Vasaru saru? Flamsig gryta?

Vlaamse stoofkarbonaden. Smaka på orden. Själv har jag belåtet rabblat frasen hela dagen och jag tycker jag sätter den perfekt. Men när jag berättade för min mor i telefon vad jag skulle laga till middag frågade hon nyfiket: "Är det något polskt eller?".

Vlaamse stoofkarbonaden. Det låter som någonting ganska märkligt att ha puttrandes på spisen, men som vanligt när jag lagar mat finns det en historia bakom. Igår slötittade jag på Niklas mat, när han lagade musslor. Då kom jag att tänka på den belgiska rätten moules et frites (jepp, musslor med pommes - belgarna är förtjusta i sin friterade potatis!). Och då slog det mig att jag inte vet någonting om belgisk matlagning över huvudtaget. Förutom då att de gillar pommes frites och till och med anser sig ha kommit på det. Och att de gärna äter musslor till.

En snabb uppdatering på Wikipedia fick mig att inse att Belgien kanske har någonting mer än pommes att erbjuda rent kulinariskt. Bland recept på stoemp, waterzooi och konijn in gueuze hittade jag det tilltalande tungvrickande namnet vlaamse stoofkarbonade som dolde en lika tilltalande (men mindre vrickad) rätt på kokt nötkött, stekt lök och belgisk ale.

Jag medger gärna att själva namnet är den en av lockelserna i den här rätten: det låter så roligt. Lite som tyskt bäbisspråk. "Vlaamse" betyder kort och gott flamländsk, "stoof" är samma sak som det engelska "stove", och betyder alltså "spis". "Karbonaden" betyder, tror jag, kotlettter. Fast det är inte kotletter man har i sitt flamländska hopkok, utan grytbitar av nötkött. På franska heter rätten carbonnade flamande, och det låter inte alls lika roligt. Mest som vilken fransk rätt som helst.

Vlaamse stoofkarbonaden smakar ganska likt svenska köttgrytor, men är ändå lite spännande eftersom den belgiska ölen ger en extremt fyllig och lite härligt bitter ton. Och att man reder grytan genom att ploppa i ett par brödskivor - för smakens skull bredda med stark senap - är förstås hur kul som helst. Och gott!

När jag googlade bilder på grytan såg jag att den ofta serverades med pommes frites. Det kan man förstås göra, men för mig kändes kombon väl märklig. Samt lite för dekadent för mitt midjemått.

Vlaamse stoofkarbonaden
6 personer

2 stora gula lökar
smör till stekning
1,4 kg högrev
2 flaskor belgisk ale* (33 cl)
2 lagerblad
1 tsk torkad timjan
2 tjocka skivor bröd av lanttyp
2 msk osötad senap
2 msk socker
1 1/2 msk vitvinsvinäger
salt och svartpeppar
hackad persilja till garnering

Strimla löken fint och stek den på låg värme i en stekpanna i lite smör tills den fått en vacker, ljusbrun färg. Lägg löken i en gryta.

Putsa högreven från överflödigt fett och senor och skär den i 3 centimeters-bitar (ungefär). Bryn köttet i omgångar i stekpannan med lite smör och flytta över köttet till grytan allt eftersom det är färdigt.

Slå i lite vatten i stekpannan och vispa ur de fastbrända köttresterna. Häll ned vätskan i grytan tillsammans med köttet och löken.

Häll ölen över köttet (men smaka gärna en klunk för husfridens skull) och tillsätt lagerbladen, den torkade timjanen, sockret och vinägern. Salta och peppra efter behag. Rör om i grytan.

Bred brödskivorna med senap och lägg dem överst i grytan.

Låt grytan koka under lock i tre timmar på låg värme och rör om då och då (det är meningen att brödskivorna ska reda såsen, så dem kan du röra ned i grytan utan dåligt samvete).

Strö över hackad persilja över grytan och servera den med kokt potatis och kanske lite brysselkål till när vi nu ändå rör oss i det belgiska köket.

*Jag tog Leffe Brune, eftersom det inte finns så mycket annat att välja på på systembolaget i Kalmar.