Lupinprojektet sjösatt!

Tack vare Evaldsdottirs kunniga råd är nu lupinprojektet sjösatt. Först ut är blötläggning i 24 timmar. Uppdatering följer.


För er mindre nördiga är lupinfrön precis vad det låter som: frön av lupiner. (Eller om vi ska vara riktigt noga så är det inget frö, utan en ärta. Men för att inte helt trassla in oss i språknätet kan vi väl enas om att lupinärtan kan få heta frö?) Men tro nu inte att du kan koka ihop någonting smaskigt på fröna du sparat till utsådd i vår - vissa arter är störtgiftiga! Den sort man äter bär det latinska namnet Lupinus Albus. Ordet lupinus är härlett från den latinska ordstammen lupus som betyder varg och ett gammalt svenskt namn på lupinen är just vargböna.

Enligt Encyclopedia Britannica så fick lupinen sitt namn eftersom den ansågs vara hungrig som slika genom att växten girigt sög åt sig av jordens mineraler och näringsämnen. Men tji, vad fel de lärde hade! Lupiner binder tvärtom kväve till jorden genom att leva i symbios med små bakterier som den härbärgerar på rotknölarna - precis som många andra bajlväxter.

Hur som helst tillhör lupiner till ärtväxterna, och den platta, ljusa ärtan är bitter, smågiftig och stenhård om man inte smickrar den rejält genom att ge den en veritabel spahelg: den ska badas, kokas och badas på nytt i vinäger och salt, och sedan gärna marineras eller friteras innan den pryda nippertippan till böna behagar låta sig uppätas, men det är väl värt besväret. Lupinfröna är ganska hårda för att vara baljväxter och skalet spricker tillfredställande när man biter i det - lite som att äntligen klämma den där jättefinnen på näsan, fast gott förstås. Innanmätet har en smak som påminner lite om knappt mogna hasselnötter parat med kikärtens ljuvliga sträva smulighet.

Till råga på allt är lupinfröna så pass nyttiga att man lätt kan misstänka att den är kollektivt ihopdrömd av folkhälsoinstitutet och Fredrik Paulun - hör på det här: lupinfrön innehåller mest proteiner och minst stärkelse av alla baljfrukter och det är fullpackat av thiamin, kalcium, magnesium och andra vitaminer och mineraler. Fetthalten är 9 procent, men nästan allt är omättat och fleromättat nyttigt fett.

Så, kan du få tag i lupinfrön, räds inte av den långa transportsträckan från påse till mun. Att blötlägga är så pass enkelt att du kan sätta dina barn på det, eller din man, eller din hund. Eller göra det själv.

Om GMO och kampen mot svält

Intressant, om än inte purfärsk, krönika av den alltid lika eminente Nathan Schachar.

Jag är för GMO till hundra procent, och förstår faktiskt inte dramatiken kring det. Växtförädling har människan sysslat med allt sedan jordbrukssamhällets början kring Tigris flodbankar och den enda skillnaden mellan genmanipulering och vanlig förädling är att det går bra mycket fortare och att man kan vara lite mer kreativ. Det har talats om att gener kan hoppa mellan olika arter och på det viset skapa monster, men jag ser inte problematiken i det hela. Detta genutbyte gäller ju alla växternas gener och inte bara de som inympats av forskare, vilket betyder att växter som förädlats på vanligt vis för att t ex bli resistenta mot insektsgifter eller mögelangrepp är lika troliga kandidater för att sprida generna vidare till ogräs som genmanipulerade sådana. Och hittills har studier visserligen visat att manipulerade gener kan spridas vidare till andra växter, men de har däremot inte visat några större biverkningar av det hela. Ekosystem har inte kollapsat av GMO. Men vi får väl se: only time could tell me right on this matter.

Ett vanligt argument mot GMO-grödor är att det inte är naturligt. Naturligt i betydelsen lokalt och pittoreskt som ett litet vajande fält dinkel med stenåldersanor odlat på Gotland helt utan bekämningsmedel. Det må så vara, men glöm inte att den sortens ingrediensonani är en lyx, någonting bara vi i väst kan unna oss. Att leka tillbaka till ursprunget må vara hur tillfredställande som helst, men det är inte lösningen på svälten i världen. De flesta människor vill nog i första hand äta sig mätta (och möjligtvis sen begrunda de statushöjande element som går att mjölka ur växtens odlingsplats, tillvägagångssättet och grödan i sig), och ska det ske så krävs bra grödor. Grödor som går att odla i det klimatet där folk svälter. Det finns genmanipulerade grödor som klarar extrem torka, mögelangrepp och olika sjukdomar, vilket är stora problem i just de områden där människor svälter. Ställ det mot konstbevattning och giftbesprutning och annan konstgjord växt-andning och tänk efter vad som är bäst för miljö och människor. Jag har svårt att se humanismen i att människor ska svälta ihjäl på grund av missväxt och torka tack vare västvärldens principfasta avstånd mot "onaturliga" grödor.

Kanske är det den vanliga okunskapen som ligger bakom motståndet mot GMO. Allt nytt är läskigt och framför allt genteknik som, dristas jag att säga, har fått vissa apokalyptiska
konnotationer. Ofta avfärdas genforskning med det minst sagt suspekta argumentet "Människan ska inte leka gud". Men är det inte det vi har gjort hela tiden, och är det inte just det som i själva verket gör oss till människor? Nyfikenhet, intelligens och en vilja att förbättra saker har lett oss hit. Den som klagar på 2000-talet gör klokt i att beställa en tidsresa till 1500-talet (eller vilket annat århundrade som helst) och se om det var så mycket bättre då. Folk svalt, dog unga i diverse numera behandlingsbara sjukdomar och slog ihjäl varandra i blodbad utan like. Allt detta finns kvar, men i bra mycket mindre omfattning.

