Efter en stadig portion whisky och ett hysteriskt cyberkock-matlagande var det äntligen dags för lite rekreation i form av Risk. Total dominans för de röda, som ni kan se på bilden ovan. Röda=Margit=mig.
Det här var bränslet som verkligen fick känslorna att brinna på slagfältet. Inköpt på Maxims - som alltid.
Så här glad var pojkvännen efter den förnedrande förlusten. Det må stå 7-5 till honom u TP, men i spelet där det verkligen gäller får han slita spö.
Jahapp, mitt första bidrag till Cyberkocken... Det är inte speciellt avancerat, men jag kände att det var spännande nog att vara med. De raffinerade recepten får vänta tills jag känner mig säkrare i matbloggsvärlden. Således bjuder jag på ett enkelt galetterecept med medelhavssmaker. Vad du än gör, salta inte för hårt eftersom fetaosten redan är salt. Och använd en bra fetaost, ingen knirkig arla-variant. Ta helst den mjuka och krämiga sorten som går att breda direkt på smörgås. Och skippa inte momentet att salta på zucchinin - gör du det får du en väldigt blaskig galette eftersom zucchinin kommer att släppa ifrån sig allt sitt vatten under ugnsvistelsen.
Zucchini- och plommongalette
2 stycken
25 g jäst
1 dl ljummet vatten
1/2 tsk salt
2,5 dl dinkelmjöl
ca 3,5 dl vetemjöl (beroende på hur stort ägget är)
100 g smör
1 ägg
1 zucchini
4 plommon
1 liten röd lök
14 kalamataoliver
300 g fin fetaost (den mjuka sorten)
3 vitlöksklyftor
1 dl olivolja
1 msk torkad timjan
40 g valnötter
salt och peppar
Rör ut jästen i vattnet. Blanda mjöl och salt och rör ned i jästblandningen. Arbeta ned smöret lite i taget. Tillsätt sedan ägget och knåda ihop till en smidig, lite småkladdig deg. Tillsätt eventuellt mer vetemjöl om degen är alldeles för lös. Låt jäsa övertäckt i 40 minuter.
Sätt ugnen på 200 grader. Skär zucchinin i tunna skivor. Salta lätt på skivorna och låt rinna av på kökshanduk eller hushållspapper. Kärna ur oliverna. Pressa ned vitlöksklyftorna och smula ned timjan i olivoljan. Dela plommonen i halvor, plocka ut kärnan och skär i tunna klyftor. Hacka valnötterna grovt. Skiva rödlöken tunt.
Torka av zucchiniskivorna från överflödigt salt och vätska. Dela galettedegen i två delar. Kavla ut dem i ganska stora cirklar på varsin bakplåt, ca 20-25 cm i diameter. Täck galetterna med zucchiniskivor varvat med plommonklyftor. Fördela rödlöksringarna över. Dra ett par rejäla varv med pepparkvarnen och skeda över vitlöks- och timjanoljan över zucchini- och plommonskivorna. Strö över kalamataoliverna och fördela fetaosten över galetterna. Toppa med valnötshacket. Grädda 15-20 minuter i mitten av ugnen.
Snart ska jag sätta ihop mitt bidrag till månadens Cyberkock. Jag har tjatat till mig min pojkväns sista slantar, pantat burkar, handlat mat och gjort en skafferi-raid hos min mor. Äntligen är allt ordnat. Nu ska jag lägga mig ned på sängen och klura en timme och sedan är det dags att köra igång!
Gårdagen bar i sitt sköte en ljuvlig saffransdoftande fisksoppa som gjorde sig precis rätt denna kulna höstdag. Jag använde mig av ett sejblock och lite räkor som skräpade i frysen, men hade jag haft lite lax hemma hade jag gärna blandat det också. Och lite färska blåmusslor när vi nu ändå är igång och fantiserar. Men soppan är ljuvlig precis som den är.
