In real life...

...people don't talk about food! Oj oj oj! Folk skriver kommentarer till mig! På riktigt!

Tjuvlyssnare!

Tack till alla tjuvlyssningsläsare som tog sig tid att besöka min blogg! Jag hoppas att ni kommer tillbaka, trots att jag är en tämligen medioker bloggare. Men läs runt, bokmärk, och fråga gärna om det äe någonting i matlagningsväg ni vill veta. Jag kan mer än vad som är nyttigt för mig! :)

Say Mama!

Jag var hemma hos min mor och mina minst sagt ohängda bröder idag. Raggmunkar, sidfläsk och lingonsylt vankades. Och dessutom en flaska vin eftersom min mamma hävdade att "jag lät så stressad i telefon" - det är en bra mamma det! Jag gjorde raggmunkssmeten (men mamma stekte allt - hon skickade ut mig på servetthandlande för att, misstänker jag, få ha köket ifred en liten stund i alla fall). Det var underbart gott, framför allt eftersom jag är ensam i kväll och verkligen inte har något matlagningssug. Att laga mat till sig själv är som onani. Ett blodfattigt Marabou-Mmm som bäst, men oftast ett stort antiklimax, typ "jahapp, det här var ju trevligt, vad gör jag nu?".

Jag antar att ingen människa behöver ett recept på raggmunkar, så därför publicerar jag det inte. Om ni väldigt gärna vill ha det får ni skicka bönfallande mejl till mig, ok?

Ha!

Jag fick som jag ville: Orhan Pamuk fick Nobelpriset i litteratur! Det är en mycket nöjd Gitto som nu unnar sig en cigarett ut genom den franska balkongen.

Uppdatering!
Symptomatiskt att dn.se har läsarfrågan "Var det rätt att ge Nobelpriset till Orhan Pamuk" (60% svarar ja), medan aftonbladet.se har frågan "Har du läst något av Orhan Pamuk?" (bara 8% svarar ja). Expressen.se går lite längre: "Vet du vem pristagaren är?", men här svarar i allafall 17% ja. Jag läser ju rätt tidning, den saken är klar.

Ät ute i morgon!

Om du bor i Stockholm och känner för att äta någonting gott och samtidigt vara snäll i morgon, gå till något av de här ställena(obs! pdf-fil). På dessa restauranger avstår personalen i morgon från sin dricks till förmån för världens barn-insamlingen. Snällt! Själv skänker jag i stället en slant direkt till Röda Korset, eftersom tågbiljett Kalmar-Stockholm t.o.r. inte känns riktigt motiverat bara för att ge lite dricks till någon som i sin tur ger den vidare till en hjälporganisation. Men då blir jag också tvungen att laga min egen lunch. Attans!

Mycket snart stänger restaurangen pojkvännen jobbar på för säsongen. Det betyder sovmorgnar och mys och att Julle-Valle, Fylle-Kaptenen, Blåstället, Arkitekten och "Hej Margit"-Tomas får gå någon annanstans för sin dagliga saggiga husmanskost. Inte mig emot.

Modesty Blaise kontra Nobelpriset

Snart tillkännages Nobelpriset i litteratur. Jag har radion på och väntar med spänning: mitt hopp är att det går till Joyce Carol Oates, Adonis eller Orhan Pamuk. Varför? Jag har läst dem. De är bra. Och jag tycker om att kunna säga att jag redan läst dem. Framför allt ger det mig en känsla av att faktiskt vara intellektuell, trots att jag den senaste tiden läst mer Modesty Blaise än Marcel Proust. Men oavsett vem som får Nobelpriset i litteratur väntar en härlig tid av läsupplevelser, trots att jag måste erkänna att jag fortfarande bara tagit mig igenom två av de tre Elfriede Jelinek-böcker jag köpt. Hon är bra, men så förbannat krumbuktig i sitt skrivande att man kallsvettandes tvingas brotta ned meningarna innan man slutligen kan kasta bak huvudet i ett asgarv. För hon är så rolig, så oerhört fyndigt hatisk att det inte går att motstå. Hm, jag kanske ska ta och ge mig på "Lust" idag? Harold Pinter var å andra sidan mycket lättare att ta sig igenom, men jag kan inte säga att det var någonting som fick fäste i mitt hjärta. Bra förvisso, men det talade inte till mig.

Vad har då den här utläggningen att göra med kärlek, mat och folköl? Inte mycket.

