Nej, det är inte sömnbristen...

...men Kalles med bananost ( vad den nu heter exakt struntar jag i) var faktiskt riktigt god. Trots att jag verkligen avskyr banan så upptäckte jag att banankaviaren funkade riktigt bra på knäckebröd. Min elvaåriga lillasyster kramade dessutom om mig och tackade innerligt för smaksensationen eftersom hon förstod att det var min begäran om körsbärsmarmelad (till sås till helstekt anka, måste meddelas) som förvirrat min far tillräckligt för att han skulle plocka upp något så anskrämligt som banankaviar istället för den vanliga varianten.

Hur som helst är det helt okej. Jag kommer inte att köpa det själv, men jag kommer gladeligen äta upp halva tuben nästa gång jag kommer hem till familjen. Om inte syrran äter upp allt, det vill säga.

Till och med Magnus, som varken gillar banan eller kaviar tyckte den var riktigt smarrig.

"Kål med rötkål"

Som den korvfantast jag är kan jag varmt rekommendera Scans bratwurst i deras halvnya lyxsegment! Jag har tvekat lite inför anblicken, eftersom de bleka korvarna utseendemässigt är lite för lik de läskiga fläskkorvar som man matades med i skolbespisningen. Men efter att ha tagit mod till mig och köpt ett paket kan jag bara konstatera att de är bland de godare korvar jag ätit: perfekt kryddade, fin textur och ett bra skinn. Salsiccian i samma serie är också mycket trevlig med en fin smak av persilja, men Texas Country-varianten är faktiskt rent äcklig med en trist cayennepepparsmak som skrämmer bort alla andra smaker. Merguez-korven har jag inte smakat än, men jag misstänker att den är smaskig.

Eftersom jag snöat in totalt på rödkål den senaste tiden (något som inte märkts på bloggen än, men jag har fler recept på gång!) var tillbehöret givet: rödkål med äpple. Den syrliga sötman passar perfekt till den milda korven. Komplettera med lite grov senap och dito bröd så har du en komplett måltid.

Ett ganska absurt skäl till att jag är så förtjust i rödkål är att den påminner mig om ett avsnitt i serien Two fat ladies (för övrigt det roligaste matlagningsprogram som någonsin gjorts): när de besöker Sverige lagar de klassisk svensk rödkål och hävdar bestämt att det heter "kål med rödkål", vilket jag än i dag tycker är så krypiskt komiskt.

Äppelrödkål
4 personer som tillbehör

800 g strimlad rödkål
2 msk smör
2 syrliga äpplen
1 dl vatten
2 msk äppelcidervinäger
2 msk honung
1/2 tsk salt

Strimla rödkålen och fräs den i smöret i 10 minuter. Skala, kärna ur och riv äpplena grovt. Blanda dem med rödkålen och tillsätt vatten, vinäger, honung och salt. Låt koka långsamt under lock i 30 minuter. Smaka eventuellt av med mer honung eller vinäger.

Perfekta bönor!

Jag har totalt snöat in på Risentas rostade sojabönor med med lök- och vitlöksmak. Kan vara det godaste snackset sedan friterade baconsvålar (och där sjönk just förtroendet för min snacksmat som en sten, misstänker jag). De är knapriga och med ett bra tuggmotstånd utan att vara för hårda, och de tunna ytterskalen frasar härligt mellan tänderna, lite som jag tänker mig friterade gräshoppor. Dessutom har själva de lite av den där sortens kolhydratmjölighet som jag bara älskar, även om proteininnehållet är trevligt högt för eventuella GI-vänner. Smaken är mycket trevlig: lite som sourcream & onion fast utan den där sura eftersmaken som förstör andedräkten i flera timmar efteråt - i stället finns där en fin bakgrundssötma som förhöjer löksmaken . Vitlöken i det hela drar visserligen ganska mycket åt vitlökspulverhållet (döh! det är ju just vitlökspulver bönorna smaksatts med), men ändå inte så markant att det stör.

Sältan är ganska hög, smaken är rejält tilltagen och bönorna små, vilket gör att det lilla 50 gramspaketet inte känns speciellt snålt tilltaget alls. Jag levde på det en hel tvkväll, och då åt ändå Magnus i alla fall en tredjedel av påsen. Bra mycket bättre än att glufsa chips (även om Magnus, som blivit oroväckande mager av de stressiga arbetsdagarna, åt chips utöver sojabönorna). De rekommenderas verkligen.

Och nej, jag har inte fått betalt för att skriva det här, eller ens fått några gratisprov. Jag hittade bönorna på en undanskymd plats hos min lokala närbutik för endast tre kronor per förpackning. I morgon ska jag gå dit och stödköpa upp rubbet, för slår inte den här produkten kommer jag bli tvungen att starta egen tillverkning.

Hälsojuice för masochister

Igår trillade ett två flaskor av Coca Colas nya lansering Minute Maid Fruit Plus ned i brevlådan Juicerna kommer ut i butik nu i februari, och Sverige får agera testmarknad för Coca Cola eftersom vi nordbor tydligen har lättare att ta till oss nya smaker än europeer i stort.

Vad som skiljer Minute Maid Fruit Plus från andra juicer är, enligt Coca Cola, att produkterna är framtagna enligt functional food-principen (även om det inte nämns rent ut i pressmaterialet så talar man om deras funktionella egenskaper). En av juicerna innehåller antioxidanter från grönt te och druvkärnor och den andra innehåller prebiotiska fibrer som sägs vara mumma för tarmarna.

Visst låter det bra, men hur smakar de då? För inte många människor kommer att vilja köpa 33 cl juice för 15 spänn om det inte samtidigt smakar gott. Jag anlitade Magnus som medsmakare igår. Resultatet var tyvärr väldigt nedslående.

Minute Maid med antioxidanter innehåller 70 % juice från äpple, druvor, blåbär och granatäpple och smakar faktiskt rent vidrigt. Den doftar starkt av aningen syntetiskt blåbär men smakar surt och blaskigt. Mest av allt smakar den omogna druvor, och både blåbär och granatäpple lyser med sin frånvaro. Faktum är att vi har svårt att dricka upp våra glas, så illa smakar det. Med tanke på att inget socker är tillsatt hade det behövts en fylligare fruktsmak för att rädda anrättningen, nu är frukt- och garvsyra det dominerande draget. Vill du ha i dig antioxidanter rekommenderar jag att du tar en kopp grönt te i stället. Eller ät din spenat.

Minute Maid med prebiotiska fibrer är inte fullt så vidrig. Den innehåller 70 % juice från äpple, aprikos, apelsin och morot. Den luktar ljuvligt av morotsjuice, men även här är skiljer sig smak och doft ordentligt. Konstistensen är aningen slemmig på grund av fibertillsatsen och det smakar mest fruktsoppa. Även här är smaken både sur och blaskig med en aningen fadd aprikossmak. Lite bättre än antioxidant-varianten, men fortfarande långt ifrån att vara en höjdare.

Jag tror att Minute Maid Fruit Plus kommer att få svårt att slå i Sverige, trots hälsomedvetenheten. För att uppskatta dessa två juicedrycker måste man ha ett aningen masochistiskt stråk i sig. För utan självspäkelsetendenser kan rimligtvis inte vilja dricka det här. Och med tanke på att den har en så pass utspädd smak känns den inte heller speciellt nyttig... Drick ett glas vatten och ta en apelsin i stället, så får du både en törstsläckare, antioxidanter och nyttiga fibrer i dig. Eller grogga på det tillsammans med någon riktigt söt läskeblask, men då blir det förstås inte så nyttigt längre.