Enkel fisksoppa
För fyra hungriga
2 gula lökar
1 fänkålsstånd
3 vitlöksklyftor
3 msk olivolja
2 morötter
3 potatisar
1 palsternacka
1 tetra passerade tomater
2 fiskbuljongtärningar
2 dl vitt vin
7-8 dl vatten
0,5 g saffran (1 paket)
2 krm cayennepeppar
2,5 dl matlagningsgrädde
400 g sej eller hoki
200 g skalade räkor
2 dl hackad dill
salt och vitpeppar
Hacka lök, vitlök och fänkål. Fräs i olivolja tills löken är genomskinlig. Skala morötter, potatis och palsternacka och skär potatisen i bitar och morot och palsternacka i slantar. I med det i din gryta. Tillsätt vatten, tomater, vin och fiskbuljongtärningar. Smaka av med vitpeppar och cayennepeppar och eventuellt lite salt om du tycker att det behövs. Låt koka 10 minuter och tillsätt sedan saffran. Koka tills potatis och morot är nästan genomkokta. Häll i matlagningsgrädden. Skär fisken i bitar och lägg i soppan, låt sjuda ca 5 minuter tills fisken är genomkokt. Tillsätt räkor och dill. Rör om och låt allt bli varmt.
Servera med ett gott bröd och gärna hemgjord majonäs smaksatt med ett ynk vitlök, rikligt med citronsaft och det rivna skalet av en citron.
När jag var liten var en Kalmar-resa ett stort företag. Åtta långa mil skulle avverkas i min fars skrangliga blekgula citroën: en eländig evighetslång timme som förlängdes ytterligare av det monotona öländska alvarets allvar. Men vägen var alltid mödan värd, för när vi kom fram fick vi alltid leka under hängboken i slottsparken tills uppspeltheten gav vika för hunger. Det var egentligen det vi var ute efter med vår lek, för när vi blev hungriga fick vi alltid äta smörgåsar och dricka Mer på Hamnkaféet, eller "Snusket" som min far i ett utslag av sin kryptiska humor hade dubbat det till. 
20 år senare är sig Hamnkaféet trösterikt likt sig. En brunmurrig skönsolkig anakronism som verkligen fyller ett tomrum i dagens ciabattagnagande och lattesörplande café-kultur. Inredningen går i en dovt träig ton med chiffonglätta flor till gardiner som snarare verkar ditspikade än upphängda. Mörkret bryts av färgglada 50-talsrelikter och i ett rum tronar en gammal kamin i väntan på det förflutnas barska vintrar. Klientelet är medelålders och däröver, kaffet är kort och gott kaffe och smörgåsarna tillhör en annan epok. En och annan bagel skymtar bakom disken, men tjocka sirapssaftiga skrädkakor dominerar: Hamnkaféet känner sina gäster. Halvfabrikaten lyser med sin frånvaro: pannbiffarna bär spår av de händer som format dem, strömmingen är inlagd på plats och skagenröran har ingen som helst likhet med de stabbiga vitbetsspäckade röror som tillhandahålls av Rydbergs med flera.
Jag valde en stor och saftig bit skrädkaka med inlagd stekt strömming, pojkvännen valde vändstekt ägg, bacon och rostad lök. Strömmingen hade en perfekt harmoni mellan sötma och syra, rödlöken kompletterade snarare än dränkte de övriga smakerna och den fräscha och spänstiga dillen var riklig. Trots min vanliga beslutsångest kände jag att jag valt helt rätt, och det hör inte till vanligheterna.
Även servicen är utmärkt. När vi är där saknar tydligen en av stammisarna B-delen av lokaltidningen. I stället för en axelryckning och ett "jaha?" går en av servitrisena runt i lokalen och frågar om någon av de andra gästerna har sett den. En sådan omtanke om sina gäster är trevlig att beskåda. När jag frågar om jag kan få ta ett par foton på smörgåsarna till min blogg blir de rara damerna bakom disken alldeles till sig. "Nä men så gulligt!" utbrister en kvinna och innan jag går ber de att få adressen till min sida.
Hamnkaféet är en av Kalmars mest välbevarade hemligheter, där det ligger lite avsides vid Skeppsbron i en oansenlig gul villa med flagnande färg. Hos andra caféer må förnyelse ha ett egenvärde, men på Hamnkaféet vet man att nostalgi är en underbar krydda om man använder den rätt. Och har man väl hittat dit kommer man gärna tillbaka, vilket gör uppmaningen på tvärgatan helt onödig, men väldigt rar:
Hamnkaféet, Skeppsbron 2, Kalmar. Tel. 0480-106 67
Jag är hungrig, och eggar upp mig själv genom att läsa diverse recept. Jag snubblade på den här receptskissen på oxsvansgryta i en DN-artikel:
"Skär av fett och hinnor runt svansbitarna. Det tar lite tid, men gör grytan både godare och aptitligare. Vänd dem i mjöl som smaksatts med herbamare och nymalen vitpeppar. Bryn i oliv- eller rapsolja med tjocka vintermorötter i stora bitar och rikligt med smålök. Ta även med några vitlöksklyftor. Lägg allt i en stor kastrull eller gryta och häll över vin så att köttet nästan täcks. Koka på lägsta värme tills köttet börjar släppa från benen (skumma väl), minst fyra timmar och gärna längre. Lagerblad och en bukett örtkryddor, tillsammans med en matsked tomatpuré per flaska vin ska också i grytan.
