Bläckfisk

De allra flesta bläckfiskrecept jag läst rekommenderar att man bara steker bläckfisken snabbt, eftersom den annars blir seg. Det är dock en sanning med modifikation... Vad färre människor tycks känna till är att man lika gärna kan göra tvärtom! Bläckfiskens muskelfibrer tajtar till sig ordentligt vid varje tillstymmelse till värme, vilket är skälet till att allt för många människor associerar bläckfisk med ett oändligt tuggade på bildäckssega calamari fritti. Men kokar man bara molluskanrättningen länge nog ger till och med den envisa bläckfisken upp och blir underbart mör. Alltså: stek bläckfisken förbannat snabbt eller koka i mer i en timme. Allt därimellan är lögn.

Den spanska rätten sepia con cebolla (vilket helt enkelt betyder bläckfisk med lök) är ett perfekt tillfälle att använda sina nyvunna bläckfiskkunskaper! Det är en härlig anrättning med mycket olja och, som namnet antyder, mycket lök. Allra godast är blir det med bara ett nybakt lantbröd till, som du använder för att suga upp den smakrika oljan från tallriken. Men man kan givetvis servera ris eller något annat till utfyllnad om man känner för det.

Men du? Köp hellre fryst bläckfisk än färsk, om du inte är säker på att den färska dito är just färsk. För ofta är den "färska" bläckfisken ruggigt gammal och luktar därefter. Och tro aldrig på hållbarhetsstämpeln, den är garanterat satt av okunniga sommarjobbare som inte bryr sig!

Sepia con cebolla
4 portioner

500 g rensad bläckfisk
600 gul lök (3-4 stora lökar)
4 vitlöksklyftor
2 dl olivolja
2 dl vitt vin
3 stora tomater
2 lagerblad
1 msk paprikapulver
salt, svartpeppar
1 dl hackad persilja

Skär bläckfisken i bitar. Strimla den gula löken och hacka vitlöken. Hetta upp olivoljan och fräs bläckfiskbitarna och löken på medelstark värme i 10 minuter. Löken ska då ha mjuknat, men inte fått färg. Tillsätt sedan vinet. Hacka tomaterna grovt och tillsätt dem, lagerbladen och paprikapulvret. Låt koka ihop 50 minuter, smaka av med salt och svartpeppar och rör ned persiljan. Servera genast med ett gott bröd.

Visste ni förresten att bläckfiskar är smarta djur som inte ska föraktas? En del bläckfiskarter bedöms ha en intelligens motsvarande hundars, och de är synnerligen bra på problemlösning.
Neurologen Oliver Sachs beskriver för övrigt i sin roliga självbiografi hur han fångade en bläckfisk som pojke som han hade som ett mycket tillgivet sällskapsdjur i badkaret ända tills städerskan på hotellet familjen bodde på upptäckte odjuret och helt sonika slog ihjäl det. En mycket läsvärd bok, för övrigt, inte minst för den andra, och absurdare bläckfiskhistorien. Men den får ni läsa själva!

Kött i håret

Idag har jag avancerat ett hack till på köksskalan: jag har bankat kött! Det är varken avancerat eller tungt, men tillhör likväl en av de saker som kocken av ohejdad vana har ensamrätt på (och det gör han med en sådant metodiskt raseri att jag antar att det för hans inre bild är chefen han ger sig på). Men eftersom det var relativt lugnt under lunchen idag frågade jag kocken om inte jag kunde få banka biffen medan han putsade nästa ryggbiffsblaffa - och det fick jag till min förvåning.

Till saken hör att jag och Magnus a) försov oss en halvtimme (läs: vägrade gå upp och var okyska i stället) och b) inte kunde få den av kocken lånade Volvo 240:n att starta, vilket resulterade i att vi var 50 minuter sena i morse. Alltså var jag förbannat ilsken, och behövde ta ut mina aggressioner på dött kött.

Och jag bankade kött som om jag varit född till det (ja, jag fantiserade också om att mörbulta chefen!) och sällan har ett samarbete med kocken varit så givande. Han berättade inte ens någon vidlyftig historia, utan vi stod på varsin sida om skärbrädet och jobbade: han skar kappan av biffen och skar den i bitar, jag bankade: shlich, shlich, bank bank.

På vägen hem plockade jag loss små torkade köttslamsor ur ögonbrynen, hästsvansen, koftan och från mina strumpbyxor. Dessutom började det åska, hagla och spöregna när jag gick hem, och jag måste erkänna att jag faktiskt vansinnesskrattade och skrek "bättre kan ni allt!" till molnen, som i en annan b-film. Och bättre kunde verkligen molnen, men då hade jag redan slunkit in i den skyddande famn som antikvariatet på väg hem till mig erbjuder. Jag kom ut igen med två Maigret-böcker i famnen och möttes av strålande solsken.

Korv och lokaltidningslycka

Idag är jag med i Östran. Väldigt roligt och hedrande, även om jag tyckte att jag bjöd lite väl på min urringning på fotografiet. Men det kanske ger någon extra besökare?

