Han har lite kvar att göra i köket, men kommer snart. Alltså bloggar jag mitt dygn.

Härifrån är det rena förutsägelser:

22:50 Magnus kommer hem. Vi dricker varsin öl i duschen och äter lite korv.

23:20 Vi går och lägger oss. Magnus somnar i samma ögonblick huvudet når kudden. Jag petar på honom lite då och då så att jag ska slippa känna mig så ensam.

00:10 Jag somnar äntligen.

Reklamblogg: Pelle och Ponta!

Hade jag inte haft en sådan aversion mot festivaler, folksamlingar och fekaliegyttja hade jag definitivt besökt Rasslebygd i år. Min goda vän Pelle och hans kompis Pontus spelar nämligen, och gillar man synth och bitpop bör man definitivt dansa loss till det! Som uppladdning inför dagen D kan man kolla in deras myspace-sida!

Ett år tillsammans!

Syndafloden faller över Kalmar. Men som sagt har vi på grund av vårt arbete skaffat oss en pervers syn på så kallat dåligt väder. Regn ingår inte i den kategorin, däremot solsken och milda brisar.

Firar man ett år med sin livs kärlek måste man faktiskt göra någonting speciellt av dagen. Vi bestämde oss för en picknick i Slottsparken, eftersom vår första gemensamt lediga dag förra sommaren förgylldes av en sådan. Även den gången stod gazpacho och rabarberpaj på menyn, men i år var de båda rätterna ytterligare förädlade.

I parken bygger de ett nytt konstmuseum. Lyftkranen var i alla fall mäktig även om museets placering lämnar mycket att önska.

Att regnet vräkte ned gjorde oss inte modstulna, tvärt om! Dels kändes det underbart asocialt att picknicka i ösregn, dels fick vi parken i stort sett för oss själva (vi satt regnskyddade på utomhusscenen). Fast inte riktigt. Mitt i vår fyrarätters picknick (kompletterat med favoritölen Zeunerts Werde, underbara Rotari Rosé och lättdruckna Porcupine Ridge) dök det upp en liderlig sälle i skepnad av kapten Andersson. Han var tämligen berusad, men bjöd på god underhållning och ett rejält glas whisky var. Han berättade om sin barndom med en alkoholiserad och bindgalen far, hur har blev skickad från Uddevalla till korrektionsanstalt i Kalmar som trettonåring och om när han förlorade sin oskuld med en köksa på nämnda korrektionsanstalt. Dessutom var han mycket intresserad av att diskutera sex i alla dess former.

Installerade under tak kunde vi njuta av utsikten mot restaurang Byttan. Det var underbart att använda det stora objektivet till att spana på hur servitriserna arbetade när vi själva slapp.

Kapten Andersson var underhållande ett tag (man begåvas med en abnormt stor tolerans för fulla sjömän när man jobbar på min restaurang), men så småningom ville vi vara för oss själva igen. Alltså satte vi honom, elakt nog, på en taxi till restaurangen. Idag fick vi veta att han nära nog retat livet ur C, en av servitriserna. Hon föreslog att han inte skulle dricka fler öl, varpå han svarat: "Jag förstår...". C var skitnöjd över att hon fått sitt budskap igenom ända tills han fortsatte: "Det är felet med er tjejer idag, ni onanerar för mycket".



Hur som helst, maten. Jag visste faktiskt inte att Lisa hade utlyst en gazpachotävling, men det här får bli mitt modesta bidrag. Den är väldigt traditionell, förutom att jag blandar ut den med mineralvatten. Men jag tycker att den blir extremt sommarfräsch på det viset. Givetvis får den picknickfraktas i komprimerad form och blandas i serveringsögonblicket, men det behöver jag knappast säga. Mums är det i alla fall, även en regnig dag!

Gazpacho
6 personer som förrätt

6 stora tomater
2 stjälkar bladselleri
2/3 gurka
1/2 gul lök
4 vitlöksklyftor
1 grön paprika
1/2 - 1 spansk peppar
3 skivor kantskuret franskbröd
1 dl god olivolja
2 msk sherryvinäger
salt, svartpeppar
5 dl mineralvatten

garnering:
1/3 hackad gurka
1 hackad röd paprika
hackade eller slantade rädisor
skivad salladslök
krutonger (stek tärningar av franskbröd frasiga i olivolja)

Skålla tomaterna, ta bort kärnorna och hacka dem grovt. Skär sellerin i mindre bitar (även bladen). Skala gurkan och hacka den också. Hacka lök, vitlök och paprika någorlunda fint. Släng ned alla grönsaker i matberedaren tillsammans med franskbrödet uppbrutet i mindre bitar. Kör till en puré. Tillsätt olivoljan och vinägern. Smaka av med salt och svartpeppar (den ska vara ganska starkt kryddad eftersom den späs ut senare). Häll på flaska och packa ned i picknickkorgen.

Vid servering blandar du ut den tjocka soppan med lite mineralvatten så att den får en trevlig konsistens och bubblar lite friskt. Strö över de hackade grönsakerna och lite krutonger.

I nyaste numret av Vi (som ännu inte nått butikerna) är jag med under rubriken "På uppgång" - även om de långa arbetsdagarna gör att jag snarare känner mig på dekis. Det är den utmärkta och väldigt trevliga Jenny Morelli som intervjuat mig på ett kafé på Mariatorget.

Bilden blev inget vidare (eller så har jag bara en absurd självbild - den tesen understöds av att det finns runt tre bilder på mig själv som jag är nöjd med), men vad som framför allt är intressant är att jag säger att det finns en sak jag aldrig skulle blogga om: tonfisk på burk. Lagom till intervjun publiceras därför ett recept som går stick i stäv med denna kommentar. Men faktum är att jag ogillar de flesta recept med burktonfisk, och inte gärna sätter i mig det, inte ens de dyrare varianterna. Vitello tonnato är ett ljuvligt undantag.

