Kärlek, mat och folköl

Ett tips...

2007-12-13T21:34:00.000+01:00

Försök aldrig, aldrig äta en sharonfrukt som inte är riktigt mogen. Även om den är väldigt söt - och väldigt god - så kommer garvsyran att slå till efter några sekunders tuggande och helt plötsligt är den där söta mjuka frukten en riktig helvetesbomb. Tänk dig att dricka en kopp te som är bryggd på ungefär två deciliter the per deciliter vatten och som fått koka i tryckkokare tre timmar. Ungefär så smakar en omogen sharon.

Det värsta är att jag åt upp hela frukten eftersom det första smakintrycket var sött och smörigt. Det slutade med att jag fick borsta gaddarna tre gånger för att bli av med strävheten i munnen.

Så lämna din sharon tills den är helt mjuk. Har den bruna fläckar i fruktköttet betyder det inte att den är dålig, utan att den har så mycket socker i fruktköttet att det börjat fällas ut i små fruktsockerklumpar. Det är alltså ett tecken på att den är ätlig utan paniktandborstning efteråt.

Systerliga förvecklingar

2007-11-29T20:45:00.000+01:00

"Gå in och kommentera nu", sade jag till syrran efter att vi diskuterat ett inlägg jag skrivit.
"Va? Får jag kommentera?", blev svaret. "Jag trodde du ville ha bloggen... Ja... Opartisk. Att du blev arg om jag kommenterade."
"Sluta larva dig, klart du ska kommentera!"
"Men..? Jag trodde verkligen inte jag fick! Jag har ju skrivit massor av gånger men sedan raderat eftersom jag inte trodde att du ville ha kommentarer från mig!"

Men nu kommer syrran i alla fall kommentera eftersom hon garanterat tycker att hon blivit felciterad. Det tycker hon jämt.

The importance of being Margit

2007-11-29T18:00:00.000+01:00

Det finns som bekant Facebook-grupper för allt. Idag gick jag med i gruppen "All Margit's in the world" och har redan haft mejlkontakt med en Margit i Kansas. Det är helt fantastiskt onödigt, men ack så roligt! Framför allt eftersom de enda Margitar jag träffat tidigare* är min farmor och en arkitekt som besökte mitt högstadium en gång. Och annars har jag bara stött på Margitar i dödsannonserna, vilket förstås är lite deprimerande. För varje Margit som dött har känslan av att "snart är det bara jag kvar" ökat.

Men jag är alltså inte ensam - tjoho! Det finns hela nio personer med i gruppen, varav tre svenska. Underbart!

*Nu har jag ju inte träffat den här Kansas-Margiten, men så petig behöver man ju inte vara.

Enter the twilight zone

2007-11-24T20:54:00.001+01:00

Det pågår scener i mitt hem just nu som David Lynch skulle varit avundssjuk på: Magnus och hans bröder rockar loss till Motorhead på Singstar. Att de dessutom dansar samtidigt gör det hela ännu bättre.

Bilder kommer eventuellt i morgon, jag måste nämligen först övertala dem att inte döda mig om jag publicerar deras underbara danssteg.

Mängder av öl

2007-11-24T16:13:00.000+01:00

Så här ser det ut i kylen när Magnus båda bröder är på besök... Det är lite som om den goda ölfen (fen som i tandfen alltså, inte det "ölfen" som låter ungefär som en tysk stad) kommit på besök.

Att det dessutom ligger en rejäl klump ryggbiff i bit (med fin kappa) skvallrar om den annalkande kvällens middag: lågtempstekt ryggbiff, isobels bärnässås och hemfriterade pommes. Det är faktiskt första gången jag lagar detta spektakel till sås, så vi får väl se hur det går. Med tanke på att jag bara skurit min hemslagna majonäs en gång torde jag väl ha förutsättningar att lyckas*.

*Eftersom jag nu skrutit skamlöst kommer såsen garanterat skära sig.

Kontraktet påskrivet!

2007-11-23T15:43:00.000+01:00

Stugan på Ekerö var så fin, så härlig och så precis allt jag någonsin önskat mig att jag nästan blev rädd. Kommer jag få cancer eller bli överkörd av en bil nu så att den kosmiska balansen återställs?

