Bretagne-bryderier

Min mor ska till Dinan i Bretagne i början av mars. Mot att jag bjuder henne på middag kvällen innan avfärd har hon lovat att köpa med sig en matvara åt mig. Men vilken? Hjälp mig, gott folk!

Till mamma:

Ja, vad ska man engligen göra med ett kilo palsternacka om man vill att de otacksamma barnen ska äta upp det? Gratäng gick visst inte hem. Men palsternackspuré då?

Ta hälften mjölig potatis och hälften palsternacka. Skala, skär i bitar. Koka mjukt. Mosa med potatisstöt. Späd med lite mjölk eller grädde (det är lika bra att göda dem, framför allt nu när Claudia är hemma. Går hon upp lite i vikt behöver hon köpa nya kläder som jag också kommer i!).
Salta och peppra.

Eller gör, som jag förslog på telefon, sötsyrlig palsternacka i ugn. Skala och skär palsternackan i strimlor. Rör ihop några matskedar honung, lite citronsaft (jag vet att jag sade vinäger, men det var bara för att jag var yrvaken), citronrasp och kanske lite stött fänkål. Salt, peppar, olivolja. In i ugn tills de är fina, rör då och då så att det inte bränner fast.

Eller fritera palsternackan i stavar. Låtsas att det är vanliga pommes frites och se om de märker skillnaden (det är långt ifrån säkert, de kan ju inte ens skilja på svart vinbärssylt och lingonsylt).

Övertalning

Mamma i telefon:

Mamma: Men du? Kan du inte skriva att du är kvartsalkoholiserad i presentationen i stället?
Jag: Varför då? Det är jag ju inte.
M: Tänk på att du nästan är matskribent nu för tiden!
J: Jamen...
M: Du måste ju ha en seriös framtoning. Tänk på framtiden.
J: Jajaja, men jag tänker referera till det här samtalet i bloggen.
M: Ja, gör det. Men skriv kvartsalkoholiserad. Skriv det.

Jag är kvartsalkoholiserad. Men på heltid. Bara så att ni vet.

Granstölder och bjudmat

Jag har varit och hälsat på min mor och mina bröder i kväll. Min mor lovade igår (om än motvilligt) att jag skulle få bjuda på lite av den fesenjan jag har stashat i frysen. Till saken hör att jag känner mig så otroligt ensam utan Magnus (han är fortfarande i Älmhult) att jag kommer på vilka ursäkter som helst för att få träffa människor.

Hur som helst tog jag en bunke fesenjan, lite basmatiris och mitt glada humör och traskade över till Södercentrum. Riset blötlades och grytan tinades i mikron. Så småningom tumlade min mor hem med en tetra vin, lite marsipanfrukter (mest för att de alltid har funnits bland julgodiset hos oss - nästan alla i familjen hatar marsipan!) och min ohängda systerClaudia i släptåg. Claudia skulle göra hårförlängning hos en kompis i kväll och vägrade smaka på fesenjan. Det skulle ge henne en jobbig eftersmak i munnen hävdade hon.

Jag hade ju i söndags varit över med kalops till bröderna, och min mor föreslog hädiskt nog att vi skulle blanda ned resterna av den i min fesenjan, men jag vägrade givetvis. Min mor må vara bra på att laga mat, men känsla för konsekvens har hon då inte. Hugaligen. Kalopsen värmdes så småningom för sig och utgjorde ett komplement för de som inte vågade prova persisk mat.

Men faktum var att mjna tre bröder faktiskt gillade maten. Samt min mor. Alla bröderna anmärkte på en "konstig" smak, vilket jag förklarade var granatäppelkoncentrat. Det verkade stilla deras farhågor, för de åt ordentligt.

Utanför min mors hus finns en grässlänt, och på den grässlänten säljs större delen av Kalmars julgranar. När jag efter ett par vin påpekade för min mor att det vore busenkelt att stjäla en julgran delade hon med sig av följande historia:

"Ja, men nån i familjen har ju faktiskt gjort det... Fatta vad arg jag blev den kvällen då Claudia kom hem stupfull klockan tre på natten med en jävla gran i släptåg! Den natten sov dessutom Max (min minsta bror alltså) över i hallen, så hon slängde ju en hel gran över honom när hon kom in. Hon var jättestolt och nöjd, men jag var ju tvungen att släpa ut granen igen, tre trappor ned, i bara nattlinnet. Det roliga är att Claudia fortfarande inte förstår varför jag blev så arg..."

Och med den berättelsen i minnet gick jag småfnissandes hem förbi alla Södercentrums granar.