Kylskåpshärvan del 4: "Det är min middag!"

Kylskåpet är fortfarande dött och fascinerande nog det varmaste stället i hela lägenheten, trots att vi slagit av säkringen i morse (ingen idé att hålla igång en sådan koloss bara för att alarmlampan ska påpeka för oss att det är någonting fel på den). Undrar om ens de mest härdade inläggningar håller formen - just nu skulle jag kunna inkubera agarplattor med bakterieodlingar i både kyl och frys med tillfredställande bakterietillväxt.

Däremot har vi insett att min franska balkong är ett utmärkt svalskåp med tanke på att temperaturerna har krypit ned en bit under tio-strecket här i Kalmar. Alltså stod där i eftermiddags en öl (till Magnus), en bibba vitt Oude Kaap samt 300 gram färsk sej som ska bli dagens middag. Det var bara det att vi inte förutsett det självklara: it's a dog eat dog world.

Så hör vi plötsligt ett märkligt sprakande ljud som påminner om fyrverkerier på för långt avstånd för att de ska vara värda att bry sig om - men det gör vi förstås ändå eftersom vi är så nyfikna av oss! När vi så försöker lokalisera oljudet går vi som små safariguider och lyssnar längs lägenhetens rörledningar eftersom de vanligtvis står för omkring 95 % av alla oidentifierade och udda ljud. Men snart hamnar vi med öronens hjälp i närheten av balkongen.... Någonting rött rör sig i våra ögonvrår i den franska balkongriktningen. Vi står blick stilla.

Det röda visar sig plötsligt vara husets stora knallröda och ganska äckliga hankatt som bestämt sig för att sejfilé står på dagens meny. Den har krafsat ned det väl inslagna sejpaketet halvvägs ut ur den nedre balkongglipan och står nu nöjt och tuggar på pappret. Jag tjuter ilsket "Kattdjävul! Det är min middag!" varpå katten först står kvar och stirrar dumt som den tjuvaktiga imbecill den är och sedan gör en vacker löpning bort mot andra sidan av gården när jag kompletterar vansinnesvrålen med yviga gester. Jag fiskar åt mig fisken och konstaterar att katten i alla fall inte tagit sig längre än ytteremballaget: plastpåsen i vilken fisken vilar är ännu intakt. Sejen får vila en timme på köksbordet. Hellre drabbas jag av botulism än ger ett gratismål till en fet katt.

Vinet och ölen lämnade kattrackaren i alla fall i fred, vilket i sig är sorgligt. En rejäl bakfylla är precis vad den demonen skulle förtjänat.

Disclaimer: Jag älskar katter. De är underbara. Men katter som försöker stjäla min middag blir jag arg på hur ulliga och gulliga de än är.