Bilderna lyckas kanske inte visa hur fint det faktiskt är, men det löser vi lättast genom att alla ni bloggläsare helt enkelt tar er tid att hälsa på mig när vi flyttat in efter årsskiftet. Fast inte om ni är psykotiska våldtäktsmän. Alla ni andra är dock välkomna!

Ja, katten får vi faktiskt på köpet. Samt en röd rackare som inte syns på bilden. Och i den öppna spisen ska jag grilla äpplen och röka korv. Det borde gå med tanket på att min far lyckats röka en hel julskinka i skorstenen.

Och jag har redan sett ut det perfekta stället för att anlägga mitt grönsaksland. Nu ska jag bara lära mig allt om hur det går till, något jag kommer att göra med närmast autistisk besatthet.

Äntligen...

2007-11-23T15:41:00.000+01:00

Nu har jag flyttat in på Taffel!

Ekerö

2007-11-21T07:06:00.000+01:00

Idag åker Magnus och jag upp till Ekerö för att titta på stugan och - om allt går väl - skriva kontrakt. Jag är så nyfiken! Att ägaren dessutom är en relativt känd svensk filmproducent är förstås lite spännande i sig (han verkar dessutom väldigt trevlig).

Kameran är nedpackad, så i morgon hur fint det är!

the times they are a-changin'

2007-11-19T13:37:00.001+01:00

Det tafflas av bara den! Lisa har redan flyttat in, Isobel har skrivit sitt första blogginlägg om den underbara lardon... Och snart även jag, återuppstånden i all min glans ur den gamla bloggens aska.

Fast Kärlek, mat och folköl kommer inte att dö helt, bara uppdateras lite mer sällan. Och kanske handla mer om de få delar av mitt liv som inte består av mat. Så ni förlorar inget, tvärt om blir det dubbelt upp Gitto i framtiden.

Istället för mat: förvirring!

2007-11-17T21:06:00.000+01:00

Frågan som de flesta ställer sig: "Var lade jag egentligen mobilen?"

Frågan som inte fullt så många ställer sig: "Varför lade jag mobilen i kylen?"

Nej, jag vet inte varför, men där låg den. I äggfacket. Och ringde ilsket. Jag som letat efter den en bra stund (fruktlöst, givetvis) blev både glad och konfunderad, men så är det när man lagar mat intensivt: saker åker in och ut ur kylskåpet och rätt vad det är glömmer man vad man egentligen sysslar med. Tidigare har jag hittat både lösa cigaretter, hårspännen och faktiskt en ensam strumpa (dock ren) i kylen.

Ja, lite knäpp är jag nog.

Glöggsnacks del 2

2007-11-17T16:21:00.000+01:00

Då och då får jag ett leverpastejsryck, köper en ask som jag äter upp på två dagar blankt och rör sedan inte lever på flera månader. Jag antar att det är min kropps sätt att hantera en tillfällig järnbrist. Igår var det uppenbarligen dags igen, eftersom tanken slog mig att en lite kryddig kycklingleverpastej skulle vara det perfekta komplementet till glögg - en koppling som människor med normal järnhalt i blodet antagligen inte gör bara så där. Men det var verkligen supergott på hårt tunnbröd tillsammans med cornichoner och toppat med en knaprig driva friterad rödlök. Supergott. Ska ni bara göra en leverpastej i hela ert liv, gör den här!

Faktum är att jag blev så sugen bara av att skriva om pastejjäveln att jag genast måste gå och äta lite av den. Direkt ur skålen.

Julkryddig kycklingleverpastej

400 g kycklinglever
1 liten gul lök
2 msk smör
1/2 tsk salt
1/2 tsk kanel
1/2 tsk nyriven muskot
lite nymalen svartpeppar
rivet skal samt saften av en apelsin
1/2 - 3/4 dl grädde

Hacka kycklinglever grovt och skär bort eventuella senor. Hacka löken fint. Fräs lök, lever, salt, kanel, muskot och svartpeppar i smöret på medelstark värme, ca 5 minuter. Tillsätt apelsinskalet och apelsinsaften och låt koka ihop tills nästan ingen vätska återstår. Låt svalna lite,

Mixa leverfräset ordentligt i en matberedare och tillsätt tillräckligt med grädde för en lagom konsistens. Den ska vara bredbar, men det ska inte bli någon leversoppa av det hela.

Ät med cornichoner och strimlad rödlök som pudrats med lite vetemjöl och friterats ca 30 sekunder i het olja.

