Glöggsnacks del 1

Glögg kräver sina tillbehör... Rötter och nussin i all ära, men ibland vill man ha någonting roligare, framför allt som Magnus har en märklig russinfobi. Fast ärligt talat har inte jag heller fattat poängen med att slänga russin i glöggen - det är väl sötsliskigt nog som det är?

Kryddrostad mandel är kanske inte direkt nytt (varje mattidningsbilaga av rang har väl sin egen variant när julen börjar nalkas), men fortfarande sjukt gott och pryder sin plats på vilket glöggparty som helst. Fast rosta inte mandlarna i ugn med olja och kryddor, det blir uselt. Dels fäster inte kryddorna särskilt bra, dels blir det tokkladdigt med oljan och gästerna (eller du själv) kommer att smygtorka fingrarna på dina nya dyra gardiner. Eller på din gamla älsklingsfotölj. Bättre att göra en vattenbaserad kryddblandning som du låter dunsta fast på nötterna!

Min variant av de eviga rostade nötterna är barbeque-mandlar, ett verkligt beroendeframkallande och lite halvklibbigt snacks (okej, jag erkänner! Det är inte helt torkvänligt heller) som fått sitt namn efter de nästan lika trevliga barbeque-chipsen, som dock innehåller lite väl mycket onyttigheter för att okynnasätas. Visserligen är mandlarna betydligt fetare än chipsen (ca 35 % för chipsen mot ca 50 % för mandlarna), men mandlarna är både mer mättande och dessutom sammansatta av betydligt nyttigare fetter än den friterade potatisen.

Var försiktig med cayennepepparn bara. Den heta glöggen förstärker chilihettan på ett mycket spännande men ganska obehagligt sätt om cayennepepparn är ur balans. Men ska mandlarna ätas till öl kan man gott tredubbla cayennepepparhalten om man inte är allt för mesig i smaklökarna.

Barbeque-mandlar

200 g mandel
3 msk vatten
1 tsk liquid smoke
2 tsk honung
1/2 tsk salt
1/2 tsk spiskummin
2 tsk paprikapulver
1-3 krm cayennepeppar

Skålla mandeln och skala den och blanda övriga ingredienser i en skål.

Rosta mandeln i en ganska het stekpanna tills mandeln tagit fin färg och det knäpper ordentligt i den.

Slå över kryddblandningen och rör om ordentligt tills allt vatten kokat in och mandlarna är täckta av ett tunt kryddlager. Lägg mandlarna att svalna på en bricka. De blir lite klibbiga av honungen, så man kan med fördel röra om lite bland mandlarna när de svalnar, annars klibbar de lätt ihop.

Still going strong!

Jag har kommit på varför jag faktiskt verkar lyckas sluta röka nu (för jo, trots en del utbrott och en del deppighet så har jag inte rökt och har heller ingen större lust): jag har slutat att tycka synd om mig själv för att jag inte får röka. Det är ju inte ett dugg synd om mig , tvärt om!

Helghysteri

Eva kommenterade i mitt förra inlägg att jag skulle skriva av mig om det kändes jobbigt. Och det gör jag nu, delvis.

Jag tänker inte förklara exakt vilken jävla fjäder som blev till en stor höna på jobbet i kväll, men klart är att jag skulle kunna skriva en lång jävla harang om min chef som uppenbarligen är sadist. "Sluta", säger jag med en sista kraftansträngning innan allt stockar sig "Jag kommer börja gråta". Varpå han fortsätter med ett flin. Och jag börjar storgråta, och kan inte sluta. Och jag serverar öl tyst hulkandes med rödsvullna ögon som rinner tårar. Och fortsätter gråta tills jag får gå hem. Och snyftgråter med axlarna skakandes hela trekilometersvägen hem. Och tystgråter när jag köper ett sexpack folköl så kineserna på Maxims frågar hur det är och jag kan bara tokgråta till svars. Och totalkollapsar stortjutandes så fort jag stänger dörren till lägenheten. Och gråtgråter när jag skriver det här. Och kommer ensamgråta ända tills jag somnar. Inte så mycket för vad han sa som för att han sa det trots att jag bad honom att inte göra det. Och för att först då förstod hur ensam jag egentligen är i mig själv. Och för att allt jag vill göra är att röka, men det vägrar jag eftersom jag inte tänker låta nikotinet eller min dumma jävla chef vinna. Fan ta dem båda. Fan ta allt.

Givin' it up!

Nu ska ni få höra någonting jag knappt skulle trott på själv för några dagar sedan: jag har slutat röka och snusa. Tvärt. Bara så där. Tredje dygnet nu. Utan nikotinplåster eller andra hjälpmedel efter tretton års intensivt nikotinslukande. Och det konstiga är att jag inte lider några stora plågor! En viss nedstämdhet som dock försvinner när jag tänker på hur skönt det är att vara nikotinfri och en helt rubbad nattsömn (mardrömmar, ständiga uppvaknanden och en känsla av att ha blivit överkörd av en ångvält) är ganska milda uppoffringar för att slippa slösa pengar på att dö i förtid, framför allt som det kommer att gå över på några få veckor.

Och varför har jag nu plötsligt lyckats med det som jag gått bet på så många gånger tidigare? Det är så löjligt att jag knappt vågar berätta det. För några månader sedan, när jag var hos min barnmorska för att få nya minipiller började vi diskutera rökning, och hon tipsade mig om boken Äntligen ickerökare av Allen Carr. Eftersom jag är innerligt misstänksam mot självhjälpsböcker köpte jag den givetvis inte. Vad skulle en bok kunna göra för skillnad? Men när jag såg den på Coops bokrea-bord för 19 kronor häromdagen mindes jag hur oerhört rar min barnmorska var, och köpte boken för att i alla fall kunna säga till henne att jag försökt men inte lyckats tyvärr.

Och boken är... tja, riktigt dåligt skriven. Den är repetitiv, pratig och allmänt hurtfrisk. Man skäms lite å författarens vägnar när man läser den. Men efter bara några kapitel börjar man ryckas med. Mot sin vilja. Man vill ju inte sluta röka, varför skulle man vilja det? Det är ju trevligt och gott. Men helt plötsligt sitter man där med ett stort, taggat leende och längtar efter att läsa ut boken så att man får fimpa sin sista cigarett. Bokhelsiket fungerar

Tror du mig inte? Köp boken och testa själv.