Lupinprojektet: antiklimax

Nej, de blev faktiskt inte speciellt goda alls, mina lupinfrön. De smakar nästan ingenting. Efter allt detta arbete och gullande med de små fulingarna står jag nu med tre burkar av någonting som smakmässigt (med en enorm portion god vilja) kan beskrivas som sojabönor i saltlake - inte alls som de jag ätit tidigare.

Uppenbarligen står lupinfrönas bitterhet i direkt omvänd proportionalitet till min egen sådan.

Men det var i alla fall ett hedervärt projekt, och någongång snart ska jag ta itu med felsökning och försöka en gång till. Under tiden har jag gott om annat att syssla med. I morgon åker jag på blixtvisit till Stockholm eftersom Magnus ska på 100 höjdare-gala (han har gjort en dokumentärfilm om Nybros egen James Bond) och jag ska äta middag med en god vän.

Lupinprojektet: the unbitter end

Se så söta de blev till slut, de motsträviga och bångstyriga lupinfröna! Nu är de inlagda i en lag på 1 msk salt samt 1 dl äppelcidervinäger till varje liter vatten och dessutom lite vitlök, lite fänkålsfrön samt några bitar citronskal. Gott, även om de nog ska få stå till sig ett tag i lagen!

Lupinprojektet: exorcism!

Med dödsförakt och en envishet som gränsar till debilitet har jag nu gett mig attans på att få bort bitterämnena ur lupinfröna. Märkligt nog har Anna-Eva, som använt samma lupin-märke som jag (det libanesiska märket "Khater Bros") fått bitterfria lupinfrön med nästan exakt samma procedur som jag. Jag misstänker att det rör sig om olika batchar.

Hur som helst vägrar jag som sagt att ge mig, och i skrivande stund har lupinfröna kokat 4 timmar på spisen för att exorcera bitterdjävlulen ur dem. Och det fungerar faktiskt. I början var de bittrare än min exman, men nu har de bara en aningen besk eftersmak som kittlar tungan obehagligt. Jag har bytt vatten efter varje timme eftersom jag inte velat ge bitterämnena en chans att nästla sig tillbaka in i lupinfröna när de nu tagit sig ur, så den sammanlagda koktiden är nog inte längre än tre timmar (jag har kokat en ansenlig mängd lupiner tillsammans med mycket vatten i min 10-litersgryta).

Trevligt nog kan jag konstatera att konsistensen inte har påverkats nämnbart av det idoga kokandet, frörackarna är fortfarande så där nötigt knapriga inuti. Det leder mig till slutsatsen att lupinfrön är fascinerande tåliga och förtjänar all vår respekt. Vilken annan baljväxt hade gått med på så lång koktid utan att vifta med den vita flaggan och slå till reträtt i en enda saggig mosröra?

Nästa gång tror jag jag struntar i de gängse tillagningsanvisningarna och helt enkelt kokar ihjäl lupinfröna - det verkar fungera bra!

Lupinprojektet: svårigheter på vägen

Trots att jag är inne på femte dagens blötläggning smakar lupinfröna fortfarande helt hårresande beskt, och jag misstänker att jag blir tvungen att ge dem ett nytt uppkok idag och hoppas att det frigör lite mer bitterämnen. För jag tänker i alla fall inte erkänna mig besegrad - de SKA gå att äta!

Hrrgh!

För alla som undrar: nej, det är ingen myt att lupinfrön är bittra innan de är färdigpreparerade. Jäsiken, vad vidrigt!

Lupinprojektet: kokning och blötläggning

Efter ett dygns blötläggning var det så dags att koka mina lupinfrön. Evaldsdottir föreslog en halvtimmes koktid, men jag bestämde mig för grundligare efterforskningar, den här gången med gott resultat. Sist hade jag sökt på lupin seeds, vilket de visserligen heter, men det tycks vara ett namn som används mer i den industriella förädlingen av lupinfrön till djurfoder än i matlagning. Men namnet lupini beans ledde till en hel del tillagningsanvisningar för de bittra små rackarna.

