Köksan Gitto!
De två senaste dagarna har varit underbara! Eftersom jag arbetat tillsammans med oerfarnare tjejer än jag under lunchen har jag sluppit stå i kassan (det är den enklaste sysslan och behaglig på sitt eget sätt). I stället har jag förflyttats till den underbara alltiallopositionen som de duktiga tjejerna får (som jag aldrig fått tidigare, även om jag fulsmugit mig in på den många gånger). Det innebär att man arbetar i köket, springer ut med mat, sätter på kaffe, tar in brickor och gör allt det där som den fjättrade kassatjejen inte hinner. Och jag har briljerat!
Igår slog vi årets lunchrekord: 150 lunchgäster (varav säkert 30 tidskrävande à la carte-beställningar - vi hade till och med 2 trerätters klockan 14). Och jag var alltså i köket. Om min chef hade spått utgången på det hela så hade det blivit totalt kaos, men icke... Inte en enda beställning fel. Ingenting tog slut på salladsbuffén. Allt gick snabbt, inget gick sönder och ingenting tog slut. Ett drömläge som man kanske får uppleva en gång om året. Och jag var en del av framgången. Dels gjorde jag min beskärda del av uppläggningar och avlastade kockarna, dels gjorde jag alla tre bufféerna själv: lunchbuffén, grillbuffén och alla onsdagars pestsmitta - den djävliga tacobuffén (nästan alla tillbehören ska vara finhackade).
Idag var det lugnare, bara 80 lunchportioner. Å andra sidan började dagen med att proppen till stekbordet gick tre gånger. Sedan gick diskmaskinen sönder, men lyckades lagas av den driftige Magnus. Delar av tiden lagade jag mat alldeles själv i köket och upplevde en euforisk känsla av självtillräcklighet, ända tills det började drälla in lappar i allt för stor mängd för att klara av ensam.
Vad gäller de beryktade fåglarna så är de värre än någonsin. Ett gäng på fem skrattmåsar attackerade en barnvagn med en nyfödd bäbis i. Som tur var så lyckades de inte hacka sig igenom myggnätet. De förskräcka föräldrarna bytte plats så att de hamnade under tak, och vi hade en lång och upprörd konversation om skrattmåsarnas försåtlighet. Likväl lämnade de sina halvätna brickor på bordet när de gick. Människor är obegripliga.
En stor skrattmåsunge retar livet ur både Magnus och mig med sitt gälla skrikande efter mat. Var tredje sekund, hela dagen ut. Fast den ser helt sjukt rolig ut i hela sin fulhet: liten, stabbig och vinglande hoppar den fram på de taklagda delarna av uteserveringen. Vingarna är fortfarande för korta för att den ska göra annat än att vifta ilsket med dem efter varje skrik, och huvudet börjar smutsfläckas av den svarta färg den en dag kommer att få.
I morgon är både jag och Magnus lediga. Vi planerar en flottig frukost och god middag. Samt en hel del sömn och andra sängrelaterade aktiviteter.
