Oväntat!

Ja, vad ska man säga. Jag är mållös. Givetvis omvärderar jag min syn på Karin Ahlborg nu. Gillar man mig så måste man vara en bra människa.

Ett konstgjort problem

Det är lite som att spela TP mot sladdsyrran, att basha Karin Ahlborg. Ingen vidare match, alltså. Hade jag varit en vänligare själ hade jag låtit bli båda aktiviterna, men jag är, trots min söta uppsyn, rätt igenom ond. So, here we go...

Karin Ahlborg är som vanligt helt vild över någon kemisk substans - den här gången är det sukralos - och som vanligt när hon blåser i sin mistlur trasslar hon in sig i begreppen. Jag säger ingenting om sukralos, jag dricker cola light i mängder och inbildar mig inte på något sätt att jag gör min kropp en tjänst, men jag vill helt enkelt inte bli tjock. Det är säkert skadligt, även om det inte finns några klara bevis på det än. Och att ett ämnes kemiska struktur liknar DDT betyder faktiskt inte att det behöver bära på samma egenskaper.

Vad som retar mig än mer är att Karin Ahlborg ställer konstgjorda sötningsmedel mot naturliga sådana (i det här fallet stevia), på ett sätt som ska få oss att tro att allt som är naturligt är bra, medan konstgjorda ämnen är sådant som blandas ihop i labratorier av galna professorer med världsdominans på agendan. Kan ingen på Aftonbladets mat-redaktion ta sig tid att förklara för Karin Ahlborg att bara för att någonting växer ur jord så betyder det inte nödvändigtvis att det är nyttigt? Eller vad sägs om till exempel digitalis, belladonna, stormhatt eller gullregn? Alla är de fullt naturliga, men ändå inte så nyttiga att sätta i sig.

Det här med människors uppfattning om konstgjort kontra naturligt är något av ett problem. Det är inte säkert att naturligt alltid är bäst, eller ens nyttigast. Jag läste någonstans (eventuellt i Diane Ackermans "A natural history of the senses") att till exempel articifiell banansmak dels är mycket mindre resurskrävande (tänk dig själv hur mycket banan det behövs för att få ut lite koncentrerade bananestrar), dels nyttigare, eftersom det vid framställningen av det naturliga banansmaksextraktet krävdes en hisklig massa onyttiga kemikalier och dessutom fanns det ofta rester av bekämpningsmedel kvar i den färdiga, ack så naturliga produkten. Det konstgjort framställda extraktet var dock helt rent. Se där, så man kan bedra sig!

Nu verkar i och för sig stevia vara ett tämligen bra sockersubstitut utan kända biverkningar, men detsamma gäller faktiskt för sukralos. Hade det funnits väl sammanställda bevis för sukralosets farlighet hade du inte hittat ämnet i din läsk, utan i en dödskallemärkt dunk. Och hittills har ingen jag känner trillat ihop och dött av light-läsk, däremot trillar folk ihop och dör av överviktsrelaterade sjukdomar varje dag. Vilket fenomen bör vi lägga vår energi på?

Fett fel!

Nu är Karin Ahlborg ute på farligt hal is i sin senaste krönika. Hon tar där parti för läkaren Annika Dahlkvist som bland annat hävdar att man inte blir fet av fett, och att vi tvärtom blir feta eftersom vi äter för lite fett. Det är minst sagt fascinerande att se Ahlborg så villigt ta till sig fakta som stämmer med hennes egen ståndpunkt (som för övrigt mer tycks bottna i ren trots än vetenskapliga belägg), samtidigt som hon i ett svep avfärdar hela den moderna fetma-forskningen.

Nu kan man ju tycka vad man vill om fettskräcken i samhället som gör att i övrigt rationella människor jagar minimjölk och lättmargarin tills de stupar, men ett vetenskapligt faktum är att kaloriintag och kaloriförbränning avgör vår vikt. Äter man mer än man gör av med lagras extrakalorierna i form av fettvävnad. Allt annat vore ren magi och lika fantastiskt som det smått legendariska fettplåstret.

Rent teoretiskt kan man äta vad som helst utan att gå upp i vikt - gelehallon, kokosfett eller morötter spelar ingen roll - men fett är vanskligt eftersom det är det kaloririkaste vi har: 1 gram innehåller 9 kalorier. Protein och kolhydrater har runt 4 kalorier per gram. Det krävs ingen avancerad matematik för att förstå att det är lättare att äta sig fet på en fettrik kost än på en fettfattig dito.

Visserligen kan man kritisera kostråd som får oss att sky fett. Fett är nyttigt, i små mängder och av rätt sort. I en varierad och nyttig kost behöver fett ingå, och man kan faktiskt gå ned i vikt utan att skära ned på sitt fettintag (tänk Atkins). Men då måste man å andra sidan skära ned på annat för att kompensera kalorierna, vilket gör att man riskerar gå miste om viktiga vitaminer och mineraler. Det är fullt möjligt, och det är inget som forskningen hymlar med. Men att som Annika Dahlkvist hävda att det är en myt att fett gör oss feta är helt enkelt inte sant.

Förutom att vara dyra är finns dessutom tecken på att lågkolhydratdieter kan vara farliga på sikt. Som en parantes är det för övrigt ett ohyggligt resursslöseri att äta protein i stället för kolhydater - för varje kilo kött (protein) krävs åtskilliga kilo spannmål (kolhydrater).

Det som skrämmer mig med det här är främst att Karin Ahlborg - skribent på Sveriges största kvällstidning - inte har uppvisat mer kritiskt tänkande än en undulat i det här fallet. Kanske är det önsketänkande som får henne att omfamna Dahlqvist, men som journalist borde hon veta bättre. Låter något för bra för att vara sant är det troligtvis just det det.

Vill du gå ned i vikt gör du klokt i att inte låta dig förföras av mirakelkurer och dåligt underbyggda rön. Ät helt enkelt lite färre kalorier och rör dig mer. Det är kanske inte lika roligt som att äta bacon till frukost, men det ger garanterat resultat. Och ha tålamod, viktminskning sker inte över en natt (såvida du inte köpt fettplåstret då förstås).