Majshundar

Min syster ringde just och frågade efter mitt recept på corn dogs, och efter en lång stunds grävande i arkiven (läs: rotandes i min jättehög med kokböcker, hastigt nedskrivna fettfläckiga recept, gamla Allt om Mat, utrivna tidningsartiklar och annan matlagningsparafernalia) hittade jag slutligen en kladd på corn dogs. Det är taget från någon hemsida om jag minns rätt, men hur jag letar kan jag inte hitta den igen, så det blir svårt att ära den som äras bör. Goda är de i alla fall, och sjukt mäktiga. Klarar man av att äta fler än tre stycken ska man banne mig ha medalj!

Corn dogs
4 personer

10 grillspett av trä
10 grillkorvar
2 1/2 dl vetemjöl
2 1/2 dl majsmjöl
2 msk socker
2 tsk bakpulver
1/2 tsk salt
2,5 dl röd mjölk
1 ägg
2 msk rapsolja + olja till fritering

Hetta upp oljan till ca 170 grader*. Blanda alla torra ingredienser väl. Vispa ned ägg, olja och mjölk till en jämn smet. Doppa korvarna i smeten (se till att de blir täckta runt om) och ploppa ned i den heta oljan. Fritera gyllenbruna och frasiga, ca 3 minuter. Trä upp på spett, doppa i chilisås och låtsas att du är i Amerikat.

*Har man som jag en uttalad dödslängtan går det bra att fritera direkt i kastrull. Tänk då på att ta en ganska stor kastrull så att inte oljan bubblar över när du börjar fritera. Är man rädd om sitt hem och sitt välbefinnande är det bättre att investera i en fritös!

Idag blir det ingen mat lagad. Jag ska läsa och ta hand om mig själv och spela spel på internet och leva på smörgåsar och kanske den sista korvgrytan från igår.

Uppdatering!
Jag kom precis hem från min syster. Jag lät mig motvilligt övertalas att åka hela vägen till Norrliden för att laga corn dogs åt henne. Vi använde polenta i stället för majsmjöl (Norrlidens konsum saknade allt vad majsmjöl heter. Däremot hade de en ganska stor hylla "etnisk" mat som jag spanade in ordentligt. Såg lovande ut!), men polentan visade sig vara riktigt trevlig och resulterade i en knaprigare skorpa. Skam till sägandes fick vi faktiskt i oss fyra korvar var samt 2 liter tranbärsjuice. Jag är helt däst och illamående och ångrar djupt vårt tilltag. Nu orkar jag inte ens byra kattsand, så förstörd är jag. Men gott var det i alla fall.

glad överraskning

Jag hade ingen som helst idé om vad jag skulle laga för mat idag. Således plockade jag fram ett paket Scans Red Hot Chorizo och 3 dl tomatsås (se första blogginlägget för recept) i hopp om att det skulle rädda kvällen. Sedan dök Magnus upp med en flaska whisky för att fira oss i allmänhet (och mitt numera säkerställda VG i kursen Langugage, power and Society), och då helt plötsligt förvandlades en tämligen medioker middag till en riktigt trevlig tillställning. Trots att jag använde pasta, vilket jag verkligen inte gillar (ja, jag vet, det är banne mig fel på mig!). Jag nyttjade även denna gång ett par av de krispsköra äpplen jag fått med mig från familjens hemvist på norra öland:

Chorizo- och äppelfräs
3-4 personer

1 paket Scans Red hot chorizo
1 stor röd lök
1 msk margarin
1 msk olivolja
3 syrliga äpplen
3 dl tomatsås
2 dl vatten
3 dl kokta stora vita bönor
1/2 paket provencalska örter (findus frysta)

Koka lite fullkornspasta. Skiva korven på sniskan. Klyfta löken. Riv äpplena grovt. Fräs korv och lök på medelstark värme i några minuter med olivolja och margarin. Släng i äpplena och fräs ytterligare någon minut. I med tomatsås, bönor och vatten och låt koka ytterligare fem minuter. Vid det här läget bör din pasta vara färdig, och då är det bara att skaka över den frysta kryddan och servera. Gärna en klick mezeyoghurt till.

Och just det!

Vi drack ett helt underbart vin igår: Dão Primavera Reserva 2003. Först strävt som en kattunga, men förvånansvärt snabbt ger strävheten vika för en oväntat mjuk och okomplicerad smak av björnbär. Till det facila priset 53 kronor är det onekligen ett av de bättre i den lägre prisklassen. Tack Allt om mat för tipset!