I övrigt händer inte så mycket eftersom jag är ledig för andra dagen i rad - en oerhörd lyx som jag förvaltar väl genom att dricka rödvin och hetsläsa John Le Carré (varför har ingen berättat för mig att han faktiskt är bra?). Igår lagade jag ugnskokt gös på en bädd av sommargrönsaker (recept kommer snart, i kväll blir det en enkel grönsakssoppa. Hitintills idag har jag ätit korv, av den enkla anledningen att Maxi reade ut de nya sibyllakorvarna på grund av kort datum. Jag lät mig inte avskräckas och köpte fyra paket. Jag och Magnus har redan provsmakat kabanossen och ost- och baconvarianten. Den sistnämda var godast.

Litterär matematik

Idag har jag läst de två sista tredjedelarna av Kung Leopolds vålnad avAdam Hochchild samt hela Lagt kort av Joan Didion. Det förstnämnda om profithungerns förråande inverkan på människan och hur relativt människovärldet är, den andra om idéen att det inte finns någon mening i någonting. Slår man ihop de två böckerna får man en sådan fasansfullt deprimerande bild av mänskligheten och dess villkor att man faktiskt mår fysiskt illa.

WWRD?

Duger det åt John Rebus så duger det åt mig. Givetvis med en IPA till. Har ni inte läst Ian Rankins underbara deckarromaner om John Rebus så är det dags nu eftersom den desillusionerade detektiven firar 20 år i år. Vanligtvis är jag inget fan av deckare, men jag är banne mig kär i John Rebus. Som tur är så är det Magnus största förebild, så vi har så att säga funnit varandra.

Och du har alltid en gedigen ursäkt att dricka ett glas whisky - det handlar bara om att fråga sig "What would Rebus do?".

Ordning och reda

Det här är alltså min bokhylla. Jag kände mig så jäkla smart när jag hittade bänken i soprummet. Inget IKEA här inte. Trava böckerna! Föga anade jag att jag en dag skulle vilja läsa mina böcker igen (kortsiktig som jag är tänker jag sällan längre fram än timmen ut) och att varje bokexkursion skulle kräva enorma logistiska ansatser. Och hur fint jag än hade travat de tyngsta böckerna längst ned så har tiden flyttat dem överst i de numera oerhört svajiga pelarna. Värst till ligger kokböckerna, som jag då och då konsulterar eller bara matonanerar över (nej, det är inte därför sidorna är fläckiga och stela). Snart kommer allting rasa...

Jag publicerar ett högupplöst foto så att ni riktigt kan studera mitt fina bibliotek (som ändå bara är hälften av sin verkliga storlek, mycket vilar i lådor i föräldrahemmet). Och ja, det som vilar högst upp på den gula boken är faktiskt bröd. Det ska bli rivebröd så småningom.

Tips för vilsna bokslukare

Till dem av er ännu inte läst Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam säger jag bara: Grattis, ni har en helt underbar läsupplevelse framför er! Spring ut och köp boken nu och njut av den här språkliga lilla pärlan till citat på vägen till bokhandeln:

"Våld föder våld och elden hade frigjort de hundratals knivskarpa eggar som varje glasruta lugnt och stilla härbärgerat inom sig så länge den var hel."

Finns nu som pocket för den kostnadsmedvetne. Fast köp den helst på engelska, även om den är mycket kompetent översatt av Ann Björkhem.

Skynda fynda

Förhandsbokat på Ad libris bokrea:

Anderson, Warren: Mastering the craft of smoking food
Turner, Jack: Spice, a history of temptation
Pamuk, Orhan: Istanbul, minnen av en stad
Auster, Paul: Orakelnatten
Bourdain, Anthony: Anthony Bourdains franska kök
Bourdain, Anthony: Kitchen confidential
Diski, Jenny: På tunn is, en resa till Antarktis
Bergenström, Anna: Annas svenska kök

Litterär glögg

Vinlusen skrev såhär om Dufvenkrooks whisky-spetsade specialare: "det här är glögg för människor som i den mån de överhuvud taget läser fiktion, helst läser Robert Ludlum och Tom Clancy". En sådan underbar diss gjorde mig givetvis sjukt sugen på att ge den ett försök. För glögg är gott. Whisky är gott. Alltså borde en sådan glögg förena det bästa av två världar... Svinstark glögg är dessutom ett underbart alibi för en lite smålullig kväll.

Sagt och gjort tog jag Magnus med mig till Systembolaget. Han var inte svårövertalad, nämn ordet bara ordet whisky så... Passade även på att plocka på mig lite högrev (förbluffande låga 39 kronor kilot, och givetvis svenskt) samt purjolök till kvällens fiskgryta. Magnus hittade en ny upplaga av TP Genus, och eftersom vi verkligen harvat igenom varenda fråga i den gamla versionen var han bara tvungen att slå till. Så om ni ikväll hör någon som vrålar i vantro och ilska så är det jag som förlorat igen.

Men glöggen då? Ja, den var jättegod. Det som Vinlusen tyckte var vek kryddning tyckte både jag och Magnus var en befriande ren eftersmak. Och spritigheten upplevde vi som behaglig. Det surrar trevligt i mitt huvud efter en inmundigad deciliter. Kort och gott, en mycket trevlig knockout till glögg. Med 20% alkoholhalt är den dessutom perfekt för alla som inte orkar med julafton med släkten utan att bedöva neuronerna ordentligt.

Vad jag läser? Inte Clancy i alla fall. Ni kan kolla in mina favoritböcker i min blogger-profil.