Till mitt stora förtret varierade koktiden en hel del, allt från 20 minuter till två timmar föreslogs av olika källor. Jag tog ett uppskattat medianvärde på koktiden och hamnade på 45 minuter, vilket lät rimligt. Fast när de kokat 45 minuter gav jag dem 10 minuter till bara utifall att. Kokvattnet var nu riktigt äckligt pissgult och luktade aningen hårresande - lite stopp & väx över det hela. Feg som jag var vågade jag därför inte smaka på lupinfröna, utan nöjde mig med att klämma på dem för att kontrollera mjukhet.

Nu väntar 4 dagars blötläggning i nytt vatten varje dag. Vissa rekommenderar tillsats av salt och vinäger i vattnet, andra rekommenderar först blötläggning och sedan slutförvaring i saltlag. Jag slängde i alla fall i en matsked salt per liter vatten och ett par msk äppelcidervinäger.

Nu väntar jag med spänning på söndag, då jag ska provsmaka lupinfröna för första gången. Hoppas att de är lika goda som jag minns dem!

Lupinprojektet sjösatt!

Tack vare Evaldsdottirs kunniga råd är nu lupinprojektet sjösatt. Först ut är blötläggning i 24 timmar. Uppdatering följer.


För er mindre nördiga är lupinfrön precis vad det låter som: frön av lupiner. (Eller om vi ska vara riktigt noga så är det inget frö, utan en ärta. Men för att inte helt trassla in oss i språknätet kan vi väl enas om att lupinärtan kan få heta frö?) Men tro nu inte att du kan koka ihop någonting smaskigt på fröna du sparat till utsådd i vår - vissa arter är störtgiftiga! Den sort man äter bär det latinska namnet Lupinus Albus. Ordet lupinus är härlett från den latinska ordstammen lupus som betyder varg och ett gammalt svenskt namn på lupinen är just vargböna.

Enligt Encyclopedia Britannica så fick lupinen sitt namn eftersom den ansågs vara hungrig som slika genom att växten girigt sög åt sig av jordens mineraler och näringsämnen. Men tji, vad fel de lärde hade! Lupiner binder tvärtom kväve till jorden genom att leva i symbios med små bakterier som den härbärgerar på rotknölarna - precis som många andra bajlväxter.

Hur som helst tillhör lupiner till ärtväxterna, och den platta, ljusa ärtan är bitter, smågiftig och stenhård om man inte smickrar den rejält genom att ge den en veritabel spahelg: den ska badas, kokas och badas på nytt i vinäger och salt, och sedan gärna marineras eller friteras innan den pryda nippertippan till böna behagar låta sig uppätas, men det är väl värt besväret. Lupinfröna är ganska hårda för att vara baljväxter och skalet spricker tillfredställande när man biter i det - lite som att äntligen klämma den där jättefinnen på näsan, fast gott förstås. Innanmätet har en smak som påminner lite om knappt mogna hasselnötter parat med kikärtens ljuvliga sträva smulighet.

Till råga på allt är lupinfröna så pass nyttiga att man lätt kan misstänka att den är kollektivt ihopdrömd av folkhälsoinstitutet och Fredrik Paulun - hör på det här: lupinfrön innehåller mest proteiner och minst stärkelse av alla baljfrukter och det är fullpackat av thiamin, kalcium, magnesium och andra vitaminer och mineraler. Fetthalten är 9 procent, men nästan allt är omättat och fleromättat nyttigt fett.

Så, kan du få tag i lupinfrön, räds inte av den långa transportsträckan från påse till mun. Att blötlägga är så pass enkelt att du kan sätta dina barn på det, eller din man, eller din hund. Eller göra det själv.

Lupinfrön, hur göra?

Nu behöver jag hjälp. Jag har köpt en påse torkade lupinfrön på Frukthuset, men som jag förstått så är de både bittra och aningen giftiga om man inte behandlar dem rätt. Blötläggning 24 timmar, kokning en halvtimma och ytterligare blötläggning i flera dagar och slutligen förvaring i saltlake är vad jag kunnat sluta mig till av en del trålande på nätet (men jag hittade bara 2 referenser till detta över huvud taget, så jag känner mig minst sagt osäker). Så, vad göra? Det sitter inte händelsevis någon lupinexpert bland mina läsare och väntar på ett tillfälle att ge sig till känna? Nu är rätta tiden, i sådana fall.