Detta är mat som definitivt bör göras ett dygn i förväg. Ställer du sedan grytan kallt över natten är det enkelt att ta bort fettet som lägger sig överst. Låt sedan grytan koka ihop med lite mjöl utrört i vin och du har ett smakprov på husmanskost i den allra översta ligan (reder du med mjöl, så ska såsen eller grytan alltid koka minst tjugo minuter för att smaken av stärkelse ska försvinna)."
Jag har av någon anledning alltid velat tillaga oxsvans. När jag var liten såg jag för mig hur en tjock fransk mustaschprydd kock stod och rörde i en gryta där en hel kosvans med hår och allt simmade runt. Av någon anledning tyckte jag det var en hysterisk rolig tanke. Det tycker jag fortfarande. Dessutom är det en förhållandevis billig styckningsdel som jag ofta gått och spanat på i butiken. Min föredetta tyckte dock att det var en vämjelig idé, så jag fick stilla min häftiga själ. Men nu börjar det bli dags att ta oxen vid hornen. Någon dag snart...
I övrigt inget att rapportera, förutom att min far ringde och berättade om de drivor med trattisar han och hans kompis hittat. Jag längtar verkligen efter en lång skogspromenad just nu. Med eller utan svampplockning. Det är det som är det tråkigaste med att bo centralt. Jag måste gå rätt långt för att ta mig till en riktig skog. Häromkring finns bara dungar med gamla toapappersremsor och hoptrampade folkölsflaskor. Inte min kopp te. Jag vill ha en maffig lummig lövskog med fågelkvitter och fuktiga löv på marken och små galna ekorrar och myrstackar och prassel i buskarna och glansiga daggmaskar.
Prag är nog min favoritstad. Inte den hårt turisttyngda Stare Mesto, där man får armbåga sig fram genom horder av italienare och tyskar, utan det Prag som Pragborna själva lever i. Det blir lätt pretentiöst och förutsägbart att säga en sådan sak, eftersom alla nuförtiden är noga med att framhålla det genuina och det autentiska, vart man än åker. Men faktum är att jag varit två gånger i Prag och aldrig sett vare sig astronomiska uret, Klementinum eller Judiska Museet. Jag har heller inte uppehållit mig mer än nödvändigt i gamla staden.
Däremot har jag gått på den enorma skabbiga underbara utomhusmarknaden i Vltavská där allt från fejk-Gucci till färska kycklingar prånglas ut som vore det Jerusalems tempel för 2000 år sedan. I ett stort klädstånd blev jag inknuffad i ett mörkt hemligt rum av en kinesisk försäljarkvinna som uppenbarligen tyckte jag såg rik ut: där fanns riktiga märkeskläder till skillnad från de taskiga kopior som dominerade tältet i övrigt. Eller i alla fall tror jag att det var det hon ville ha sagt. Hon pratade enormt dålig engelska och formligen kastade väskor och skor på mig. "Tjipp! Tjipp! Bely kaliti! Leel sing!*" upprepade hon om och om igen för att verkligen inskärpa att jag kunde få äkta kvalitetsvaror till ett billigt pris. Jag avstod artigt. Jag gillar HM bättre än Gucci och Versace.
Jag har också botaniserat i tjeckiska matvarubutiker, till den milda grad att pojkvännen lade pannan i djupa veck och frågade "Tänk på att du ska ha med dig allt, Margit". Jag köpte inlagda körsbär (smakade okej), inlagda plommon (absolut vidriga!), inlagd rödkål, någon slags salamismakande köttpastej som smakade ister och hade den vidrigaste konsistens jag någonsin stött på - som jag tänker mig att det skulle kännas att tugga ruttet lik! - vegeta (hälften kryddblandning, hälften grönsaksbuljong), till-sätt-bara-vatten-houskové knedlíky, ett slags brödchips med vitlökssmak och små croissanter med champagnecremefyllning. För att bara nämna några av alla de saker jag fraktade hem, innerligt svärande över den tunna axelremmen som skar in i mitt axelfläsk. Men det var det värt.