Se bara till att använda bra tonfisk. Köper du Euroshoppers variant smakar det därefter. Jag använde Abbas bitar i olja, och det fungerade fint. Och var inte heller rädd för att rosasteka fläskfilén, chansen är större att du dör av besvikelse över torrt, trådigt kött än av salmonella eller trikiner. Vill du inte chansa, satsa då hellre lite extra pengar på en kalvstek, det hade jag gjort om bara Maxi behagat saluföra det.

Vad gäller de två sorterna rapsolja är det givetvis överkurs, men jag gillar den nötiga smaken av kallpressad rapsolja. Men jag blandar gärna ut den med sin mildare syster eftersom jag ogillar när nötsmaken tar överhand.

Att varken vitellon eller bönsalladen som ackompanjerade den inte finns på bild beror på att vi råkade äta upp dem innan någon av oss kommit på det här med fotografering.

Vitello tonnato
4 personer

600 g fläskfilé
2 äggulor
1 tsk dijonsenap
1 dl kallpressad rapsolja
1 dl vanlig rapsolja
2 burkar tonfisk i olja
1 dl avrunnen kapris
1/2 - 1 dl vitt vin
saften av 1/2 citron
salt, svartpeppar

Kapris och citronklyftor till garnering

Sätt ugnen på 125 grader. Bryn fläskfilen runt om i en panna. Salta och peppra. Lägg i en ugnsform och stek tills innertemperaturen är 65 grader. Låt svalna och skiva sedan i 1 1/2 cm-tjocka bitar.

Blanda äggulorna och senapen. Rör ned de båda oljorna, först droppvis och sedan i lite större mängder till en majonäs. Låt tonfisken rinna av från oljan och tillsätt den. Mosa ihop till en röra och tillsätt sedan kaprisen. Späd med vitt vin till en tjock sås och smaka av med citron, salt och svartpeppar.

Bre såsen över köttskivorna. Garnera med kapris och citron. Servera kallt. Nypotatis eller bara lite bröd är gott till.

Den här bönsalladen är enkel och smakrik. Funkar givetvis med vilka bönor som helst, men just borlottibönornas milda krämiga smak gör sig perfekt till den nötiga dressingen.

Ta vilka kryddörter du vill! Det går bra med bara basilika om man inte har lyxen att odla kryddor i balkonglådan. Själv tog jag persilja, salvia, ingefärsmynta, oregano, citronmeliss och apelsintimjan.

Bönsallad med solrosvinägrett

2 msk solrosfrön
1 stor vitlöksklyfta
1/2 tsk salt
3 msk kallpressad rapsolja
1 msk äppelcidervinäger
1 tsk råsocker
1 dl hackade, blandade kryddörter
svartpeppar
1 burk borlottibönor

Rosta solrosfröna i en stekpanna tills de börjar få färg. Mortla dem tillsammans med vitlöken och saltet. Rör ned oljan, vinägern och sockret. Tillsätt de hackade kryddörterna och smaka av med svartpeppar. Rör ned bönorna och låt vila över natten, eller i alla fall 4 timmar.


Klart man måste ha lite ost också. Vi åt en härligt välstinkande roquefort. Eftersom den luktade som mina fötter efter en lång arbetsdag var bildkompositionen given. Kapten Andersson fick även han en överbliven bit och konstaterade karakteristiskt nog att den smakade flänsost. Fast han åt den ändå med mycket god aptit.

Förra året åt vi också rabarberpaj i portionsformar, men den genialiska idéen med rosenmarmelad kom till av en slump i år. Eftersom jag alltid brukar göra för mycket av allting tog jag bara ett par rabarberstänglar till pajen. Efter att jag fyllt dem såg det misstänkt ynkligt ut, så jag tog min hemgjorda rosenmarmelad och klickade på. Receptet på den kommer nog så smångingom, men annars går det bra att använda sig av den sorten man hittar i arabiska butiker. Annars kan man fuska och bara koka ihop en näve rosenblad, några droppar rosenvatten och lite socker, det fungerar också.

Men håll med om att inget säger kärleksjubileum som rosor? Att den lite jolmiga rosensmaken skulle gifta sig väl med den syrliga rabarbern hade jag redan gissat, men det här var banne mig fenomenalt! Tillsammans med den svala gräddfilsglassen kan det vara någonting av det bästa jag skapat. Eftersom jag var så mätt lyckades jag bara få i mig halva pajen, men Magnus åt med glädje upp mina rester också.

Det blir lite deg över, men den kan man antingen slänga eller frysa i väntan på bättre tider.

Gräddfilsglassen måste jag också slå ett slag för! Den är mild och krämig och med en härlig syrlighet som piggar upp det mesta. Testa den tillsammans med sommarens alla frukter!


Minirabarberpaj med gräddfilsglass
2 portioner

50 g smör
2 dl vetemjöl
1 ägg
200 g rabarber (2-3 stjälkar)
2 msk vatten
1/2 dl råsocker
1 tsk potatismjöl
2 msk rosenmarmelad

Nyp ihop smör och vetemjöl. Tillsätt ägget och blanda snabbt samman till en deg. Ta två små portionspajformar och tryck ut 2/3 av degen i dem. Nagga degen med en gaffel. Ställ formarna i frysen tillsammans med den överblivna degen i 20 minuter.

