Vindilemma (öppet brev till min granne)

Kära granne,

För en vecka sedan knackade du på hos mig och bad att få låna en korkskruv. Självklart fick du det, jag har aldrig nekat en människa i nöd hjälp. Problemet var bara att du inte kom tillbaka med den. Kanske borde jag förstått hur det låg till när du pekade vagt åt vänster (där det finns 5 dörrar) och sa "Jag bor där". Jag borde listat ut att du förväntade dig att jag själv skulle hämta tillbaka vinöppnaren. Och visst hade jag kunna gjort det - jag är inte oäven - om jag bara kom ihåg hur du såg ut! Nu är det så att jag inte har något vidare ansiktsminne, framför allt inte när jag själv öppnat ett par vinflaskor. Dessutom vill jag inte gärna sitta på vakt i korridoren för att haffa dig och kräva tillbaks korkskruven. Det känns aningen för aggressivt om du förstår vad jag menar.

Jag skulle vilja att du, kära granne, begrundar fotot ovan. Jag köpte nämligen en flaska vin idag i tron att jag hade en korkskruv. Det hade jag inte, som du säkert vet. Alltså återstod bara att försöka lirka upp korken med kniv varpå flaskan sprack och strödde glassplitter över hela köket. Visserligen fick jag så småningom loss korken, men jag känner mig faktiskt chikanerad.

Så ro för helvete hit med min korkskruv, din dumma äckliga ouppfostrade student!

Vänliga hälsningar,
Margit Richert

Om Saras kök

Jag har hittills undanhållit mig att kommentera Saras kök, eftersom jag lytt under sentensen att den som ingenting snällt har att säga inte bör säga någonting alls. Men nu är måttet verkligen rågat!

För det första klarar jag inte av Ann Söderlunds hemska bimbostil. Jag förstår faktiskt inte att någon kvinna anno 2007 känner sig manad att spela dum blondin med bäbisröst. Jag är ledsen, men jag förstår det faktiskt inte. Missförstå mig rätt - jag är övertygad om att Ann egentligen är rätt intelligent, men det är just det som gör mig så irriterad... Varför spela nidbilden av en tramsig, fladdrig dum tjej?

Och vad som retar mig nästan än mer är Saras hurtfriskhet och totala tondövhet. Idag framförde hon den rätt intelligenta åsikten att det var tråkigt om man hela livet skulle tänka på att äta rätt, och att det gjorde att allt kom att kretsa kring det (eller någonting liknande). Men så plötsligt bräker hon ur sig "Men jag, jag tänker aldrig på att äta rätt - jag bara gör det ändå!" (det här var heller inte ad verbatim men nära nog). Och där någonstans kreverade jag. Vad fint det känns att höra. Sara behöver aldrig kämpa mot ett chipssug. Sara är inte sugen på McDonalds. Sara behöver inte ens tänka på att äta rätt - Sara bara gör det! Ja, ni fattar va?

Däremot inte sagt att jag inte förstår de som gillar programmet. Det är nyttiga recept, vilket faktiskt är trevligt, Sara är kunnig, Ann är tja, bäbisgullig och det hela är väldigt latte-mammigt. Jag antar att det fyller en funktion, men dessvärre inte för mig.