Ett tips...

Försök aldrig, aldrig äta en sharonfrukt som inte är riktigt mogen. Även om den är väldigt söt - och väldigt god - så kommer garvsyran att slå till efter några sekunders tuggande och helt plötsligt är den där söta mjuka frukten en riktig helvetesbomb. Tänk dig att dricka en kopp te som är bryggd på ungefär två deciliter the per deciliter vatten och som fått koka i tryckkokare tre timmar. Ungefär så smakar en omogen sharon.

Det värsta är att jag åt upp hela frukten eftersom det första smakintrycket var sött och smörigt. Det slutade med att jag fick borsta gaddarna tre gånger för att bli av med strävheten i munnen.

Så lämna din sharon tills den är helt mjuk. Har den bruna fläckar i fruktköttet betyder det inte att den är dålig, utan att den har så mycket socker i fruktköttet att det börjat fällas ut i små fruktsockerklumpar. Det är alltså ett tecken på att den är ätlig utan paniktandborstning efteråt.

Retropaj

En egenhet jag har är att jag är barnsligt förtjust i gamla Köksalmanack (sådana där med en leende mor och barn på framsidan). Om jag hade haft någon samlarinstinkt överhuvudtaget hade jag säkert haft varenda årgång vackert uppradade i bokhyllan, men som det är nu ligger de inklämda lite här och var. Framför allt fascineras jag av veckomenyerna och de märkliga recept som bjuds. Åt någon verkligen isterbandspaprika, kokt potatis och stekt ägg (dagens middag enlig 1981 års utgåva)? Visserligen låter det inte allt för tokigt, om än lite märkliga smakblandningar:

"Smula 3 isterband i het panna. Bryn och sätt till 1 litet paket frysta ärtor, 1 dl hackad syltlök och 1 tsk smulad basilika. Fyll röran i 4 urkärnade och förvällda paprikor."

Se där ja.

Även om jag lusläser recepten med förtjusning har jag aldrig hittat något som riktigt fallit mig på läppen - i alla fall inte tillräckligt för att faktiskt laga till det. Men häromveckan tog jag mig faktiskt i kragen och lagade till en persikopaj, även den ur 1981 års utgåva. Eftersom det är mitt födelseår känner jag en särskild samhörighet med den boken. Och visst är det roligt att veta att samtidigt som jag tog mina första andetag satt en massa familjer och åt "Äppelfalu, råriven morot och potatismos. Mandariner."

Hur som helst ändrade jag proportionerna lite i det här receptet eftersom den helt enkelt inte blev tillräckligt söt för mitt tycke. Men så här blev det en riktigt trevlig paj. Ännu trevligare blir den nog med motsvarande mängd äpplen!

Nektarinpaj med mandeltäcke

3 dl vetemjöl
1/2 dl socker
1/4 tsk bakpulver
125 g smör
4 nektariner
socker och kanel
2 dl grädde
2 äggulor
150 g grovriven mandelmassa

Sätt ugnen på 200 grader.

Blanda mjöl socker och bakpulver. Tillsätt smöret skuret i tärningar och arbeta snabbt samman till en deg. Tryck ut degen i en pajform med löstagbar botten.

Skålla nektarinerna någon minut i kokande vatten och skala dem sedan. Skiva dem och lägg dem på pajdegen. Strö över några matskedar socker och dofta över aningen kanel.

Grädda pajen 15 minuter. Under tiden vispar du grädden. Rör ned äggulorna och mandelmassan. Täck nektarinpajen med mandelgrädden och grädda ytterligare 20 minuter.

En ros är ett nypon är en inläggning

Nypon är bra mycket mer än bara soppa och klipulver, och så här på hösten är det väl värt att beröva rosbuskarna deras frukter. Både vanliga nyponrosor och större vresrosor fungerar fint att använda i köket. Föräldlade rosenbuskar har ofta förlorat sin förmåga att göra nya rosor och bär därför inte alltid frukt, men som tur är brukar det växa vilda rosor lite här och var - även om man bor i staden. Kolla kring industriområdena (där är parkförvaltningen sällan lika nitisk i sitt tuktande av allt naturligt) och runt skogspartier!

Det enda som talar emot nyponen är att de är förbannat pilliga att rensa. Är man inte född med en meditativ sida blir man lätt vansinnig: nyponen ska snoppas, delas och fröna ska pillas ut med en tesked. Lägg dessutom till att håren på fröna kliar något vedervärdigt (jag kan intyga att nyponrensning i sängen framför tv:n enbart verkar vara en bra idé tills det är dags att gå och lägga sig) är det upplagt för irritation. Men när man väl är färdig känner man sig förstås desto duktigare!

Alltså är det ingen bra idé att girigt rafsa åt sig varje nypon man ser, utan plocka en mindre mängd till att börja med. Eller så struntar man helt i rensningen och gör nyponmos. Det gör man genom att koka nyponen hela och sedan passera dem genom en sil. På det viset slipper man fröna. Moset kan sedan användas till soppa, sorbet eller som smaksättning i desserter, godis eller vilträtter.

Men vill man som jag lägga in sina bär får man bita i det sura nyponet och helt enkelt kärna ur rackarna. Men det är det värt! Det här tillbehöret är både spännande och gott och passar särskilt bra till vilt.

Inlagda nypon

300 g nypon
2 dl vatten
2 dl socker
1/2 dl ättikssprit
1 kanelstång
10 vitpepparkorn

Snoppa nyponen. Dela dem på längden och ta bort kärnorna med en tesked. Blanda vatten, socker och ättikssprit i en kastrull. Tillsätt nypon, kanelstång och vitpeppar. Koka upp och låt koka 3-4 minuter. Häll på en ren burk.