Sätt ugnen på 225 grader. Förgrädda pajskalen i 10 minuter. Under tiden skalar du rabarbern om den är grov, annars skär du den bara i skivor. Lägg den i en kastrull, slå på vattnet och tillsätt råsockret och koka utan lock tills rabarbern börjar mjukna och sockerlagen nästan kokat in. Ta från plattan och rör i potatismjölet.

Ta den sista tredjedelen av pajdegen och kavla ut den på ett väl mjölat bakbord. Skär fyra remsor som i längd motsvarar diagonalen på pajformerna. Fyll pajerna med rabarbern, täck med ett tunt lager rosenmarmelad och dekorera med två korslagda pajdegsremsor på varje paj och grädda i 20 minuter på 225 graders ugnsvärme.

gräddfilsglass

2 äggulor
1 dl sötad, kondenserad mjölk
1 tsk vaniljsocker
3 dl gräddfil

Blanda den kondenserade mjölken, äggulan och vaniljsockret i en metallskål. Rör samman över vattenbad tills krämen tjocknar. Låt svalna, blanda ned gräddfilen och frys, antingen i glassmaskin eller i frysen (rör då om smeten varje halvtimme de första tre timmarna).

Sedan gick vi hem, lagom berusade efter vinet och bjudwhiskyn och somnade sålunda klockan 16 efter en varm dusch. Klockan 22 vaknade vi igen och åt korv med räksallad och bröd och kollade sedan på natt-tv till klockan tre. En underbar dag, med andra ord.

Klart du ska ha en...

Vem vill inte ha en egen siames? Min syrras söta ungar är snart leveransklara, och klart jag måste pusha för dessa små underbara troll! Kolla in annonsen här!

Ett dygn på Öland

Jag skulle kunna skriva en C-uppsats om midsommarafton på Öland, men jag nöjer mig med bilder och bildtexter av den enkla anledningen att det mesta nog bara är intressant för den närmaste släkten. Likväl unyttjar jag min möjlighet att vara både skribent och redaktör och släpper igenom den här artikeln, om än på nåder.

Jag välkomnades till Vedborm med en jordgubbsgräddtårta. Fast den var nog mer för min åttioårsjublierande far än mig. Jag hade inte hunnit skaffa någon riktig present på grund av arbetet, men jag gav honom Evert Taubes bok "Svarta tjurar" som jag inskaffat på antikvariat för egen läsning. Det föll väl hem.

Sedan middag på Lammet och Grisen. Här är utsikten över det nordöländska alvaret från terrassen på taket. Vackert och kargt.

Problemet med Lammet och Grisen är att de har så vansinnigt gott kött. Man omväxlande svälter sig och töjer ut magen i dagar för att få i sig så mycket som möjligt, men så har de samtidigt ett sådant läckert salladsbord att man helt glömmer av sig i sina föresatser att köttfrossa. Längst ned till vänster ligger deras legendariska vitkålsallad* som verkligen är ljuvlig. Sedan följer klockvis en blandad sallad med dijon- och limedressing, vitlöksmarinerade kronärtskockshjärtan, chilimarinerad minimajs, sju sorters oliver (man kan äta hur mycket som helst av dem!), marinerade vitlöksklyftor och slutligen cocktailtomater marinerade i lite råsocker, salt och blandade kryddörter.

Och så köttet då... Jag lydde farbror Bengts råd och skippade helt grisköttet. Längst ned ser ni de ljuvliga lammrevbenspjällen som föll sönder i fettmöra bitar när man lyfte det, sedan lammfilé och lammrostbiff. Överst en bakad potatis med vitlökssmör, lite grillad sparris (lite väl slapp för mitt tycke) och en grillad tomat med ost. Min far tog en stor bit grillad slaksida, vilket såg helt absurt gott ut. Feg som jag var vågade jag inte fråga efter en liknande bit själv, så jag nöjde mig med att dregla över hans tallrik.

Och såserna, herre min skapare! De är ljuvliga, även om det sista man vill är att kompromettera smaken av nygrillat lamm. Alltså äter man såserna som de är, direkt från tallriken. Sjukt, men gott. Längst ned är rödvinssmöret, sedan åt vänster den fantastiskt goda kvibillekrämen, sedan bbq-sås, en underbar rabarberchutney, sedan en habil fetaostkräm, trevligt persiljesmör och en tzatsiki som faktiskt smakar nästan som den ska. I mitten en stark grillsås som kväver vilken smak som helst. Men att doppa brödet i den är underbart!

Det roterande lammet som sakta grillas färdigt var jag livrädd för när jag var liten. Nu funderar jag på bästa sätt att stjäla med det hem.

Till dessert äter man alltid farbror Bengts kreation: jordgubbar marinerade i grand marnier med någon kula vaniljglass. Det är rasande gott och Bengt själv hävdar att han var först med idéen. Jag tror honom gärna.

De två andra systrarna Richert sitter och är vackra tillsammans.

Större delen av syskonen (utom William i mitten) leker en komplicerad koreansk lek som går ut på att man först sjunger "chin chin chin chin chin, pom pom pom pom, furiukisaki" (eller något liknande. Sedan klappar alla en avancerad takt och någon säger den andras namn och en siffra. Då måste den omnämnda personen säga sitt namn så många gånger i takt och dessutom säga ett nytt namn och en ny siffra och så går det vidare. Förloraren får en stekpanna i huvudet enligt det koreanska barnprogram som skapat leken, men vi nöjde oss med en viss häckling av förlorarna.
På midsommardagens morgon strövade jag runt och fotograferade regntunga blommor. Tigerliljorna är mina favoriter.

En närbild avslöjade en vackert blåskimrande bagge i blomkronan.

