Efterlysning och tävling: jakten på den heliga Graal!

Min far (som är känd för sina fixa idéer) har bestämt sig för att göra surkål av årets enorma vitkålsskörd. Alltså behöver han ett ca 30 liters rostfritt kärl. Helst med lock, säger han, men det fungerar annars också.

Lyckas någon av alla mina driftiga läsare hitta en sådan på Blocket, på vinden, i bekantskapskretsen eller via inbrott lovar jag att vinnaren får en riktig present. Närmare bestämt ett urval spännande begagnade kokböcker. Eller en stor sats chokladpraliner tillverkade av mig. Det är bara att välja - förutsatt att du hittar kärlet!

OBS! Min far utlovar dessutom en originallitografi i belöning. Här kan du välja.

Ankpress: del 2

Det var inte ett aprilskämt det här med ankpressen, men jag erkänner villigt att det kunde passera som ett sådant... Men så här ligger landet: min mor utlyste tävlingen, och hon bestämmer vinnaren. Hon har bestämt sig för att det är en ankpress efter att ha sett en liknande bild i en kokbok, och jag kan knappast knata när hon utnämner sig själv som vinnare. Själv var jag rätt tveksam till hennes idé (jag tror mer på citruspress), men om det får henne att hitta ett användningsområde till pressen är jag mer än nöjd - även om det innebär att hon aldrig kommer använda den. Och så var jag förstås lite småkanelad på baginboxen och var villig att blogga om det hela för att få återgå till mitt alkoholmeditativa stadium.

Men i sammanfattning: min mor vill att det ska vara en ankpress: alltså är det en sådan och med det vann hon på ett något lumpet sätt tävlingen. Sanningen ligger hos betraktaren. Hoppas bara hon pressar en ankdjävel nu.

Ankpress, wtf?

Tävlingen om den mystiska pressen kan äntligen få sin vinnare - min mor själv! Idag hittade hon en bild i en kokbok på en nästan identisk press. Vad det är? Håll i er... Det är en ankpress! För att citera kokboken (s 189, Mat från hela världen, Robert Carrier, Bernces förlag, 1964): "dela skrovet i två delar och pressa i ankpressen ut så mycket blod och köttsaft som möjligt. [...] Häll den utpressade saften i såsen och hetta upp den ordentligt."

Ja, vad ska man säga? Det låter som ett bergsäkert sätt att få en torr och trist anka. Men såsen blir säkert bra i alla fall.

Vinnare och nästanvinnare i tävlingarna

Tävlingarna är nu avgjorda. Eller i alla fall den ena. Efter alla vittnesmål, kommentarer och upplysta mejl tvivlar inte långre på att mackapären som avbildades är en citruspress, men min mamma är mer skeptisk. När jag lyckats övertyga henne får emma, som nämnde citruspress-idén först sin vinst.

När det gällde de mystiska växterna var det lättare att utse vinnaren. Allas vår revolutionär K använde både botanisk kunskap och deduktiv förmåga för att lista ut att det var chili som spirade, närmare bestämt sådan där söt prydnadschili som man kan se i blomsterbutikerna då och då. Men givetvis går den att äta också, vilket är huvudskälet till att jag lade vantarna på dem. Frågan är nu om jag ska klippa bort toppskottet så att den inte sticker iväg till en lång ranka, utan blir en sådan där söt liten buske.

Fast jag hade ju hellre sett att det var cannibis, som Oskar gissade. Aningen mer lukrativt än chiliodling, misstänker jag.

Tävling x 2

Nyss hemkommen från ett dygns gödning och avkoppling på Öland. Semlor, oxfilé, renstek, polynéer med mera har förtärts. Trevligt var det, trots att sladdsyster Siri fock ett enormt utbrott som varade större delen mitt besök när hon fick reda på att jag och Magnus kanske ska till Liseberg senare i vår.

Men, till saken. Två tävlingar utlyses härmed. Först och främst undrar min mor vad det här är:


Det är ett av min fars alla Kupan-fynd och varken jag eller mamma har lyckats klura ut vad den ska användas till. Eftersom jag inte har facit premieras vilda gissningar, fantasifoster och kreativa idéer. Fast allra helst vill jag förstås veta vad den varit ämnad till från början.

Nästa tävling har jag dock svaret på. Även här har min far varit i farten och förärat mig två stycken små plantor. Men vad ska det bli för något?

Tävlingen pågår till på onsdag och vinnarna får varsin en ärofylld plats på högerkanten i bloggen samt en drink om och när de har möjlighet att ta emot den.

Och rätt svar var...

...Homarus Gammarus, mer känd som hummer. Ingen lyckades klämma ur sig det rätta svaret, även om Jonas Bergroth var noga med att påpeka att det inte var hummer. Jag korar Jessica - som gissade på kräftor från farbror Bengt - till vinnaren. För visst var det av honom jag fick den vackra hummern! Fast hon får dela platsen med Jonas, vars färgblindhet snuvade honom på priset.

Att leveransen kom från mor och far har sin förklaring. De andra fick sina humrar (då färska!) vid nyår. Min stoppades i frysen och kommer nu äntligen nå sin slutdestination, dvs min och Magnus magar.


Hummern ska ätas som den är, med endast lite majonäs och hembakad baguette. Aldrig i livet att jag krånglar till någonting så ljuvligt som hummer! Fast majonäsen är smaksatt med lite rivet apelsinskal och ett uns anis...

Min syster har för övrigt något av mani på kräftor och för ett tag sedan bekände hon sina kulinariska drömmar för mig: "Åh, tänk dig att koka in humrar i kräftlag, Margit! Åh, jag skulle dö! Tänk dig stora humrar som smakar kräfta. Mm-m-mm!" Här börjar hon göra bitrörelser ut i tomma luften. "Åh, jag skojar inte, det vore det godaste man skulle kunna äta ju! Jjag MÅSTE göra det någon gång!" Syrran är för övrigt den enda jag träffat som kan äta kräftor snabbare än jag, vilket gör oss till ett livsfarligt inslag på kräftskivor, eftersom vi båda är dödligt inställda på att inte den andra ska få lägga vantarna på flest kräftor.

Claudia, ska vi inte ha vinterkräftskiva snart? Snälla?

Gissa om du kan!

Efterlängtad leverans från mor och far på Öland. Men vad är det för någonting mystiskt?

Gissar du rätt får du ett hedersomnämnande på bloggen. Lite som veckans matnörd, fast inte lika prestigefullt förstås. Tävlingen avslutas i morgon kväll, för då ska hela rasket ätas upp.

Nej Claudia, du får inte gissa. Inte mamma heller. Eller någon annan i min familj.