Ny dator!

Som en del av er kanske minns åkte min dator i golvet i somras med en ganska gedigen skärm-fuck up som resultat. Och det ni ser på bilden var ingenting emot hur det utvecklade sig: mot slutet var i alla fall en tredjedel av skärmen svart, vilket gjorde att jag kände mig minst sagt inträngd i ett hörn när jag arbetade vid datorn. Till slut tröttnade jag på att justera alla programfönster till smala remsor (till och med vanliga DN-artiklar började se ut som dekonstruktivistisk lyrik när raderna kortas för drastiskt) och bildredigering började bli lite som de där tävlingarna som fanns i något tv-program när jag var yngre: man fick bara se en liten bit i taget av en större bild (på typ Milli Vanilli? Eller är det önskedrömmar?) och den som först gissade rätt vann en oherrans massa skivor eller sin egen vikt i godis eller något annat lika uppbyggligt. Kan det ha varit Unga tvåan?


Hur som helst, en ny och mycket vacker Acer TravelMate 5520 kom igår på Posten eftersom Magnus ledsnat på trasiga skärmar minst lika mycket som jag och helt sonika köpte en ny dator åt mig (nej, jag har inte förtjänat en sådan underbar man i mitt liv, men aldrig att jag släpper honom ifrån mig!). Och den är underbar. Helt underbar!

Den är i princip helt ljudlös, helt oplastig (min gamla Acer kändes ungefär som om den var gjord av aluminiumfolie) och är typ tre gånger så bra som den förra. Enda kruxet är att tangentbordet är lite större än mitt gamla, vilket gör att jag missar tangenterna hela tiden. Så konstiga stavfel kommer ni nog få stå ut med här på bloggen tills jag fått fason på finmotoriken.

Det här med att få en ny dator är sjukt roligt. Lite som att flytta in i, och möblera, en ny lägenhet. Det ska pysslas och hängas upp gardiner och laddas ned codecs och programvara och installeras och fejas överallt. Således har jag inte fått en blund i natt eftersom jag inte kunnat sluta dona, men för en gångs skull har det inte slutat med att jag är totalt utpsykad och hatisk på morgonen. Trött, ja visst, men tämligen nöjd... Och det kommer nog bli roligare att blogga med en dator som a) har en fungerande skärm (widescreen dessutom, jag är omåttligt stolt!) b) inte låter som om den har kikhosta så fort den arbetar c) gör mer än två knop.

Det enda smolket i glädjebägaren är att jag inte är speciellt förtjust i Windows Vista. Den beter sig som min morsa* och frågar mig hela tiden oroligt om den verkligen ska göra det som jag precis har bett den att göra. Och var det verkligen jag som startade det där programmet, kan jag bekräfta det, tack så mycket och är jag verkligen säker på att den där applikationen från DN inte är ute efter att stjäla min själ och mina kontokortsnummer? Det är ju visserligen bra tänkt med gedigen säkerhet, men risken är ju överhängande att man ger fanders i alla varningar och faktiskt stänger av hela säkerhetsgrejen i ren desperation (jag har inte lokaliserat avstängningsfunktionen än, men jag hoppas vid min själ att det finns en!). Lite som när alla matcancerlarm får en att tänka att vad fan, det spelar ju ingen roll vad jag äter när nu allting kommer att döda mig och jag kan väl lika gärna ta den där baconlindade grillkorven med hårdfriterade pommes och plutoniumsås.

* Nej mamma, bli inte arg! Datorn tjatar mycket mer än du. Fast du har ju en tendens att upprepa saker i tid och otid, det får du väl erkänna?