En makrobild av kaprifolen visar att humlan är en riktig fuling. I stället för att klämma in sin rundnätta kropp i blomman och således pollinera den som lön för nektarmödan sticker den helt enkelt hål i blomställningen en bit upp.

Förresten betyder namnet kaprifol getlöv. Antingen för att getter gillar växten, eller för att den klättrar som en get överallt, det har jag inte riktigt lyckats urtröna.

I trädgårdslandet frodas min absoluta favoritgrönsak mangolden. Recept kommer senare, när den växt till sig!
En vacker present fick jag av min far: ett knippe hemodlade rädisor. Jag glömde dem dessvärre i kylen, men jag hoppas på en ny laddning senare eftersom de är bra mycket pepprigare än tråkmånsarna man köper på butik.

Sedan åkte jag hem till Kalmar igen, en kruka hibiskus och två mangoldplantor rikare. Fast mangolden är är till min arbetskamrat som jag en gång bjöd på den mallorcinska pizzan tarta de bladas. Hon åt en halv långpanna och har pratat om mangold sedan dess, så nu får hon äntligen chansen att laga sin egen.

*1969, när min far startade restaurangen var de enda tillbehören vitkålssallad efter samma recept, bakad potatis och två sorters kryddsmör. Allt har stått sig till idag, men tillbehören har utökats.

Richertnäsor, lamm och grisar...

Jag får faktiskt vara ledig i morgon. Inte hela dagen - jag öppnar upp stället och jobbar till klockan 13, men kvällen är i alla fall fri. Jag ska nämligen till Lammet och Grisen för att fira min fars åttioårsdag. Det passar utmärkt eftersom det är han som grundade stället, och de senaste åren har det varit samlingsplatsen för släkten Richert på midsommartid. Min älskade farbror Bengt kommer dock inte, på grund av sjukdom. I våras trillade han och bröt bäckenet på sex ställen, och sedan fick han sin andra stroke, och nu är han - ganska förståeligt - inte riktigt sig själv. Jag har lipat floder över det och hoppas givetvis att han gör en lika snabb återhämtning som sist han strokade. Men med tanke på att han har skenande diabetes och diverse följdkrämpor ser det hela inte så ljust ut. Men å andra sidan, efter sin förra stroke, då han var förlamad på vänster sida och ingen trodde han skulle komma igen blev han kär i sin 20-åriga sjukgymnast och tillfrisknade helt på grund av att han ville imponera på henne. Hoppas han hittar en ny flamma som kan få honom på benen igen.

Psst! Bild nummer två på Lammet och Grisens hemsida visar farbror Bengts vackra son Andreas. Han är en exakt avbild av den unge farbror Bengt och bär med stolthet den näsknöl som är Richert-klanens kännetecken. Min är ovanligt markant och jag älskar den! Så här ser den ut i närbild...

Jag är högst medveten om att den är långt ifrån bildskön (och väldigt flottig efter dagens slit), men om jag får välja mellan att vara snygg och att ha karaktär väljer jag utan tvekan det sistnämda. Skönhet falnar, men karaktär växer med åren!

(Och ja, det är ego av mig att blogga min näsa, men jag har inget roligare för mig just nu!)

Vackraste paret 2007

Ett vansinnigt sött par i 85-årsåldern var inne för ett par dagar sedan. De beställde - som alla andra äldre - rödspättan. De skojade och retades med varandra hela tiden.

Damen: Ger du mig en servett?
Herren: Du har ju redan en!
Damen: Ja, men de är så tunna, jag vill ha fler!
Herren: (skrattandes) Jag ska ge dig servetter så att du skäms, din giriga madame!
(Herren börjar således slita åt sig servetter och dumpa dem på damens bricka. Båda fnittrar glatt under tiden)
Damen: Oh stopp! Nu skäms jag, hihi!
(Sedan gick de iväg skrattandes).

När sedan Magnus hade ett ärende ut på serveringen reste sig herren upp, bugade och utropade högt och klart "En applåd för kocken, detta var ljuvlig spis!". Sedan kom de in till kassan igen och tackade vältaligt för både mat och service.

Herren: Fast hon tog allt för många servetter. Du får säga till henne på skarpen nästa gång!
Damen: Nu är det du som ska skämmas! Det var ju du som tog dem!
Herren: Ja ja ja...
(Herren vänder sig nu mot mig och blinkar glatt åt mig)
Herren: En riktig argbigga det där! Fast visst är hon rasande vacker? Med sådana ögon kommer man undan med allt...
(Damen fnittrar och slår honom lätt på axeln)
Damen: Nä vet hut! Nu får vi nog gå hem och ta en svängom i sänghalmen!

Både damen och herren skrattar högt och glatt och tassar sedan ut ur restaurangen. Kvar står jag och fånler!

Diskrummet

Alla som jobbat på en restaurang vet att diskrummet är krogens egna lilla helveteshål. Det är ångande hett, smutsigt och blött. Det enda förlåtande med diskrummet är att man nästan helt slipper människokontakt, vilket vissa dagar är en gudagåva.

Jag står sällan i disken, eftersom vi har sommarjobbande småglin som vi i princip inte släpper ur diskrummet under gästrusningarna under lunch och middag. Men då och då blir man så illa tvungen. Som i klockan fyra-glipan när den första diskaren gått hem och kvällens diskare ännu inte kommit. Då kan man sluta sig till att diskungarna är förslagna små djävulsyngel.

Ingenting är nämligen diskat. I alla fall ingenting annat än tallrikar och glas. Diskrummet är belamrat av kastruller och kittlar, bleck och spannar. Alla notoriskt inbrända och givetvis skriker kocken efter bleck NU FÖR FAN! eftersom han ska köra 18 kilo kycklingklubbor i varmluftaren. Alltså står man där frenetiskt skrubbande och undrar vad ungen egentligen gjorde under de där fem betalda timmarna - ett par stickprovskontroller under lunchen avslöjade att mobilprat och läskdrickande var huvudaktiviterna för dagen. Ingenting är heller blötlagt, vilket innebär att man får plocka fram det tunga artilleriet: stålborstar och armstyrka.