Slutligen vill jag påpeka att ett Pragbesök inte är komplett utan minst ett besök på mikrobryggeriet och restauranten Pivovarský Dùm. Minst ett, eftersom de har så många spännande ölsorter att testa att det är svårt att gå därifrån innan man är asplakat. När vi var där hade de förutom sin mörka och ljusa öl även bananöl (vilket jag inte testade eftersom jag har mycket svårt för banansmak, se mitt förra inlägg för förklaring), kaffeöl, morellöl, blåbärsöl, veteöl och nässelöl. Det sistnämda var bra mycket godare än det låter, det hade en gräsig och lite tungkittlande smak som harmoniserade fint med den sprittande kolsyran och den ganska tunga humlesmaken. Fast min favorit var ändå morellölen. Aningen syrligare än öl brukar vara, med en restsötma och lite av den där skolllimssmaken som karekteriserar surkörsbär i allmänhet. Friskt, fruktigt och alldeles för lättdrucket för ens eget bästa. Därtill hade de en mycket trevlig (om än i det sötaste laget) Samp, det vill säga ölchampagne. En medköpt flaska ligger på kylning till nyår. Som kronan på verket tillhandahöll de även pivovice, någonting som bäst översätts som ölsprit. Destillerad öl, helt enkelt: 50% alkoholhalt som gör sig bäst i ett 4 cl-glas. Dock en av de mer spännande spritsorter jag smakat, med en märkligt god ton av öl. Helt klart bättre än både tequila och snaps. Det är inte särskilt underligt: ägarna till Pivovarský Dùm är helt enkelt passionerade när det gäller öl. Precis som de flesta Pragbor.
Första gången vi var där nöjde vi oss med smårätter till ölen. Jag beställde ölost, vilket visade sig vara en sagolikt krämig kittost med en mild men fyllig ölsmak. Till det en syrlig rödlöksinläggning och ett underbart surdegsbröd som doftade som bara hembakat gör. Pojkvännen valde korv, vilket visade sig smaka väldigt likt tanken på vinägerinlagt rå falukorv. Inte alls dumt faktiskt. Andra gången vi var där åt pojkvännen någonting jag inte alls minns, eftersom jag var helt förtrollad av det saftiga och sötaktiga ugnsbakade kaninlår som paraderade på min tallrik. Tillbehören var inte så mycket att tala om i jämförelse: stabbig finhackad spenat, en god ölsås och ljuvtunga potatisknedliky som golvade mig helt. Kaninen var dock så ljuvlig att jag förlåter spenaten.
Pivovarský Dùm ligger lite avsides, på Lípová 15, i Vyserhad. Men det är värt en omväg - framför allt om du tröttnar på det hektiska tempot i innerstaden.
Gott folk, åker ni till Prag så vet ni vart ni ska gå. En brasklapp dock. Pojkvännen och jag köpte med oss flera liter öl, eftersom de så villigt tappade upp på flaska enligt beställning. Flaskorna var av den gamla saftsorten, med gummiring och allt, men tyvärr hade de ingen vidare hållbarhet. När jag bjöd in min syster med pojkvän på parmiddag bjöd jag på lite morellöl innan efterätten. Det smakade sådär. Det mesta av kolsyran var borta och en viss oxiderad ton kunde anas under körsbärssmaken. Drick desto mer i Prag i stället, eller köp deras kapsylförsedda Samp. Eller köp en 5-literskagge öl, de ska tydligen hålla bättre och kostar som ett sexpack folköl här i Sverige.
PS Den roligaste fadäsen pojkvännen gjorde: han beställde in en tallrik böhmisk skinka och ost på en liten ölstuga. I mitten tronade en väldigt koloss av någonting han trodde var en lokal ost. Alltså ser jag honom skära upp cirka 30 gram gyllengult smör och stoppa in det i munnen. Han tuggar, sväljer och fortsätter äta. Utan att tappa fattningen. Det var nog då jag insåg att verkligen älskade honom.
*"Cheap! Cheap! Very quality! Real thing!"
Jag måste först och främst erkänna att jag då och då fuskar i surdegsfrågan. Ibland gör jag helt enkelt en fördeg i stället. Får den stå och gona till sig ett par dagar fungerar den bra som en fejksurdeg.