Surt sa räven...

2007-11-16T21:44:00.000+01:00

Nej, jag fick inte tag i någon Blossa 07. Den var slut klockan ett på Systembolaget inne i stan och klockan halv två Systembolaget ute vid köpcentrat. Jag trodde faktiskt inte att de skulle ta slut så fort, eftersom smaken känns ganska unken (men så är jag inte heller något fan av vare sig kanel eller havtorn), men folk hamnstrar uppenbarligen rätt rejält.

I stället köpte vi Åkessons Kronovalls Slotts glögg, som var en riktigt god rödvinsglögg. Däremot vet jag inte om den platsade i en lyxpaketering i femtiocentilitersflarra och ganska högt pris (65 pix om mitt minne inte sviker mig) samt Dufvenkrooks whiskyspetsade variant som faktiskt var riktigt god och helt klart värd priset på 79 kr för en halvliter. Inte för söt, stark nog för att man ska stå ut med julafton och trevligt och ganska diskret kryddad med en riktig whiskysmak.

Men, och ett stort men dessutom! Glöggjäklarna är allergena och antagligen fullproppade med sulfiter... Jag sitter just nu med en handduk med isbitar mot fejan eftersom mitt ansikte nu är vackert flammigt. Inte flammigt som i oj-jag-har-druckit-ett-glas-för-mycket (bara det att jag skriver det här just nu torde väl vara bevis nog) utan nu sitter jag här: vackert kolorerad i rött och vitt som en mänsklig prickig korv, med hettande kinder och en irriterande känsla av att inte ska väl jag vara allergisk, jag som alltid tålt allt? Inte ska jag gå i däck efter en halv liter glögg?

Jag är inte säker på att glöggen innehåller mer sulfit än något annat eller ens att det är sulfiter jag är allergisk mot, men eftersom jag får en sådan kraftig reaktion misstänker jag att så är fallet. När man dessutom lägger samman mina besvär med det faktum att min syrra är bevisat överkänslig mot nästan allt vad vin heter funderar jag faktiskt på Systembolagets råd att grunda kvällen med en Clarityl.

Hmm...

2007-11-16T19:24:00.000+01:00

Är det bara jag som känner ett litet naggande obehag inför SJ:s nya biljettsystem? Inte bara känns det extremt förvirrande, utan också väldigt otransparant för oss resenärer. För hur lätt kommer det att bli att hitta det bästa priset när det är så många faktorer att ta hänsyn till - plats, efterfrågan, tid till avresa, platsegenskaper osv in absurdum - utan irriterande trial and error som innebär att man tvingas hosta upp alldeles för mycket pengar?

Alltså, ska jag satsa på att boka en tidig biljett (med högre avbokningsavgift) bara för att se de traderaauktionerade biljetterna gå för fem spänn styck dagen innan avresan? Eller ska jag kanske vänta och chansa på de utauktionerade biljetterna bara för att upptäcka att de går för multum just den dagen jag vill resa? Jag anar redan nu ilskna Aftonbladetlöp av typen "SJ LURADE Anette, 21 - tvingades betala DUBBLA SUMMAN - SJ: Vårt biljettsystem fungerar bra " och liknande haranger när folk inte förstår systemet.

Visst, SJ:s system som det är nu är uselt och förvirrande. Men varför lösa problemet genom att göra det ännu uslare och mer förvirrande, framför allt som SJ jobbar med allvarliga imageproblem som det är? Dessutom nu när de skulle kunna rida högre än någonsin på klimathotsvågen om de bara bjöd till lite?

Jag misstänker att en rejäl smyghöjning av biljettpriserna kommer att leta sig in i den här omorganiseringen, lite i stil med Swedish Match användande av den klassiska taktiken "Mer pengar för mindre vara". För vilken utomstående granskare kommer kunna bevisa att biljettpriserna de facto höjts om beräkningen måste inkludera så många parametrar? Framför allt som SJ själva ensamma känner till den viktigaste, det vill säga den faktiska efterfrågan på biljetterna.

Glöggsnacks del 1

2007-11-16T18:46:00.000+01:00

Glögg kräver sina tillbehör... Rötter och nussin i all ära, men ibland vill man ha någonting roligare, framför allt som Magnus har en märklig russinfobi. Fast ärligt talat har inte jag heller fattat poängen med att slänga russin i glöggen - det är väl sötsliskigt nog som det är?