Konsten att göra en måndag

Det krävs en speciell sorts mentalitet för att få måndagar att skimra. Man måste helt enkelt glömma vilken dag man har att göra med. För även om måndagar rent teoretiskt sett inte på något vis skiljer sig från veckans andra sex dagar, så är det någonting djävulskt med denna veckans inkörsport. Att bryta helgens två dagars totala kravlöshet är helt enkelt inte särskilt roligt. Just därför bör man glömma allt man tror sig veta om måndagar,korka upp en flaska vin, laga någonting gott, spela TP och mysa in på småtimmarna. Ge vardagstristessen fingret.

Svampjärpar med "sista-av-allt-i-kylen"sås
Som vanligt för 2 personer och en lunchlåda

250 gram nötfärs
6 torkade shiitake-hattar
6 dl vatten
2 msk fint hackad gul lök
2 hackade vitlöksklyftor
2 msk ströbröd
1 ägg
1 1/2 msk dijonsenap
1/2 tsk salt
1 krm vitpeppar

3 msk messmör
2 msk kalvfond
2 msk svartvinbärsgelé
5 enbär
1 msk smör eller margarin
1 msk vetemjöl
1 1/2 dl turkisk yoghurt

Koka upp vattnet. Slå det över svampen och låt stå en halvtimme. Krama ur och hacka svampen riktigt, riktigt smått. Häll 1 dl av blötläggningsvattnet från svampen över ströbrödet i en bunke, låt svälla i fem minuter. Tillsätt sedan svamp, senap, hackad lök, vitlök, salt och peppar. Rör i färsen i blandningen. Tillsätt sedan ägget och rör ihop till en jämn och fin smet. Låt vila en halvtimme i kylen.

Under tiden reducerar du resterande blötläggningsvatten från svampen med de krossade enbären och kalvfonden. Det ska vara ungefär 2,5 till 3 dl kvar. Plocka bort enbären, dra ifrån värmen och rör ned svartvinbärsgelé och messmör så att det löser sig. Ställ såsgrunden åt sidan så länge.

Forma små järpar av färsen med oljade händer. Stek ca 3 minuter på varje sida i margarin eller smör på medelstark värme. Häll sedan av överflödigt fett ur pannan. Slå sedan över såsgrunden över järparna rätt i pannan, knåda ihop mjölet och smöret till en liten boll direkt i handen och ploppa ned den i stekpannan. Låt smälta ned under omrörning och koka ytterligare någon minut så att mjölet får svälla ut i såsen. Rör slutligen ned yoghurten och låt allt bli varmt. Smaka av såsen. vitpeppar, mer kalvfond? Mer svart vinbärsgelé? Lite hackad rosmarin?

Servera järparna med bulgur eller klyftpotatis, haricot verts och ugnsbakade äppel- och lökklyftor med rosmarin.

Rosmarindoftande äppelklyftor i ugn

5 små syrliga äpplen
2 små gula lökar
1 rejäl kvist rosmarin
2 msk smält smör

Sätt ugnen på 200 grader. Skala och kärna ur äpplena. Skär i klyftor. Klyfta även löken och hacka rosmarinen grovt. Blanda alltsammans i en ugnsform tillsammans med det smälta smöret. Glöm bort i ugnen 20-30 minuter beroende på hur mosiga du vill ha äppelklyftorna.

Höstlängtan

Att hösten är här märks äntligen. Löven börjar rodna, luften är äppelkrispig och äntligen är det dags att börja med strumpor igen. Jag och hösten har en speciell relation. Vi gillar varandra. Hösten låter mig dricka whisky och rödvin utan dåligt samvete, låter mig ta på mig tjocka tröjor och strumpbyxor i stället för att hetssola och banta. Hösten låter mig laga tunga grytor och heta curries i stället för sommarens sladdriga sallader. Hösten bjuder på svamp och älg och lingon. I gengäld förlåter jag hösten dess blaskande regn och den förmenta kylan som letar sig in under den tjockaste kappan och det faktum att allt blir grått, grått, grått. Men det finns bot: rödvin på hösten är flickan i den röda kappan i Schindler's list.