Hur som helst så hade jag negligerat min fördeg ett tag. (Fråga mig inte hur länge - jag har helt enkelt inget tidsperspektiv.Jag är den där sortens människa som alltid blir lika paff när fredagen dyker upp: "Va? Men det var ju helg nyss ju?") Kanske hade degåbäket stått en vecka på jäsning? Brödet börjar i alla fall sina i frysen, vilket gav mig en anledning att minnas och inspektera min degbunke. En våg av lukt slår emot mig när jag lyfter på locket till bunken och min första paniska tanke är "WTF, bananlikör?!".
Har man som jag växt upp på norra Öland - dessutom med ett ytterst rebelliskt sinnelag - vet man vad det innebär att dricka häxblandningar på allt som finns i föräldrarnas barskåp (legendariskt vidrig var kombinationen gin, angostura bitter, rödvin och en undermåligt ursköljd clearasil ansiktsvattenflaska som behållare, huva!). Där fanns också en flaska bananlikör. Jag minns det som det vidrigaste, mest odrickbara sörja jag någonsin fört till mina läppar (möjligtvis undantaget Southern Comfort), och trots att man blev full som ett fä var det bara nätt och jämnt värt det. Oavsett vad man blandade skräpet med smakade det skumgummibanan i kubik.
För att fortsätta den tragiska berättelsen: när jag hämtat mig från den första chocken inser jag att den lukt som dunstar ur degporerna kan delas upp i en basnot av rutten frukt, en mittnot av sur disktrasa samt en toppnot av nässtickande alkoholångor. Sammantaget luktade det död och föruttnelse. Samt bananlikör.
Det blev inget bröd bakat idag.
PS Ta och läs din Stagnelius om du inte känner igen rubriken. Han ingår i alla fall i min litteraturkanon. Kanske mest på grund av att jag och min mor brukade poesibattla. Den som kom längst i till exempel en Stagnelius-dikt (gärna på kortast tid) vann. Jag erkänner, jag är en nörd.
Nu är det fixat! Den 28 november bär det av till hufvudstaden för en konsert med det musikaliska geniet Damon Gough, mer känd som Badly Drawn Boy på Nalen. Det ska bli härligt, även om jag villigt erkänner att jag hyser blandade känslor inför Stockholm. Ge mig Malmö, Göteborg, Jönköping, Kalmar, Umeå eller till och med London - där hittar jag som handen i fickan. Men av någon anledning går jag alltid vilse i Stockholm, om det så bara rör sig om att ta sig från Centralen till Sergel. Jag har helt enkelt inte fått någon känsla för staden. Och när jag inte hittar blir jag väldigt stressad och det slutar alltid med att jag får fråga någon ögonhimlande människa om vägen, vilket får mig att känna mig som den fattiga kusinen från landet. Som tur är är pojkvännen expert på att fösa runt mig i det förvirrade tillstånd jag oftast befinner mig i.
Hur som helst, det ska bli riktigt roligt. Alla som vill ta en öl med mig i Stockholm är välkomna att höra av sig!
Kanske borde jag börja laga mat som ser god ut på bild? Här ser ni i alla fall en repris på svampjärparna.
Ett recept för alla framsynta människor som fyllt frysen med årets lingonskörd. Själv har jag varit lat i år, och dessutom känner jag inte till bärmarkerna i Kalmar med omnejd. Hade jag tillbringat mer tid på Öland hade min frys dignat med bär nu, men när man bara är hemma över dagen vill man ju få ut mesta möjliga av vistelsen. Förra året, när jag bodde på Mariehem i Umeå, var jag välsignad med en dignande lingonskog
200 meter från min portuppgång. Då plockade jag 20 liter lingon, vilket gav mig gott om utrymme att experimentera. Prova till exempel den busenkla efterrätten vaniljvisp blandat med rårörda lingon mellan lager av krossade digestivekex. Det bjöd jag min Burundiska vän Christelle på, och hon slukade tre portioner på en kvart.