Kryddrostad mandel är kanske inte direkt nytt (varje mattidningsbilaga av rang har väl sin egen variant när julen börjar nalkas), men fortfarande sjukt gott och pryder sin plats på vilket glöggparty som helst. Fast rosta inte mandlarna i ugn med olja och kryddor, det blir uselt. Dels fäster inte kryddorna särskilt bra, dels blir det tokkladdigt med oljan och gästerna (eller du själv) kommer att smygtorka fingrarna på dina nya dyra gardiner. Eller på din gamla älsklingsfotölj. Bättre att göra en vattenbaserad kryddblandning som du låter dunsta fast på nötterna!

Min variant av de eviga rostade nötterna är barbeque-mandlar, ett verkligt beroendeframkallande och lite halvklibbigt snacks (okej, jag erkänner! Det är inte helt torkvänligt heller) som fått sitt namn efter de nästan lika trevliga barbeque-chipsen, som dock innehåller lite väl mycket onyttigheter för att okynnasätas. Visserligen är mandlarna betydligt fetare än chipsen (ca 35 % för chipsen mot ca 50 % för mandlarna), men mandlarna är både mer mättande och dessutom sammansatta av betydligt nyttigare fetter än den friterade potatisen.

Var försiktig med cayennepepparn bara. Den heta glöggen förstärker chilihettan på ett mycket spännande men ganska obehagligt sätt om cayennepepparn är ur balans. Men ska mandlarna ätas till öl kan man gott tredubbla cayennepepparhalten om man inte är allt för mesig i smaklökarna.

Barbeque-mandlar

200 g mandel
3 msk vatten
1 tsk liquid smoke
2 tsk honung
1/2 tsk salt
1/2 tsk spiskummin
2 tsk paprikapulver
1-3 krm cayennepeppar

Skålla mandeln och skala den och blanda övriga ingredienser i en skål.

Rosta mandeln i en ganska het stekpanna tills mandeln tagit fin färg och det knäpper ordentligt i den.

Slå över kryddblandningen och rör om ordentligt tills allt vatten kokat in och mandlarna är täckta av ett tunt kryddlager. Lägg mandlarna att svalna på en bricka. De blir lite klibbiga av honungen, så man kan med fördel röra om lite bland mandlarna när de svalnar, annars klibbar de lätt ihop.

Råttan i grytan

2007-11-16T16:40:00.000+01:00

Jag är inte direkt ensam om att ha lagat till ratatouille den senaste tiden, men faktum är att filmen med samma namn är så pass snygg att det är omöjligt att hindra saliveringen vid matlagningsscenerna. Att den dessutom är riktigt underhållande göra inte saken sämre. Fast se
den för guds skull inte dubbad till svenska, då missar du Peter O'Toole som underbart bitter matskribent. Och råttorna är faktiskt så charmiga att jag halvt övervägde att skaffa mig ett par som husdjur. Tills jag mindes den enorma råttan som bodde i soprummet när jag jobbade på Max i Umeå, det vill säga. Den var ondskan personifierad och satte faktiskt skräck i hela personalen, trots att bara en av oss hade riktig gnagarskräck. Men den var så... enorm. Och så orädd.

Hur som helst, ratatouille var det. Den riktiga varianten. Eller förresten inte. Jag hade ingen aubergine hemma och ville hur som helst ha en mer mättande variant av den sydfranska grytan. Så varför inte blanda ned lite kikärter? Och klart det blev jättegott, hur skulle man kunna misslyckas med sådana trotjänare som lök, vitlök, krossade tomater och örtkryddor?

Ratatuoille
4-6 personer

2 stora gula lökar
6 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
3 msk tomatpuré
1 burk krossade tomater
2 dl vatten
1 zucchini
1 tsk torkad rosmarin
1 tsk torkad oregano
1 tsk torkad mejram
1 tsk torkad timjan
salt och svartpeppar
3 dl kokta kikärter

Strimla löken tunt och hacka vitlöken fint. Stek lök och vitlök under omrörning på ganska låg värme i olivoljan, ca 20 minuter. Rör ned tomatpurén i löken och stek ytterligare fem minuter.

Flytta över lök och vitlök i en gryta och tillsätt tomatkross, vatten, örtkryddor och lite salt och peppar. Låt koka upp.

