Ur 1986 års köksalmanack:

Jag måste - säkert i strid mot upphovslagarna - meddela er om världens äckligaste recept. Om Semic Förlag stämmer mig på grund av att jag brutit mot copyrightlagarna lovar jag att stämma dem för brott mot den goda smaken... Lyssna bara på det här receptet:

"Hummerkaka
är ett gammalt släktrecept från Karin Österlings mors sida, numera lagad på kanadensisk frusen hummer och snabbmakaroner.

4 personer
1 hummer
1/2 paket snabbmakaroner
1 1/2 hg majonäs
paprikapulver
dill
1 hackat hårdkokt ägg

Koka hummern, skrapa noga ur skalet. Skär stjärten i munsbitar och dela klorna mitt itu på längden.
Koka makaronerna enligt anvisning på förpackingen, spola och låt rinna av.
Lägg makaronerna som en kaka på serveringsfat, lägg på stjärtbitarna och täck med majonäs. Garnera med klobitarna, den röda sidan uppåt, och dofta över lite paprikapulver.
Garnera med ägg, dillkvistar och bjud klippt sallat, rostat bröd och smör till."

Kan man misshandla en god hummer mer?

Och rätt svar var...

...Homarus Gammarus, mer känd som hummer. Ingen lyckades klämma ur sig det rätta svaret, även om Jonas Bergroth var noga med att påpeka att det inte var hummer. Jag korar Jessica - som gissade på kräftor från farbror Bengt - till vinnaren. För visst var det av honom jag fick den vackra hummern! Fast hon får dela platsen med Jonas, vars färgblindhet snuvade honom på priset.

Att leveransen kom från mor och far har sin förklaring. De andra fick sina humrar (då färska!) vid nyår. Min stoppades i frysen och kommer nu äntligen nå sin slutdestination, dvs min och Magnus magar.


Hummern ska ätas som den är, med endast lite majonäs och hembakad baguette. Aldrig i livet att jag krånglar till någonting så ljuvligt som hummer! Fast majonäsen är smaksatt med lite rivet apelsinskal och ett uns anis...

Min syster har för övrigt något av mani på kräftor och för ett tag sedan bekände hon sina kulinariska drömmar för mig: "Åh, tänk dig att koka in humrar i kräftlag, Margit! Åh, jag skulle dö! Tänk dig stora humrar som smakar kräfta. Mm-m-mm!" Här börjar hon göra bitrörelser ut i tomma luften. "Åh, jag skojar inte, det vore det godaste man skulle kunna äta ju! Jjag MÅSTE göra det någon gång!" Syrran är för övrigt den enda jag träffat som kan äta kräftor snabbare än jag, vilket gör oss till ett livsfarligt inslag på kräftskivor, eftersom vi båda är dödligt inställda på att inte den andra ska få lägga vantarna på flest kräftor.

Claudia, ska vi inte ha vinterkräftskiva snart? Snälla?