Lingon är ett fascinerande bär. Litet, surt och så späckat med bensoesyra att det praktiskt taget konserverar sig självt. Lingonplantorna är envisa små rackare, de behåller sina blad året om och kan tåla en temperatur på nedåt 40 minusgrader, vilket gör de väl lämpade för de nordnorrländska skogar där de frodas i rikligast mängd. Kuriöst nog utvecklas faktiskt lingonen sämre under fuktiga och heta somrar... Med den överlevnadsinstikten är det inte konstigt att de små röda bären allt som oftast får stå som symbol för den gamla tidens självhushåll, och inte heller är det särskilt underligt att det är ett av få bär som i Sverige har en naturlig (och hävdvunnen) plats hos alltifrån köttbullar med gräddsås till stekt strömming. Med sin kärvt syrliga smak har de kommit att känneteckna den märkliga kontrast mellan sött/surt/salt som vi svenskar är så förtjusta i. Och visst vore hösten tråkigare utan dessa små A-, B- och C-vitaminspäckade små liv? Tvekar du, så fråga vilken utlandssvensk butik som helst om vad de säljer mest av till exilsvenskarna...
Hur som helst, det här receptet är en riktig kaloribomb, så servera hellre vaniljvisp än vispgrädde till. Eller kanske lite matlagningsyoghurt med vaniljsocker i? Vad du än gör, försök inte minska på fett eller sockermängd i själva pajen, det blir inte hälften så gott då. Vad du kan göra är att ersätta 1 dl mjöl med gramhamsmjöl, det ger en härligt nötig ton i pajen. Är du fruktansvärt rädd för onyttigheter så försök ta en mindre bit i stället, eller laga någonting annat. Receptet är en förädling av min vän, och tillika eminent biolog, Josephines recept.
Lingonpaj à la Josephine
Pajdeg:
3 1/2 dl vetemjöl
1/2 dl strösocker
150 g smör
2 äggulor
2 msk vatten
Fyllning:
3 dl rårörd lingonsylt
100 g smör
3 dl havregryn
1 3/4 dl strösocker
Pajdeg:
Sätt ugnen på 200 grader. Blanda mjöl och socker i en bunke. Hacka ned smöret och finfördela till en grynig massa. Tillsätt äggulorna och till sist vattnet och arbeta ihop till en smidig deg. Kavla ut degen och klä en form med avtagbar kant. Täck kantdegen med aluminiumfolie och ställ kallt en halvtimme. Förgrädda pajskalet i 10 minuter.
Fyllning:
Sänk ugnstemperaturen till 180 grader. Bred ut de rårörda lingonen i den förgräddade pajbottnen. Smält smöret i en kastrull och rör i havregryn och socker. Låt stå och svälla ett par minuter. Bred massan över lingonfyllningen och grädda i 25-30 minuter.
För er som har skafferiet fullt av lingon men vill äta nyttigare är rårörda lingon lite spännande att blanda med lite turkisk yoghurt, ett stänk kanel och några få droppar apelsinblomvatten. Väl kylt är det underbart gott, gärna med lite rostade pistagenötter för tuggmotståndets och färgens skull!
Okej, nu utlyser jag banne mig en tävling. Vad ska jag äta? Skafferiet gapar tomt, frysen likaså, och än är det lång tid till csn-pengarna trillar in på kontot.
Jag har:
nötfärs
fläskfärs
räkor
makrill i tomatsås
broccoli
haricot verts
kikärter
vita bönor
vitlök
en gul lök
äpplen
potatis
risnudlar
bulgur
äckligt ris
fullkornspasta
vetemjöl
ströbröd
oskalat sesamfrö
solrosfrö
kryddor av alla slag
mjölk
2 ägg
en slatt matlagningsgrädde
äppelcidervinäger
fefferoni
oliver
inlagda körsbär
inlagd rödkål
surkål
kycklingbuljong
kalvfond
fisksås
vanlig soya
sweet chili-sås
olivolja
bakmargarin
samt tolv kronor att köpa mig nåt gott för.
Vinner gör den som komponerar godast recept. Priset är antingen en bjudkväll på KM i Kalmar, eller en barrunda i Stockholm i slutet av november när jag tar mig dit för att se Badly Drawn Boy, samt ett hedersomnämnande på min blogg och goda chanser att klättra ett hack på karma-stegen inför nästa liv. Svaret ska vara inlämnat innan jag blivit tokig av hunger (säg måndag nästa vecka). Juryn består av mig och pojkvännen.
Visserligen skrev jag så sent som igår om Ekelunds kanelbullar, men nu finns äntligen bildbevis. Mitt första matfoto. Jag är så stolt.
...och sätter dit en gräsligt ful egen logga, jag vet! MEN jag har gjort den själv! Och jag har fotat själv! Och jag har druckit allt på bilden själv! OCH jag har kodat själv (alltså listat ut var den förbannade lilla kodrackaren skulle sitta någonstans) och det var banne mig inte roligt.