Skär zucchinin i halvmånar och tillsätt dem till grytan. Sjud grytan under lock tills zucchinin är riktigt mjuk, ca 30 minuter. Tillsätt kikärterna och ge grytan ett nytt uppkok. Smaka av med salt, peppar och gärna lite färska, hackade örter.

Servera som huvudrätt med ris eller som tillbehör till till exempel lammkotletter.

En sötsliskig jul...

2007-11-16T11:46:00.000+01:00

Idag släpps årets glögg till försäljning på Systembolaget. Gissa vem som ska dit och shoppa loss?

I kväll blir det glöggprovning och lite trevliga glöggtillbehör som jag ska klura på under dagen. Rapport kommer i kväll om jag inte blir på kanelen, vilket jag förstås kommer att bli eftersom glögg är en förrädisk dryck. Men klart man offrar sig för vetenskapen!

Säsongens första...

2007-11-14T16:53:00.001+01:00

...Blossa starkvinsglögg. Tända ljus. Raggsockor och sjal. En mustig grönsaksgryta med kikärter och zucchini puttrar på spisen. Så länge man är inomhus ter sig den annalkande vintern helt okej.

Off topic: jättebläckfiskar

2007-11-14T12:20:00.000+01:00

I natt hade jag mardrömmar hela natten. Bland annat drömde jag att jag gjort egen ost och att Magnus förstörde den på något vis, vilket jag vaknade upp och givetvis skällde ut honom efter noter för. Magnus tog det som en gentleman och bad ordentligt om ursäkt varpå vi båda somnade om.

Sedan fortsatte min märkliga dröm med att jag fick ta hand om tio afrikanska asylsökande och försökte försvara dem mot en hemsk jättebläckfisk. I drömmen existerade bläckfisken egentligen i en Stephen King-roman, och jag kunde inte i mitt liv lista ut om jag befann mig i själva romanen (vilket med min drömlogik skulle innebära att jag skulle besegra den eftersom det goda alltid vinner) eller om bläckfisken hade rymt från romanen (viket skulle innebära att jag var chanslös eftersom folk i verkligheten definitivt inte spöar mordiska jättebläckfiskar). Jag vaknade av mitt eget skrikande och vågade givetvis inte somna om igen. Fast det var ändå dags att gå upp.

Fast vad jag egentligen undrar är varför man känner sig så fysiskt mörbultad efter mardrömmar... Jag har en dov huvudvärk och en molande obehagskänsla i kroppen trots att jag varit vaken i 4 timmar. Är det så enkelt att man ligger och spänner sig under mardrömmarna?

Pannkakor del 2: "Skulle inte du fota maten?"

2007-11-14T11:59:00.000+01:00

Något av det absolut godaste jag vet är raggmunkar. Något av det absolut godaste Magnus vet är raggmunkar. Något av det absolut godaste min syster Claudia vet är... Ja, ni fattar? Vi är tokiga i raggmunkar hela bunten!

Alltså ställde jag till med raggmunkskalas för syrran igår. Billigare bjudmat är svårt att hitta, samtidigt som det signalerar kärlek och omsorg. För vem orkar egentligen stå och steka pannkaka efter pannkaka i ett osande kök? Bara någon som verkligen bryr sig.

Mitt i maten frågar Claudia "Men skulle inte du fota... Till bloggen?" I min potatislycka hade jag helt glömt kameran och därför är bilden halväten. Men ni fattar ju vad bilden föreställer ändå.

Tidigare har jag skrivit att "ingen människa behöver ett recept på raggmunkar" och det står jag fast vid. Fast ni får ett ändå, för det är ett alldeles utmärkt recept. Dessutom är det en enorm sats som räcker till säkert trettio raggmunkar, men när man ändå står där och steker kan man ju passa på att göra det ordentligt och frysa in resten (samt skicka med syrran ett gäng). De går alldeles utmärt att frysa in i aluminiumfolie och värma i ugnen vid behov.

(Orkar man av någon anledning inte steka massa raggmunkar rekommenderas Raggmunkstorsdag, bloggen som tagit på sig mastodontprojektet att hitta de bästa raggmunkarna i Stockholm.)