Det jag längtar mest efter nu i höst är kastanjer. Så snart pengarna trillar in i mitt liv igen ska jag köpa mig ett par hekton. Att rosta och servera med citronsmör och ett glas god amontillado. Värmer händer och mage tillika.

Idag vankas lite vin, svampjärpar, rosmarinstekta äppelklyftor och bulgur (potatisen är slut!). Dessutom ett parti TP på det. Livet leker.

Livets goda

Sakta men säkert masade vi oss upp. Klockan halv tre stod vi äntligen på benen efter flera misslyckade försök att ta oss ur den varma och inbjudande sängen... Jag skulle inte ha någonting emot att ha sängen som min vardagliga bas, lite som en fransk 1700-talsmätress kanske? Dekadens och duntäcken. Fast då skulle jag vilja dricka champagne och äta chokladtryffel varje dag, annars är det lite mer av sjukpensionär än glamour.

Slutligen pallrade vi oss så iväg till Pressbyrån där en skidtidning (verkar som om jag ska stå på skidor för första gången i mitt liv den här vintern, trots min köldskräck och allmänna klumpighet - det kan gå hur som helst utom bra!) och en sanslöst sybaritisk vinporrtidning vid namn Livets Goda inhandlades. Var jag inte vin- öl- och whiskysugen när jag vaknade (det var jag!) så var jag det i alla fall efter att ha bläddrat igenom den luntan. Glassigt, alkoholporrigt och mycket trevligt, även om jag inte är tillräckligt insatt i vinjargongen för att få ut mesta möjliga ur tidningen. Det blir lätt lite torrknull av att läsa om viner man aldrig kommer ha råd att köpa. Men ack, så trevligt eskapistiskt!

Slutligen blev det lite Cajsa Warg i middagsmetodiken. Jag slängde ned vad jag hittade i ett ganska trevligt, men lite tråkigt recept. Stjärnanisen och den torkade shiitaken räddade hela anrättningen från att bli ett stort "Jaha?".

Kycklinggryta med stjärnanis och shiitake
för två hungriga och en lunchlåda

2 kycklingfiléer (svensk kyckling! Ingen djävla lidl-kyckling, då kan du lika gärna steka gummisnoddar!)
6 torkade shiitakesvampar
3 dl vatten
1 gul lök (eller ännu hellre 2-3 schalottenlökar om det finns hemma)
3 vitlöksklyftor
1 röd chilifrukt
1 msk rapsolja
1 msk fisksås
4 stjärnanis
1 burk kokosmjölk
1 gul paprika
1 morot
3 dl små kokta* broccolibuketter
1/2 dl hackad gräslök (fryst går bra)

Lägg shiitaken och stjärnanisen i en liten bunke. Koka upp vattnet och slå det över svampen. Låt stå en halvtimme. Skiva den gula löken tunt och hacka vitlöken samt strimla chilin (om du nu petar dig själv i ögon, näsa eller annan kroppsöppning utan att noga tvättat dig om händerna får du skylla dig själv, snuskis!). Skär morötterna julienne (i tändstickstunna strimlor) och strimla paprikan och lägg sedan dessa två åt sidan. Strimla kycklingfiléerna och den nu mjuka shiitaken. Hetta upp matoljan och fräs kyckling och shiitake på ganska hög värme i några minuter. Sänk temperaturen och tillsätt lök, vitlök och chili. Fräs löken genomskinlig utan att den tar färg. Slå sedan över blötläggningsvattnet från svampen - inklusive stjärnanisen - och låt det koka in ganska mycket (det går fort). Smaksätt med fisksås och slå sedan över kokosmjölken. Koka ihop fem minuter på hög värme så att du inte står där med lite kyckling simmande i ett hav av kokosmjölk. Tillsätt sedan morotsstrimlor och paprika och koka någon minut till. Morötterna ska fortfarande ha spänst kvar, men de ska inte vara råa. Vänd ner broccolin och strö över gräslök. Servera med ris och gärna kimchi eller någon annan syrad grönsak till.

*Koka broccolin för sig, annars blir den lätt överkokt. Jag kokade min frysta broccoli i tre minuter och lät den sedan rinna av för att slutligen blandas i grytan alldeles innan servering.

Åh, nu vankas strax film (The Station Agent) och en och annan folköl (jag har tjuvstartat med en Heineken redan nu).