Men som sagt, jag har gjort det själv. Och jag ska fila lite på den i dagarna så den inte är fullt så anskrämlig i fortsättningen. DIY på högsta (lägsta?) nivå.
Uppdatering!
Jag har fixat till loggan så den inte är fullt så pixlig, men det ser ju fortfarande inte särskilt vackert ut. Men det får gå så länge. :)
Eftersom jag är så slö idag får jag väl bjuda på gårdagens mat, även om den också var ett utslag av slöhet och ett tomt skafferi. Hursomhelst, jag gjorde en fusk-hommous på kidneybönor och stekte 2 strimlade kycklingfiléer med en gnutta tomatpuré och en skvätt sweet chilisås. Till det strimlad saltgurka, fefferoni och skivad röd lök. Serveras i hemmagjorda wraps (hur enkelt som helst, baka en vanlig vit matbrödsdeg - gärna med lite kumminfrö i - rulla till små bullar och kavla ut tunt. Grädda på het plåt i 275 graders värme ca 2-3 minuter, eller tills brödet börjar pösa upp. Svep in i handduk och servera ljumma). Det var gott, men knappast någonting att matblogga om. Förlåt mig, men jag har precis ätit en Del Kosta och druckit en Hof på Pizzeria Italia. Mums, men ack så sövande. I kväll blir det The Constant Gardener, om vi bara lyckas hålla ögonen öppna. Märkligt hur slö man blir av att göra ingenting.
En upprepning på förra söndagens excesser. Kaffe, choklad och kanelbullar från Ekelunds konditori. Garanterat Kalmars bästa bagare. Som av en händelse ligger det alldeles runt hörnet, definitivt en av de fördelar som ett centralt bostadsläge för med sig. Deras kanelbullar är stora, saftiga och lagom kanelspäckade. Eller som min syster så träffsäkert uttryckte det: "Vad är det de har i egentligen? Transfetter? Jag vill också baka med transfetter!".
Dagens mat såg inte tillräckligt aptitlig ut för att förevigas, så jag tog en bild på min demonkatt Pivo i stället.
Om saker och ting går min väg kommer jag snart kunna lägga vantarna på ett helt rådjur samt en liten kanin eller två. Som tur är har jag både kunskap och motivation att flå och stycka djur. Det känns som en morbid sak att säga i dagens halvfabrikatsamhälle, men jag är av den åsikten att man inte ska äta någonting som man inte själv kan tänka sig att bereda. Och jag har varit med om både grisslakt och tamfågelplockning, och det har snarast styrkt mig i min åsikt. Även om det givetvis inte är ett trevligt göromål (blod, senor och styckning är lite för American Psycho för att vara charmigt) så är det faktiskt tillfredställande på så sätt att man faktiskt uppskattar maten mer om man förstår vilken arbetsinsats som ligger bakom till exempel en mör rosastekt rådjursfilé.
Nu hoppas jag bara att min fars vän Svempa skjuter det där rådjuret. Han har avstått från rådjursjakt de senaste åren eftersom ingen har velat ta hand om djuret sedan. Konstiga ölänningar som inte vill äta vilt, vad är det med dem? Men jag har lovat att slipa mina knivar i den händelse att han snubblar över ett rådjur i skogen, så vi får väl se. Dessutom har min käre far lovat att hjälpa mig med styckningen (är man 160 cm och 54 kilo lätt så är det ett ganska tungt jobb att utföra ensam). Mmm, jag har redan börjat fantisera om rådjurssadel, rådjursfärsbiffar och rådjursgryta.
Kaninen då? Jag lovar, jag ska inte göra en raid mot min närmsta djuraffär, även om min kaninlängtan ibland varit så stor att jag övervägt det. Riktigt så galen har jag inte blivit ännu. Däremot har jag upptäckt att det i Köpingsvik finns en kaninuppfödare, så snart ska jag göra ett besök där. Jag läste om uppfödningen i Barometern och de hade det tydligen lite svårt att få verksamheten att gå runt eftersom kaninkött inte står särskilt högt i kurs i Sverige. Tråkigt tycker jag, dels för att jag håller på det lokalproducerade, men främst med tanke på vilket trevligt kött det är. En mild kycklingliknande smak (ja ja, denna eviga kyckling som allting från orm till krokodil sägs smaka), fast bra mycket mörare.