Det är nu man börjar förbanna dagens lunchrätt och kockjäveln som gjorde den. För kocken på restaurangen har nämligen en fantastisk förmåga till vidbränning. En vanligt förekommande syn är kolsvarta kastruller där man inte ens med fantasi kan identifiera innehållet. Oftast har kocken slängt i potatismjöl eller annan såsbas i en kastrull och sedan helt ignorerat den rykande blandningen tills brandlarmet går.

De värsta lunchrätterna är sådana som innehåller stuvad potatis. Stuvning i sig är ett otyg att göra rent, men tillsammans med stärkelsen i knölarna bildas ett centimetertjockt lager av en ogenomtränglig bränd massa som man får hacka bort - lite i sänder in absurdum - med en målarskrapa. God tvåa kommer alla rätter som har ordet helstekt i namnet. Bleck efter bleck med inbrända kotlettradsrester måste befrias från fett och inbränd steksky. Då måste man först skrubba metallen ren från det värsta, köra blecken ett och ett i maskinen och sedan skrubba bort de sista, av värmen och vatten mjukgjorda, resterna. Sedan måste de diskas en gång till. Samtidigt kommer det gärna matsugna gäster som man tvingas rusa ut och ta betalt av med flottiga händer och en strategiskt blöt tröja. Lägg där till en allt stridare ström av smutsiga kastruller från köket och tallrikar från serveringen och du har en situation som påminner om Tetris, nivå 9 och uppåt.

Men idag fick jag gå hem mitt i bleckskrubbandet. Jag lämnade det åt tjejen som kom efter mig med en illa dold glädje. Lägg dessutom till att kvällens disktjej ringde och sjukanmälde sig, vilket fick en stid ström av obsceniteter att drypa från min servitriskollega H:s mun. Disktjejen är nämligen femton år, helt ansvarslös, och garanterat inte alls sjuk, annat än i huvudet. Till och med jag (som är oerhört godtrogen) räknade ut att hon förmodligen ska ut och supa i kväll. Hon blir nog inte långvarig på jobbet.

Fåglarna

Det som retar mig mest av allt på restaurangen är fåglarna. De var illa redan förra året, men i år har de blivit så uppkäftiga att jag funderar på att skaffa jägarlicens.

Minst, men väldigt ihärdiga, är gråsparvarna. De flesta av dem är uppvuxna i vindskyddet på uteserveringen och har väl därför en slags besittningsrätt på stället. En ej inplockad bricka kan roa och föda cirka tio gråsparvar, vilket är förklaringen till deras enorma antal. De lämnar små hårda korvar efter sig som är relativt lätta att torka bort. Har de torkat är det bara att putta ner dem på marken med en välriktad snärt med trasan.

Betydligt värre är skrattmåsarna, som påminner väldigt om ett gäng tonårskillar på väg hem från en folkölsfest. De skriker som besatta, slåss inbördes och med alla andra fågelfän. De sitter uppradade på taknocken och lämnar man maten obevakad en minut har de garanterat lyckats plocka åt sig godbitarna när man kommer tillbaka. I förfjol var det en sällsynt förslagen mås som - genom en snabb och dårdristnig dykning - lyckades snappa åt sig en hel lövbit från servitrisen som gick ut med maten. Sedan återvände den med sitt byte till taket och skrattade sig rått igenom hela måltiden. Måsarnas bajs är svårstädat. Är det fuktigt går det lätt, men det är å andra sidan så äckligt att man nästan hellre väntar tills det torkat. Då får man skrubba intensivt, bara för att upptäcka en ny blaffa på samma ställe en halvtimme senare.

Magnus favoritsport är att kasta småsten på måsarna, men hittills har han aldrig träffat målet.

Kråkfåglarna är allra värst i och med att de är så pass intelligenta. Är fiskmåsarna huliganer så är kråkorna snarast att likna vid criminal masterminds. De sitter tyst på staketet och bara tittar. Rätt festligt ända tills man lämnar maten obevakad. Då skuttar de snabbt fram och snor åt sig den största biten. Sedan återvänder de snabbt till staketet igen. På det viset är det ibland bara kråksparkar i såsen och en vag känsla av att portionen var större nyss som får gästerna att ana oråd. Kråkbajset är förvisso omfångsrikt, men likväl att föredra framför fiskmåsarnas eftersom det är torrare i sin sammansättning. Dessutom är kråkorna renliga nog att bara skita strategiskt där det är nytorkat. Annars håller de latrinen utanför staketet.

En kråka är särskilt förslagen och den enda förklaringen jag kan komma på till hans beteende är att han faktiskt njuter av att retas med mig. Han vet mycket väl att servetter inte erbjuder någon näring, men han är lik förbannat alltid där och drar i dem när jag ska duka upp till beställda sällskap. När han har slitit ned en tillräcklig mängd servetter ur högen spankulerar han lungt vidare längs borden med en tydligt belåten min. Har jag dukat långbord inspekterar han alltid hela raden av kuvert och ser noga till att allt är i sin ordning. En gång hade jag dukat upp till 60-talet personer. När jag lite senare gick ut igen tog jag kråkdjävulen på bar gärning. Han marscherade längs borden och slet med ett välriktat knyck bort varenda servett på ett mycket metodiskt sätt. Sedan lät han servetten singla ned på marken och sparkade ned till slut bort besticken. När jag närmade mig kraxade han nöjt och satte sig på staketet igen. Jag kan inte annat än att beundra honom för hans upptåg.

