Fruset solsken

Jag är medveten om att det här är ett recept få av er kan eller ids göra, och det är verkligen synd. Den bräckliga gullvivesmaken kommer alldeles till sin rätt i en sådan här gräddig dessert där den slipper konkurrera med andra smaker.

Gullviveparfait
6 portioner

5 äggulor
1 1/2 dl gullvivesocker
3 dl vispgrädde
2 msk gullviveessens

Vispa äggulorna och sockret tills sockret har löst sig och det har blivit en pösig kräm. Smaksätt med gullviveessensen. Vispa vispgrädden fast, men inte så hårt att den börjar gryna sig. Vänd försiktigt ned den vispade grädden i äggblandningen. Fördela i 6 portionsformar eller 1 större form (ca 1 liter). Frys i minst 5 timmar. Tina parfaiten i kylskåpet en kvart innan servering.

Solsken i en burk!

Det blev en hel del gullvivor över efter gullvivesnapsmakandet, så jag passade på att ta till vara dem också genom att göra gullvivesocker. Det blir ett vackert gult socker med en tydlig blomsmak. Vad jag ska göra med det vet jag inte än, men jag kan tänka mig att det är gott i diverse desserter: creme brûlée, att smaksätta pannacotta med, att strössla över glass eller kanske att rulla små gräddiga vit chokladtryfflar i? Hur som helst är det busenkelt att göra och håller långt efter det att gullvivorna i backarna vissnat!

Gullvivesocker

3 dl gullviveblom (bara den gula innerblomman)
3 dl strösocker


Mixa socker och gullvivor. Torka i mycket låg ugnsvärme (ca 50 grader) i ca 20 minuter. Rör om då och då. Mixa sockret igen och häll upp på burk.

Vilken pudding!

I Prag köpte jag massor av konstiga matvaror (bland annat en slags salamipaté som garanterat vad det vidrigaste jag stoppat i min mun). Roligt men tungt att släpa hem. Och av någon anledning som jag inte kan erinra mig - hjärnan var ganska uppmjukad av 32-gradig hetta och frikostiga mängder öl - köpte jag en påse vaniljpuddingpulver. Vaniljpuddingpulver? Det är knappast en regional specialitet, for guds skull! Jag som dessutom avskyr puddingar av alla de slag, hur resonerade jag egentligen? Det får vi nog aldrig veta...

Hur som helst rotade jag i skafferiet idag på jakt efter gud vet vad bland min kuriösa samling av gula linser, persiska nudlar, japanska pocky-pinnar och annat matnyttigt. Då hittade jag vaniljpuddingpåsen och fan flög i mig. Nu skulle den ätas upp, banne mig! Sagt och gjort tillbringade jag säkert 20 minuter med att försöka dechifferera baksidetexten. Mleke var lätt, det är mjölk. Cucru var också ljudlikt nog. Men "polevkove lzice" går liksom inte att gissa sig till. Men efter en ganska lång google-session kunde jag sluta mig till att det var tjeckiska för matskedar. Varje dag lär man sig någonting nytt!

Sagt och gjort, jag blandade ihop puddingrackaren och kunde, av utseende och smak att döma, sluta mig till att det var en klassisk, vidrig blancmange jag närt vid min barm och fraktat över hela centraleuropa. Men skam den som ger sig. Jag blandade i lite citronskal för att motverka vanillinets jolmighet och hällde upp gegget på vinglas. Ser det snyggt ut så smakar det i alla fall lite bättre.

Till dekoration blev det citronchips, som ser ganska proffsiga ut och har ett härligt bett. Men de är hur enkla som helst att göra:

Citronchips
till garnering

Sätt ugnen på 80 grader. Skär en citron i tunna skivor. Doppa båda sidor av skivorna i lite florsocker. Lägg på bakplåtspapper. Torka i ca 3 timmar och vänd efter halva tiden.

Och kolla så tjusigt det blev!

Det fascinerande är att när jag och Magnus (ej heller han vän av puddingar) satte i oss det varsin portion insåg vi att det faktiskt var riktigt gott. Det var inte riktigt blancmange, utan mer som en blandning av engelsk custard och risgrynsgröt. Det var några slags spännande korn i som inte riktigt gick att identifiera (nej, det var inte dåligt blandat, så långt har jag klurat ut. Men vad det var, det får gärna någon tjeckien-kunnig upplysa mig om). Nu ångrar jag nästan att jag inte köpte med mig fler paket, framför allt som de kostade mindre än 50 öre styck.

Äppel päppel

För att fortsätta på äppeltemat från föregående inlägg så kommer här en enkel, heltigenom konventionell liten efterrätt. Stekta äppelklyftor är snabbt ihopsvängt och ibland precis vad själen behöver.

Citronstekta äppelklyftor
2 personer

4 små äpplen
2 msk smör
1 tsk rivet citronskal
1 msk pressad citron
2 msk honung

Skala och skär äpplena i klyftor. Stek klyftorna på medelhög värme i smöret tills äppleklyftorna är mjuka (5-10 minuter beroende på tjocklek och äppelsort). Tillsätt citronskal och saft och rör om. Klicka i honungen, rör runt så den fördelas på äpplena och vänta någon minut tills honungen smälter och börjar få lite färg.

Servera varma med vaniljglass.

'Tis the season to be yellow...

Apelsinerna är som bäst nu, så passa på att frossa i dem. Dessutom kan man behöva det där C-vitamintillskottet extra väl så här års, när orken tryter. Satsa på tunga navelapelsiner, så slipper du förhoppningsvis de där tristtorra träiga klyftorna som man förknippar med fruktstunden på dagis.

Igår gjorde vi lättaste desserten med inspiration av Anna Bergenström. Riktigt gott och fräscht, och någonting man orkar få i sig till och med efter två skålar gulaschsoppa.

Apelsiner med rosenvatten och honungsmandel
2 personer

2 apelsiner
några stänk rosenvatten
1 näve mandel
1 msk honung

Skär skalet av apelsinerna med en vass kniv - all den vita hinnan ska bort. Det är enkelt gjort, bara man accepterar lite svinn. Skär apelsinerna i tunna skivor och arrangera på två assietter. Stänk några droppar rosenvatten över. Hacka mandeln grovt och rosta den lätt i stekpanna. Klicka sedan ned honungen i stekpannan och rör om så att mandeln täcks av honungen. Låt fräsa ihop en minut så att honungen karamelliseras lite. Fördela mandeln över apelsinen.

Servera eventuellt med lite mezeyoghurt-"glass". Blanda två dl mezeyoghurt med några matskedar florsocker (smaka dig fram till lagom sötma) och en doft kanel och frys in i en bunke ett par timmar. Kör snabbt i matberedare alldeles innan servering.