(Som en helt ovidkommande parantes kan jag påpeka att jag minns att Sofie Zelmani en gång i en intervju sorgset suckade att hon inte visste om hon vågade föda ett barn, världen hade ju blivit så hemsk nuförtiden. Då kan man ju fråga sig vilken era hon egentligen hade velat föda barn i?)

Det finns dock ett stort argument mot GMO-grödor. Monsanto och andra storföretag använder samma genteknik som gör grödorna så användbara för att hindra återsådd. Växterna görs sterila, vilket gör att en bonde måste köpa nytt utsäde varje år. Rent marknadsmässigt kan man ju förstås argumentera att det är nödvändigt för att företagen överhuvudtaget ska kunna ta fram sådana här grödor. Hur ska man kunna begära av ett börsnoterat företag att de ska ta fram GMO bara för att vara snälla och lösa världsvälten? Sant på sitt sätt, men det är likväl skamligt eftersom det gör bönder världen över beroende av ett företags fröleveranser för sitt överlevande. Men förhoppningsvis är ändå nyttan av GMO större än bristerna med den. En människa som svälter ihjäl är alltid oändligt mycket värre än att ett multinationellt företag tjänar lite pengar till sina ägare - allt annat vore en oerhört cynisk inställning.

Favism*

Bondbönor (lat. Vicia Faba), eller favabönor som de också kallas är stora, härliga bönor. Färska är de så underbara att de trotsar all beskrivning, men även torkade utgör ett trevligt komplement till våra vanligare baljväxter. Det är en av världens äldsta kulturväxter och har precis som många andra baljväxter den trevliga egenskapen att det binder kväve i jorden. Detta gör att marker där bondbönor växt behöver tillföras mindre konstgödsel - ett trevligt plus i sammanhanget som har utnyttjats av bönder i långa tider.

Intressant och fullkomligt ovidkommande kuriosa vad gäller bondbönor är att man i vissa delar Italien sår bondbönor på Allhelgonadagen. Det är en rest från Romarriket, där bondbönor betraktades som de dödas mat och offrades i stora mängder till dödingarna under Lemuriahögtiden.

Jag älskar bondbönor. Det är någonting i den mjöliga, smått gräsiga smaken som tilltalar mig oerhört, och de är både praktiska och goda till mycket. Falafel på blötlagda, malda bondbönor är oslagbar och klassisk mat i bland annat Egypten. I Kina friterar man bondbönor tills skalet spricker, saltar och serverar dem sedan som snacks (det fräser och spottar dock något enormt, så testa inte hemma om du inte är både modig och smärttålig!). En av mina allra bästa - om än kanske inte så spektakulära - paradrätter är en fiskgryta smaksatt med ett uns tomatpuré och lite sherry med stora härliga bondbönor och lite blandade rotfrukter i, toppat av härligt citron- och dillsmör.

Igår blev det dock inga excesser, men väl en av mina vardagsfavoriter, nämligen det grekiska bönmoset fava (som ju helt enkelt betyder böna). Det är oslagbart enkelt och väldigt gott. Hemligheten är god olivolja och rostad och egenmalen spiskummin (men igår fuskade jag och använde färdigmalen). Och använd för allt i världen oliver med kärnan kvar, de färdigurkärnade euroshoppervarianterna smakar bränt gummi och har ingen plats i matlagning.

Fava
2 hungriga eller till 4 som förrätt

5 dl kokta bondbönor
1 dl olivolja
ev 2-3 msk vatten
2 tsk spiskummin
3 stora pressade vitlöksklyftor
saften av 1 liten citron
salt och peppar
1 stor hackad rödlök
svarta oliver

Mosa ihop bondbönorna med olivoljan i en kastrull. Värm sakta och späd eventuellt med lite vatten om det blir för stabbigt. Tillsätt spiskummin, pressad vitlök, citronsaft och salta och peppra ordentligt. Det ska bli ett ganska löst mos (så fort det svalnat av lite blir det torrt och hårt!), som lätt går att skopa upp med bröd. Stjälp upp i en skål och dekorera med mycket hackad rödlök(jag brukar jag låta den hackade löken ligga i blöt en halvtimme i kallt vatten och sedan låta den rinna av. På det viset blir den mycket mildare i smaken) och generöst med oliver. Servera varm med ett gott bröd och extra olivolja att ringlas över.

Blir det någon fava över går det bra att klicka ut små biffar på en tallrik eller bricka och låta det stå i kylen över natten. Sedan är det bara att steka det till små härliga biffar morgonen efter och servera med tapenade på bröd till en lyxig frukost.

*Favism är en sjukdom som Oskar en gång upplyste mig om. Det är en ärftlig enzymbrist som innebär att om man äter bondbönor eller andas in dess pollen så spricker de röda blodcellerna som poppat popcorn (eller ja, inte riktigt, men det låter så härligt äckligt att beskriva det så!), med blodbrist och akut njursvikt som följd. (Sorry Oskar för eventuella fel i min beskrivning, du är hjärtligt välkommen att rätta till dem!)