Gudomlig fisk!

Helt klart världens godaste fisksoppa. Det här är min version. Se till att få tag på fiskrens hos din lokala fiskhandlare - det gör hela skillnaden, även om du förstås kan använda fiskbuljong i nödfall. Men ringer du bara på morgonen är de oftast bara glada att ge bort dagens överflöd. Själv fick jag ett kilo rödspetterens att ta hand om - inte dumt när man vill koka buljong. Och det bästa med bouillabaissen är att buljongen bara blir godare ju mer fisk du slänger i. Koka fisken i buljongen och plocka upp den så fort den är färdig. Jag kokte lubb, torsk (ekovänlig såklart), ål, lax och marulk. Egentligen ska man ha minst sex fisksorter för att det ska få kallas bouillabaisse, men eftersom jag lade till blåmusslor och räkor tycker jag ändå att jsg är i hamn.

Men det bästa med buljongen är att du kan slänga i lite ny fisk varje dag. Den håller i alla fall fem dagar. Alltså kan du börja med två fisksorter och sedan tillsätta fler fiskar efter hand.

Bouillabaisse
en jättesoppa
1 nät färska blåmusslor (500 g)
1 kg frysta räkor med skal
2 stjälkar bladselleri
1 fänkålsstånd
det gröna från 1 purjolök
4 klyftor vitlök
1 stor gul lök
2 små morötter
1/2 dl olivolja
1 dl pernod
4 dl vitt vin
5 stora tomater, skållade och hackade
4 lagerblad
1 msk torkad timjan
1 msk salt
2 msk repade, färska lavendelblommor (eller 1 msk torkade)
0,5 g (ett kuvert) saffran
500 g fiskskrov, väl sköjda
2-4 dl vatten
2 msk tomatpuré
(ev 3 skållade, finhackade tomater till)
cayennepeppar och svartpeppar efter smak
1 kilo blandad filead fisk, skuren i 3x3 cm-bitar

Skrubba blåmusslorna och slit eventuellt skägg. Släng alla musslor som inte stänger sig när du knackar på dem. Koka musslorna i en bottenskyla vatten (skaka om kastrullen då och då), tills musslorna öppnat sig. Släng alla som inte öppnat sig. Sila musslorna från spadet och ställ musslorna i kylen så länge. Spara spadet.

Tina och skala räkorna. Spar skalen och lägg räkorna i kylen så länge.

Hacka selleri, fänkål, purjolök, vitlök, gul lök och morot i små tärningar. Svetta tärningarna i olivoljan ett par minuter. Tillsätt räkskalen och fräs ytterligare ett par minuter. Slå på pernoden och det vita vinet och tillsätt tomaterna. Slå på musselspadet, tillsätt lagerblad, timjan, salt, lavendel och saffran. Skär fiskskroven i mindre bitar och lägg i den i grytan. Slå på vatten så att det nätt och jämnt täcker. Koka upp och låt sedan sjuda i 40 minuter.

Nu har du två alternativ. Antingen kan du pressa buljongen genom en trådsil som den är, eller först mixa den med en kraftig stavmixer och sedan sila den genom trådsil eller silduk (och var noga med att pressa ur så mycket vätska som möjligt). Det sistnämda ger en kraftigare och mustigare buljong, men är du rädd för att eventuella fiskhjärnsrester och räkögon ska bli soppbas får du använda den förstnämnda metoden.

Hur som helst, nu har du världens godaste fiskbuljong. Smaka av med salt, svartpeppar, cayennepeppar och lite tomatpuré. Vill du ha buljongen lite mustigare kan du mixa ned tre hackade tomater till, men det är överkurs.

Nu tar du din blandade fisk och slänger ned den i grytan. Sjud ca 5 minuter, eller tills fisken är nätt och jämt klar. Släng i musslorna och räkorna och låt dem bli varma.

Ta upp fisken, musslorna och räkorna med en hålslev och lägg den direkt på en djup tallrik. Sleva över buljong och servera med rostad baguette och rouille (se nedan).

Rouille
4 portioner

3 vitlöksklyftor
1 röd chili (spansk peppar)
1 liten röd paprika
1 tsk flingsalt
1/2 lång baugette (ca 2,5 dl något sammanpressade brödsmulor)
1 dl olivolja

Hacka vitlöksklyftorna , paprikan och chilin mycket fint och mosa sedan hacket med knivbladet tillsammans med saltet. Skrapa ned det i en matberedare eller en mortel. Tillsätt sedan brödsmulorna och arbeta ihop. Tillsätt olivoljan - droppvis i början och sedan större mängder, och arbeta ihop till en majonäsliknande sås.

Magnus grabbar girigt baguetterna. Lägg märke till att han har en häftig dödskalle på tröjan.

Sex tecken på att du är restauranganställd

Dagarna går och jag med dem. En stegräknare vore intressant att införskaffa, så mycket som jag springer. Fötterna luktar därefter och mina nyinköpta skor har redan hål i sulan eftersom jag uppenbarligen inte lyfter tillräckligt på fötterna utan liksom hasar fram. Det bevisas också av min fantastiska förmåga att snubbla runt hela tiden.

Den senaste veckan har jag arbetat nästan uteslutande heldagar. Inte heldagar som i åtta futtiga timmar, utan heldagar som i från öppning 8:30 till stängning när sista gästen gått (allt från 22-00:30). När man jobbar så intensivt händer en del märkliga saker med både kropp och psyke:

1. Man kan omöjligt hålla reda på veckodagarna. Jag har trott det var tisdag varje dag ända tills någon gäst kommenterade det underbara i att det var fredag. Vadå, sa jag, det kan det väl inte va?