För att fira denna framtida fest bifogar jag här ett recept från den matporriga coffeetable-boken Culinara España som jag eventuellt tänkt återskapa när jag väl lagt mina vantar på kaninrackaren.
Conejo en salsa de almendras
(kanin i mandelsås)
1 urtagen kanin i bitar
salt och peppar
1 1/4 dl olivolja
2 hackade lökar
5 hackade vitlöksklyftor
1 msk vetemjöl
250 g skalade tomater i tärningar
2 1/2 dl vitt vin
100 g malda mandlar
2 kvistar timjan
1 lagerblad
1 msk mandelblad
Krydda kaninbitarna med salt och peppar. Hetta upp fettet i en stekgryta och bryn köttet. Tillsätt lök och vitlök och sjud en stund. Srö över mjölet, blanda i tomaterna och häll över vinet samt 2 1/2 dl vatten. Tillsätt malda mandlar, timjan och lagerblad. Låt rätten sjuda under lock på medelstark värme i 45 minuter. Rör om emellanåt. Innan serveringen tar man bort timjan och lagerblad och stör över mandelbladen.
Mmm, spanjorerna kan det här med kanin. Fast mandelblad blir nog värre att få tag på. Fegisar kan prova rätten med kyckling i stället.
Uppdatering!
Min vän Pelle låter hälsa att han ska prova det här receptet på hare någon gång. För kanin har han inte, däremot skjuter han sina egna harar, den lyckans osten. Men så är han också yrkesofficer, och de går inte av för hackor!
Jag kan meddela eventuellt intresserade läsare att jag planerar att ta mina första matbilder i kväll. Nu kommer det förhoppningsvis bli roligare att besöka min blogg, även för analfabeter. Eventuellt blir det ofrivilligt komiskt, eftersom jag inte tagit mer än två rullar film i hela mitt liv. Men så svårt kan det inte vara. Då gäller bara att i kväll laga någonting som ser någorlunda aptitligt ut. Hm. Kyckling av något slag blir det i alla fall, sedan får vi se vad jag hittar för något trevligt i mitt utarmade skafferi.
Bastardbolognesen blir det nog inget recept på. Jag har glömt vad jag hade i, och framför allt vilka proportioner! Gott var det i alla fall, jag snaskar i mig det sista nu.
Dagen har gått från urusel till fantastisk. Jag vaknade tokbakfull i morse (tack vare vinet till raggmunkarna och några folköl som stod var kvarglömda i min kyl). Fram till klockan 14 låg jag och halvslumrade och gjorde diverse försök att a) läsa DN och b) gå upp. Varje försök resulterade att jag somnade med tidningen på ansiktet (a), eller halvvägs ur sängen (b). Slutligen masade jag mig upp och hittade hela hotmail-inkorgen fylld med kommentarer till bloggen och det visade sig att jag nu kommit upp i 315 besökare (dagen innan var det 20 stycken). Tack allesammans! Som grädde på moset blev jag dessutom omnämnd i Matälskaren, vilket känns lite som att få Nobelpriset i matbloggning!
Idag har jag således inte gjort så värst mycket. Eftersom bakfyllan även gått nedåt magen så fick jag inte i mig någon fast föda förrän middagen vid 20:30 (om man inte räknar några salta kex till apertif). Det blev någon bastardisk bolognesevariant som jag kanske publicerar i morgon. Det roligaste var när jag skulle tillsätta min frysta och haölvtinade tomatsås till köttfärsröran. Den hade en lite dov färg, vilket gjorde mig tveksam - hade kanske frysen stått öppen? När jag så öppnade påsen och hällde ned den spred sig den omisskännliga doften av... äppelchutney? Jepp, gott folk, gitto gör bolognese med äppelchutney. Som tur var var det en stor fryst klump som kunde hivas upp i nära nog sin helhet, och de bitar som blev kvar gjorde nog mer till än från i det slutliga resultatet. Men jag måste nog börja märka mina fryspåsar.
Slutligen vill jag meddela att jag än en gång vinnit i TP. Det står nu 5-5 eller möjligtvis 6-6. Men jämbördiga är vi i alla fall. Och intressant är att jag nästan är än sämre vinnare än förlorare - jag har tjoat och tjimmat och verkligen gnuggat in min seger i pojkvännens ansikte. Men som tur är är han lika hemsk, vilket leder mig till att tro att vi nog förtjänar varandra.