Lazy sunday

Rapport från sängen: vi har tillbringat hela förmiddagen i sängen med tidningen. Frukost: gårdagens överblivna pizza, cola light, kaffe, choklad och de härligt transfettssmaskiga små champangecremefyllda croissanter som jag köpte i Prag. Man behöver sådana dagar ibland. Upptäckte att minilivset nära mig (som jag aldrig handlat i tidigare) har vindolmar, fetaost i lösvikt (av sådan där underbar mjukfet typ som grekbutiken på möllan har!) och en stor mängd andra spännande produkter, däribland en mystisk konserv innehållande "sheep head & sheep feet". Hm. Kanske inte mitt första val, men en dag måste jag nog köpa en burk bara för att kolla om det överhuvudtaget är ätligt!

Nu ska jag krypa tillbaka till sängen och lyssna vidare på Rockklassiker 106,5. Hihi. Till Magnus förtjusning har de redan spelat AC/DC och ZZ Top. Jag häpnar över denna man.

Självförhärligande!

Idag har jag haft en tenta i kursen "Language, Society and Power" och jag tänker faktiskt skryta lite nu. Jag får garanterat VG, trots min tämligen mediokra studieinsats. Det enda egentliga pluggande jag gjort var från klockan 5:30 till 7:30 i morse, med andan i halsen. Inte för att avsaknad av självdisciplin är något att skryta om - tvärt om! Jag har det egentligen för lätt för mitt eget bästa: för mig räcker det nästan alltid att skriva ned det jag behöver veta, sen sitter det. Och eftersom jag är medveten om detta väntar jag alltid till sista stund med studerandet. Men det sättet passar mig, eftersom jag på två timmars hetspluggande får mer gjort än på fyra timmars strukturerat läsande.

Och det gick ju bra den här gången också. Fast jag är sanslöst trött, Pivo var värre än någonsin i natt med sitt jamande och ylande och krafsande och vad det nu var. Men jag känner mig ganska nöjd med tillvaron ändå. Jag har en surdeg på gång, varma strumpor på fötterna och snart kommer pojkvännen med vin. Det vankas fisksoppa, örtaioli och hembakt solroskärnebröd i kväll. Om ni är snälla så kan ni få ta del av receptet senare i kväll eller i morgon. Nu ska jag snaska lite på mina konserverade körsbär jag köpte i Prag. De är inte så vansinnigt goda, men de minner om världens bästa semester.

Guam! Guam! Guam!

Den underbara Guam-bon Santos och jag ska byta matpaket med varandra! Hon har lovat att skicka ett paket med Guamesiska (kan man säga så?) och Filippinska matvaror, och jag ska samma anda packa ihop ett svenskt paket. ett bevis så gott som något: mat är gränsöverskrivande! Jag väntar med spänning på paketet, men den stora frågan är vad jag ska skicka till henne? Lite har jag klurat ihop:

glögg
kalles kaviar
lingonsylt
hjortronsylt
torkat renkött
saltlakrits
syltade kantareller
skånsk senap
nyponsoppepulver
sill
messmör
pepparkakor
pepparkakskrydda
enbär
körvel
dillfrö

Någon som kommer på någonting annat roligt att skicka?

Containerfyndaren, c'est moi!

Vissa dagar spelar det ingen roll att det är kallt och mulet, att man är trött och lite halvbakis, att man han 100 sidor lingvistik att läsa på två timmar, att man inte har några pengar och att katten är jobbig - det känns liksom ruskigt bra ändå. Idag är en sådan dag. Jag blir bara mer och mer kär och för mig är det faktiskt obegripligt att jag lyckats träffa en sådan underbar människa som Magnus, och än mer obegripligt att han också tycker om mig. Inte på grund av att jag-är-inte-värd-det-här eller någon annan dåligt självförtroende-harang, utan helt enkelt eftersom sannolikheten, den där futtiga mot-alla-odds-chansen som fick mig att gå på anställningsintervjun trots bakfylla, trots att jag inte ens hittade dit, trots att jag inte ville jobba där, sannolikheten är så oändligt liten att den nästan inte finns. Det kan kännas skrämmande när så mycket underbart balanserar på en sådan mikroskopisk udd, men egentligen är det ju fantastiskt. Det känns som om jag lyckat lura systemet och kommit undan med det!