2. Man drabbas av mystiska fysiska symptom. Förutom det eviga bakgrundsmolandet av trötta fötter, skavande bh:ar och svidandet från alla skärsår på händerna kan det plötsligt hugga till var som helst i kroppen. Det går över lika snabbt som det kom, men dyker snart upp någon helt annanstans. I övrigt på listan övriga fysiska symptom kan läggas trötthet (helt naturlig med tanke på sömnkvoten på sex timmar per natt), magkatarr (lika naturlig med tanke på maten), rasande huvudvärk (ljudnivån på fulla gäster samt sömnbristen), samt träningsvärk och ledont (jag flyttade om 50 läskbackar på chefens begäran).

3. Man tycker det är helt naturligt att tänka i absurda och invecklade tankebanor. Bland annat tillbringade jag säkert en halvtimme åt att fundera på om det skulle gå att sälja in idén "Nalle Puh i Babylonien" hos Disney, med tanke på att Nebukad-Nasse lät så roligt. Sedan kom tankarna in på "Nalle Puh i Etiopien" (Haile Se-Nasse) och "Nalle Puh i ANC" (Winnie the Pooh Mandela). Att mina tankar på något sätt inte borde tas seriöst insåg jag inte förrän jag var på väg att dryfta dem för Magnus. Andra konstiga tankar som dykt upp och som jag odlat är att kolsyrat kaffe borde gå att sälja och att man borde kunna operera in små mikrochip i nacken som ger elstötar när kroppen börjar bli trött, samt att använda som väckarklocka.

4. Man får människoskräck på sin lediga tid. Att gå ut i solskenet och flanera bland folk känns lika lockande som att äta glassplitter. Dels har man glömt all konversationsteknik "Hej hej, vad får det lov att vara?" hasplade jag automatiskt ur mig när jag skulle betala i kassan på ICA häromdagen, dels har man fyllt sitt kvot människor redan vid lunchtid.

5. Alla människor börjar se likadana ut. Alltså är det helt omöjligt att gå ut med maten till dem om de beställt i kassan och man inte har bordsnumren att gå efter. Alltså memorerar man något attribut, typ "randig skjorta", "feta paret" eller "Björn Ranelid-lookaliken" för att hitta dem igen. Alternativt skickar man ut någon annan med mat och en mycket vag beskrivning.

6. Man får en perverst inverterad syn på bra väder. Sol betyder upp till 400 gäster på en dag. Regn betyder i snitt 20 stycken. Alltså lusläser jag SMHI:s prognoser och jublar över regntunga skyar. Inte för att jag är arbetsskygg, utan för att vi är konstant underbemannade.


För övrigt var "Sjyssta pattar" inne igår. "Oj oj, den skulle man vilja gnugga sig mot" kved han för sig själv när jag gick förbi. Eftersom jag var på ett rasande humör vände jag tvärt och frågade ilsket "Ursäkta, vad sa du?". "En öl" sa han. "Den kan du hämta i baren" fräste jag och mådde bra mycket bättre sen.

För övrigt vill jag bara påpeka att det inte är synd om mig. Idag regnar det och jag fick gå hem vid 14. I morgon börjar jag samma tid, vilket betyder att jag nu har en sammanhängande ledighet på 24 timmar. Det är en ofattbar lyx just nu, och jag ska fira det genom att dricka folköl (trots magkatarren), sola solarium och blogga lite mer i kväll.

Äntligen matblogg!

Jag har äntligen haft en ledig kväll, och har haft grillafton tillsammans med syrran. Äntligen fick jag en chans att länsa balkonglådans kryddörter, och tur var det - oreganon och ingefärsmyntan hotar de andra växternas överlevnad genom sitt vidlyftiga leverna. De två växterna skrevar orgiastiskt ut sig hur som helst och har redan dödat min stackars blyga lavendel som hamnade i kläm mellan dem. Men rosmarinen, salvian, persiljan och citronmelissen har numera åtminstone en chans till återhämtning.

Alltså blir det äntligen matblogg igen. Jag är rädd att ni får suga länge på den här karamellen, men jag hoppas på att hinna koka lite rosenmarmelad någon av de närmsta dagarna. Men nu har ni ju i alla fall recept för ett par dagar framöver.


Till förrätt blev det grillad sparris med citronsmör. Otroligt gott i all enkelhet. Jag tänker inte ge något recept på grillad sparris (pensla med olja, strö över salt, grilla dem tills de börjar mjukna - svårare är det inte!), men om någon nu skulle behöva ett recept på det perfekta citronsmöret kommer det nedan. Funkar lika bra till kronärtskockor och alla sorters primörer.

Citronsmör med olivolja

50 g smör
2 msk olivolja
det rivna skalet av 1/2 citron
1 msk citronsaft
lite flingsalt

Rör smör och olivolja mjukt. Tillsätt citronskal och citronsaft. Smaka av med flingsalt.

Båda spetten blev väldigt goda, men min favorit var nog faktiskt kalkonen, mest för att den blev löjligt saftig utan att få den där vattniga känslan som kycklingfilé oftast får. Men kalkon är väldigt mesigt i sig själv, så se till att krydda marinaden ordentligt.

Laxen är godast om den inte är helt genomgrillad, men se då till att köpa kvalitetslax och inte någon extrapris-variant. Frys den gärna innan tillagning om du är rädd för parasiter. Själv lever jag farligt och använder mig av färsk lax. Än har jag inte dött!

