I väntan på målet

Nu är det äntligen ordnat...

Magnus har sjungit på "Vi som är från Göööteboorg*, ååååååker aldrig hem med sooorg" den senaste timmen. Sjalv ylar jag bara "Kalmar FF" med jämna mellanrum vid väl vaölda tillfällen.

Vi har alltså bokat plats på Fredriksskans till finalen i Svenska Cupen och jag känner mig som om tomten just gett mig det där stora Barbie-dockskåpet** som jag trånade efter som femåring.

Jag väntar mig förlust, men det gör ingenting. Får jag bara ställa mig upp med resten av KFF-mäniskorna och vråla efter ett enda mål är jag nöjd. Eftersom jag hatar alla sorters gemenskaper är jag desto mer besatt av att tillhöra dem.

*Magnus är alltå från Karlsborg. Det är en bra bit från Göteborg, men det vägrar den flesta västgötar att erkänna eftersom deras största stad annars är Bert Karlssons Skara. Eller Skövde som inte är känt för någonting alls.

**För att vara rättvis mot mina föräldrar måste jag erkänna att jag faktiskt fick dockskåpet året efter. Fast eftersom jag inte riktigt begrep hur man lekte med dockor tillbringade jag större dfelen av min dockskåpstid med att städa efter mina barbiedockor...