Gårkvällen var mycket trevlig. Lammracks med vitlökssky och potatisgratäng på Larmgatan 10, sedan ett par öl och en whisky på Lilla Puben och slutligen hem till mig där vi snodde en tv ur soprummet. Någon hade lämnat hela sitt bohag (eftersom alla vet att ett soprum är samma sak som Myrorna, eller?), och jag fyndade förutom tvn en vit låg bänk som fungerar som provisorisk bokhylla, en tvättkorg och en fullt fungerande brödrost. Tvn visade sig dock inte vara det kap jag hade hoppats på, eftersom den vägrar fungera ordentligt. Den är dessutom djävulskt tung och otymplig, och jag vet inget annat råd än att bära tillbaks den till soprummet, hur illa det än låter.

Ginseng Candy

Nyss hemkommen från en runda på stan. Dagens köp blev en påse torkad shiitake på stans bästa asiatiska livs "Malivan New Asia Market". Där har de dessutom sjukt äckelgoda ginsengkarameller. När man stoppar in dem i munnen reser sig håret på hela kroppen och en snuskig smak av gammalt gräs sprider sig i gommen. Det är bittert, sött och hö-smakande på samma gång. "Huuuuuuh", var min första, desperata reaktion. Men fortsätter man suga på sin karamell utvecklas smaker av mynta, honung och en aromatiskt besk ton av ginseng som kan få vem som helst att smälta. Jag brukar bjuda vänner på det med uppmaningen "Spotta inte ut - vänta!" och hittills har alla om inte älskat det, så i alla fall blivit glatt överraskade efter den första minutens olyckliga spasmryckningar. De är inslagna i ett guldigt papper och heter helt prosaiskt "Ginseng Candy". Go for it!

Jag var dessutom på Konsum på Kvarnholmen och köpte kaffe. Men eftersom de inte hade Arvid Nordqvists rättvisemärkta var det bra nära att jag tog min business elsewhere. Jag är nämligen av den övertygelsen att man måste göra det lilla man kan för att göra världen bättre, även om jag inte själv alltid lever som jag lär (när jag blir riktigt arg är jag definitivt ingen väldsförbättrare...). Och varje gång man köper ett paket rättvisemärkt kaffe så gör man faktiskt en dubbel gärning. Inte bara väljer man ett bra kaffe, utan man väljer faktiskt bort ett dåligt kaffe samtidigt. Tänk på det! Och för futtiga femman extra kan man faktiskt njuta lite mer av sin kopp kaffe när man vet att odlare och plockare har fått skäligt betalt och att inget barnarbete använts. Det ger en mersmak som få andra saker. Fast just den här gången vann latheten: jag plockade på mig ett paket ekologiskt i stället och intalade mig själv att jag i alla fall gjorde någon slags god gärning. MEN, jag påtalade för damen i kassan att de minnsann borde ta in det rättvisemärkta kaffet nu när de hade plats för alla andra sorter Arvid Nordqvist-kaffesorterna. Det var i och för sig som att tala till en ovanligt grinig vägg, men jag gjorde i alla fall vad jag kunde.

Slutligen köpte jag två liter yoghurt och ett par Carlsberg Hof. Något ska man väl få unna sig när man precis haft ett in/out-seminar där man blev grillad av den eminente men hårde läraren Satish Patel.

Förkylningsgryta

Både jag och pojkvännen kände oss ruskigt förkylda igår: snornästa, dävna och feberfrusna. Det är aldrig lätt att hitta någonting att äta då, eftersom luktsinnet inte riktigt är med i matchen. Så antingen får man äta någonting som ändå inte smakar något, typ kycklingfilé med bechamelsås och ris (Rrrrrsssh! Jag ryser vid blotta tanken), eller så får man fokusera på grundsmakerna, konsistens och tungans smärtreceptorer i tungan för att skapa någon slags action. Jag valde, föga förvånande det sistnämnda och gjorde en rejäl korvgryta med dijonsenap och äpplen. Det visade sig vara helt rätt val. Värmen värmde, senapen sved och de mildsöta äpplena smekte halsen på vägen ned. Dessutom hade senapen den underbara förmågan att öppna upp näsan, i alla fall tillfälligt. Som en extra bonus hade jag fått tillåtelse att skörda lite av mammas underbart välväxta rosmarin hemma på öland, vilket inte gjorde grytan värre...