Kalkonspett med balsamvinäger och oregano
4 personer
400 g kalkonfilé
2 msk tomatpuré
3 msk balsamvinäger
1-2 msk råsocker
2 msk finhackad färsk oregano
2 krm mortlad svartpeppar
1 finhackad vitlöksklyfta
1 dl rosévin

Skär kalkonfilén i mindre kuber. Blanda överiga ingredienser till en marinad. Smaka av och justera smaken - det beror på syran i balsamvinägern hur mycket socker du behöver tillsätta. Slå marinaden över kalkonen och låt marinera ett par timmar. Rör om då och då.

Trä kalkonbitarna på spett, pensla gallret med olja och grilla tills köttet är genomstekt, ungefär 3 minuter på varje sida. Pensla med marinaden under grillningen för extra smak.

Laxspett med lime, fisksås och chili
4 personer
400 g skinnfri laxfilé
2 msk fisksås
1 msk ljus soya
1-2 msk honung
Rivet skal och saft av 2 lime
1 tsk hackad ingefära
1 hackad röd chili

Skär laxen i mindre bitar. Blanda övriga ingredienser till en marinad. Marinera ett par timmar. Trä laxen på spett och pensla gallret med olja. Grilla någon minut på varje sida - laxen behöver bara få färg, inte bli genomstekt.


Den här idén är snodd från Buffé eller Ica-kuriren, jag minns inte riktigt. Men att trä potatisen på spett är min egen snilleblixt och gör det lite enklare att hantera potatisarna.

Baconlindad färskpotatis
4 personer

15 små färskpotatisar
1 paket bacon
15 små kvistar färsk rosmarin
5 grillspett

Skrubba och koka färskpotatisen. Häll av vattnet och låt svalna. Dela baconpaketet i två delar. Lägg en kvist rosmarin på varje baconskiva, lägg på en färskpotatis och linda om baconen. Trä upp den baconlindade potatisen på spett - 3 på varje är lagom. Grilla tills baconet är knaprigt.

Enkel och rasande uppfriskande sås som passar till det mesta grillade. Jag har lagat olika varianter på den här såsen så länge jag har lagat mat seriöst, och tröttnar aldrig på den. Men så är jag också löjligt förtjust i kalla såser.

Lime- och ingefärsmyntasås
4 personer

2,5 dl gräddfil
1 tsk honung
det rivna skalet av en lime
2 msk hackad ingefärsmynta
salt och nymalen peppar

Blanda allt. Låt vila i kylen minst 1 timme.


Har du inte ingefärsmynta hemma går det givetvis bra med vanlig mynta, men då får du justera proportionerna beroende på myntans styrka. Ingefärsmynta är nästan löjligt mild, men bjuder å andra sidan på en mängd subtila smakupplevelser och är väl värd att odla. Den växer dessutom som ogräs, vilket gör att man med gott samvete kan använda sig av den i maten.

Ingefärsmojito
per 6:a

1/2 lime i klyftor
1 näve ingefärsmynta
1 1/2 msk råsocker
4 cl ljus rom
mineralvatten

Lägg limeklyftorna och ingefärsmyntan i ett stöttåligt glas. Strö över sockret och mortla ihop med någonting kraftigt - typ en mortelstöt eller liknande. Tillsätt sedan rom, blanda ihop och slå på mineralvatten så att glaset blir fullt. Drick och var glad.

Slutligen vill jag bara berätta att syrrans siameskattungar just nu är i sin sötaste vecka. De piper omkring överallt och vill man kan man plocka kattungar som äpplen från tygsoffan. Den här bilden är på den flaskmatade lilla flickan som är min systers absoluta favorit.

I huvudet på en servitris

Den enda negativa kommentar jag fått hittills om min genomgång av stammisarna är att jag utnyttjar dem för att roa andra. Och visst är det så. Jag tycker dock inte att det är något fel med det, för jag hoppas och tror att min kärlek till kufarna lyser igenom. Alla älskar jag givetvis inte, men jag tycker inte jag har någon skyldighet att tänka gott om alla människor bara för att jag jobbar i ett serviceyrke. Jag ger alla - oavsett mina personliga preferenser - ett vänligt och professionellt bemötande, men det stannar också där. Om någon blir illa till mods av att en servitris är kapabel att tycka att vissa gäster är elaka idioter eller bara lite udda så bottnar det antagligen i en felaktig bild av folk i serviceyrken som en slags tabula rasa som man inte behöver se som en riktig människa. Den inställningen möter man ibland i kommentarerna på Konsumbloggen, och kommentaren "gillar du inte människor så byt jobb" är direkt korkad. Självklart gillar jag människor, annars skulle jag inte stå ut en timme på mitt jobb. Men jag gillar inte alla människor, och det tror jag inte heller är möjligt.

Och är man verkligen rädd för att servitrisen på ens stamlokus ska tycka att man är en otrevlig idiot så bör man kanske tänka över hur man vill framstå och agera därefter. Är man däremot orolig för att framstå som lite konstig så kan man ju se på mitt stammisgalleri att ribban är satt ganska högt. Och är man bara rädd för att servitrisen faktiskt ser en, och har sina egna åsikter och idéer om hur man är kan jag bara ärligt säga att ja, precis så är det. Det är en del av det mänskliga samspelet och går inte att komma ifrån.

Arbete pågår...

Igår jobbade jag 09-22:30, idag jobbar jag 12-02 (högst troligt ännu längre). I morgon börjar jag kl 10 och har ingen bestämd tid jag slutar, men är det solsken är det högst troligt att jag stannar till 20-snåret. Alltså, ingen blogg i helgen. Jag hinner inte laga mat, än mindre skriva om den när jag arbetar sådana här tider. Vi ses på måndag, för då är jag förhoppningsvis ledig.