Kielbaska-grytsoppa med senap och äpple
(för två hungriga och en liten lunchlåda)

300 gram kielbaska-
2 små gula lökar
3 vitlöksklyftor
1 msk rapsolja
1 stor morot
3 potatisar
3 små fasta äpplen
7 dl vatten
1 grönsaksbuljongtärning
ca 3-4 msk dijonsenap
3 lagerblad
1 msk torkad timjan
ev salt
nymald svartpeppar
en kvist färsk rosmarin

Hacka lök och 2 av vitlöksklyftorna. Fräs i oljan tills löken mjuknat utan att ta färg. Skala morot och skiva ganska tunt. Skala potatisen och skär i mindre bitar. Låt fräsa med löken en liten stund. Häll på vatten, tillsätt buljongtärning, lagerblad och timjan. Ett par varv med pepparkvarnen och ett uns salt gör också gott. Rör i runt tre matskedar senap (ha eventuellt i en extra klick alldeles mot slutet så får du en sticksligare, mer senapig smak - tack Lisa för tipset!). Låt koka. Under tiden skalar, kärnar ur och klyftar du äpplena och slänger sedan i dem också i grytan. Skiva korven och stek i panna tills den får fin färg. Släng sedan ned den också. Låt koka tills morot och potatis är mjuk. Hacka rosmarinen och rör i den plus eventuellt lite extra senap i grytan. Pressa ned den sista vitlöksklyftan. Servera med bröd i djupa tallrikar och glöm en liten stund att du är förkyld.

Mitt under matlagningen spred sig den ljuvliga doften av korv och senap och... kattskit? Det visade sig tämligen omgående att Pivo hade lagt en stor klick laktosintoleransdiarré på mitt täcke (ja, jag hade gett henne lite mjölk, men det brukar inte vara några problem i vanliga fall). I sin iver att gräva ned det hade hon kletat ut det på stora delar av sängen och lämnade små bajsspår efter sig där hon tassade runt och mjiaaaaauu?:ade olyckligt. Det var bara att slänga in täcket i duschen och skölja bort det värsta under mycket svärande och en del skrattande. Hur vi sov? Som tur är har vi två täcken, men jag kan ju lova att det blev sömnig dragkamp framåt gryningen.

I kväll har jag blivit utbjuden av pojkvännen. Vart vet jag inte ännu, men det blir säkert bra. Sist var vi på Källaren Kronan , där jag åt en mycket god stekt gös med rödbetspytt och dijonmajonäs. Pojkvännen tog lammfilé och verkade inte direkt besviken han heller. Rapport kommer senare! (inte för att någon läser min blogg, men ändå! En vacker dag så...)

Slömorgon och latpasta

Stackars pojkvännen kom hem till mig mitt i natten efter en resa genom den småländska kontinenten, feberfrossig, snuvig och med en liter mjölk i näven (han var tydligen mjölksugen). Han gav sig av igen tidigt i morse, och av min utlovade frukost blidde noll och intet. Halv sju på morgonen är inte min mest altruistiska stund på jorden, så jag kved helt enkelt ett lite luddigt "förlååååt" och somnade om. '

Men till mitt försvar vill jag framhålla att jag faktiskt brukar offra mina ljuva sovmorgnar för att få tillbringa frukosten tillsammans med Magnus. Vad som serveras? Kaffe, mina hembakade surdegsbullar (fryses in jästa och gräddas direkt från frysen), min hemgjorda rosa krusbärsmarmelad, Falbygdens extralagrade och kanske en god skinka och dijonsenap. Tillika yoghurt och Frebacos fullkornshjärtan utan socker. Mums. Nu ångrar jag faktiskt att jag inte tog mig upp i morse, för är jag ensam tar jag mig aldrig för att äta frukost. Fast snart kokar jag nog ihop lite latpasta:

Latpasta
1 person

1 portion fullkornspasta (gärna linguine)
1/2 dl solrosfrön
1 halv vitlöksklyfta
1 liten torkad röd chili
1 tsk tomatpuré
1 msk olivolja
1 liten knippa basilika (eller oregano eller persilja eller vad du nu har hemma i örtväg)
salt och peppar

Koka pastan. Rosta under tiden solrosfröna i stekpanna. Mal dem (i mortel, kaffekvarn eller hur du nu vill) och släng ned dem direkt i en djup tallrik. Pressa vitlöken, smula i chilin, tillsätt tomatpurén och salta och peppra efter behag. Hacka basilikan och släng i den också tillsammans med olivoljan. Rör ihop. I med den färdigkokta pastan och blanda om. Ät och var glad att du i alla fall inte äter snabbmakaroner med ketchup.

Så äntligen ett inlägg om kärlek och folköl...

Hitintills har min blogg inte gjort skäl för sitt namn, eftersom jag bara skrivit om mat. Därför inför jag nu äntligen folkölen och kärleken i sammanhanget.

Folkölen är snabbt avklarad: idag har jag druckit 6 stycken Norrlands Guld. De smakade som sig bör och brukar. Inköpta på Maxims, det enda stället i Kalmar (förutom mackarna låååångt bort) som saluför folköl vid tidpunkter då jag kan tänka mig att dricka det.

Kärleken då? Jo den finns där, den också. Jag är tillsammans med Magnus, detta unikum bland utfyllnadsmänniskor. Bara det att våra Trivial Pursuit-resultat står 4-3 med fördel Magnus (genius-versionen), är en hyllning så god som någon. Aldrig förr har jag träffat en man som appellerat så till mina dålig förlorare-sidor som han. Tack gode gud att jag kan skylla på att han med sina 35 års leverne har 10 års oförtjänt försprång. Han är dessutom nästan lika halvakoholiserad som jag, litterärt så väl som populärkulturellt bevandrad och dessutom är han så outsägligt gullig att han tycker att AC/DC är världens bästa band. Kan man be om mer, ens i sina drömmar? Faktum är att i mina drömmar hade jag nog bett om någon helt annan, inte tilnärmelsevis så bra!

Vi träffades i somras på vår gemensamma arbetsplats: helvetets femte krets (en Kalmar-restaurang jag inte tänker nämna vid namn). Jag visade mitt intresse genom att smuggla mintchoklad (den typen man får till kaffet på otaliga restauranger) till utegrillen där han regerade, han befäste intresset genom att bjuda in mig på en datorbashing som ännu inte blivit av. Vi möttes halvvägs (på KM Bar), och jag kysste honom på halsen i en desperat men - så här i efterhand i alla fall - lyckad invit. Natten tillbringades rökandes, kyssandes och slantkastandes-i-huvudet-på-oskyldiga-förbipasserande på ett hustak på Kvarnholmen. Sedan dess har jag bara trampat ned mig djupare i kärleksträsket, och efter vad jag iakttagit och kunnat sluta mig från kommentarer och slikt gäller det samma för honom.

Men den kärlek jag känner djupast just nu är till min underbara kattunge Pivo, som jag helt fräckt har stulit från min familj. Pivo betyder, som den ölbevandrade vet, rätt och slätt "öl" på tjeckiska. Egentligen heter hon Pivo Tmavé, vilket betyder "mörk öl". Detta har sin grund i två saker: Magnus och min Pragresa i augusti och Pivos syster, som är mycket ljusare i färgen. Hon heter (enligt mig) Pivo Svetlé ("ljus öl"). Till saken hör att båda kattungar är röda, men där Svetlé är ljust aprikosfärgad har Pivo Tmavé en djupare nyans som påminner om den ljuvliga öl vi drack på det lilla mikrobryggeriet och restaurangen Pivovarsky Dum i Prag. Pivo är förunderligt söt och har en ljust honungsfärgad päls med tigrering i noisette. Hennes ögon har samma färg som bärnsten med en svag ton av viol, och hon har dessutom hår så att det skulle räcka åt tre katter till. Hon har morrhår som skulle pryda vilken paradisfågel som helst och bakom öronen ståtar hon dessutom två Uppfinnar-Jocketofsar som är sanslöst roliga att tvinna till djävulshorn.

Hur som helst, eftersom jag hälsade på min pojkväns familj i Karlsborg förra helgen var jag tvungen att lämna tillbaka henne till familjen, och diverse omständigheter (läs tidsbrist och pankhet) gjorde att jag inte kunde hämta henne förrän idag. Men nu är hon tillbaka. Hon ligger i mitt knä och spinner sin säregna melodi, samtidigt som hon sträcker än den ena tassen, än den andra på ett sätt som påminner om aerobics, fat slöare och sötare. Jag älskar henne innerligt, även om jag önskade att hon inte lärt sig att öppna badrumsdörren inifrån genom att hoppa på handtaget. Hela min nattsömn är nämligen avhängig av att ingen slickar mig i ansiktet och jagar min näsa. Men jag älskar henne ändå, min lilla Pivo Tmavé.