Raggmunkar
hur många som helst

1,7 kg fast potatis
1 stor lök
4 dl vetemjöl
2 tsk salt
1 krm vitpeppar
7 dl mjölk
2 stora ägg
smör och/eller rapsolja till stekning

Börja med smeten. Blanda vetemjöl, salt och vitpeppar. Vispa ut mjölblandningen till en klumpfri smet med ungefär hälften av mjölken. Tillsätt resten av mjölken och äggen. Vispa ihop. Låt stå och svälla medan du tar itu med potatisen.

Skala all potatis och riv den grovt antingen för hand eller i matberedare. Lägg ungefär en fjärdedel av det rivna i en kökshandduk som du sedan "snurrar ihop" för att pressa ut så mycket vätska som möjligt. Blanda ned potatisrivet i smeten allt eftersom (annars mörknar den och blir ful). Upprepa med resten av potatisen.

Hacka löken mycket fint och blanda ned den i smeten.

Hetta upp två stekpannor (det funkar givetvis med bara en, men då får du stå hela dagen!) på medelstark värme. Stek raggmunkarna i lite smör och/eller rapsolja på båda sidor tills de är gyllenbruna. Varmhåll de du tänker äta upp på stört i ugnen. Låt resten svalna och frys in.

Äts med stekt rimmat fläsk, lingonsylt och så klart med en gammal hederlig vitkålssallad.

Pannkakor del 1: fluffigt värre!

2007-11-14T11:40:00.000+01:00

Häromhelgen hälsade jag på familjen på Öland för lite rekreation (samt lite helstekt anka). Min japanske bror - som flänger som en furie runt världen - hade tidigare tagit med sig kanadensisk lönnsirap som stod och skräpade i skafferiet. Lillasyster Siri älskar amerikanska pannkakor. Klart man ställer upp!

Ett smart sätt att få lite extra fluffiga pannkakor är att vispa äggvitan hårt innan man blandar ned den i pannkakssmeten. Tillsammans med lite bakpulver blir det perfekta pannkakor. Tillsätter man dessutom lite rostade, hackade valnötter till smeten får man riktigt lyxiga pannkakor. Fast min far, som roat iakttog mitt pannkaksmakande tyckte bara jag krånglade till allt. Fast det tycker han å andra sidan jämt, eftersom han själv lever nästan enbart på vitlöksstekta ägg.

Här är det min bror Max som inte kan hålla sig från pannkakorna när jag fotograferar dem. Äsch, nu ljög jag! Bilden är arrangerad...

Amerikanska pannkakor med valnötter
ca 10 st

1 dl hackade valnötter
2,5 dl vetemjöl
1 msk socker
1/2 tsk salt
1/2 tsk bakpulver
2 ägg
2,5 dl filmjölk
smör till stekning

Rosta valnötterna i en torr stekpanna.

Blanda valnötter, mjöl, socker, salt och bakpulver i en bunke. Separera äggen och blanda ned äggulorna i filmjölken. Vispa äggvitorna till ett fast skum.

Vispa ihop mjölblandningen med filmjölken. Vänd försiktigt ned äggviteskummet.

Stek pannkakor (storleksmässigt bör de vara som lite större plättar) på medelhög värme i lite smör i en panna. Servera med lite lönnsirap.

Hurrrgh!

2007-11-13T09:25:00.001+01:00

Det här var inte vad jag väntade mig när jag drog upp persiennerna i morse. Fy bubblan vad hemskt. Tur att jag har alla ingredienser jag behöver för att göra raggmunkar i kväll, för i det här vädret slipper jag helst proviantera.

Småplock

2007-11-12T20:40:00.000+01:00

Idag var vi bara sugna på småplock. Men vilket småplock sedan! Det tog inte mer än tio minuter innan allt var uppätet...

Basen till alla snittarna var korntunnbröd, vilket var knaprigt och gott. Egentligen hade jag nog föredragit tunna skivor pumpernickel till chaumes-snittarna och bruschettor till fetaosten. Men det finns en gräns för hur många sorters bröd man orkar ha hemma när man bara är två.

Kvällens godaste snitt var avocadoröran med krispigt rimmat sidfläsk och tabasco. Fett, salt, starkt i perfekt kombination. Fast egentligen använde vi inte tabasco utan en arabisk motsvarighet som helt kort hette "varm sås". Den är mycket god, men eftersom den inte är så värst vanligt förekommande funkar tabasco fint!

Avocadosnittar med rimmat fläsk och tabasco

6 skivor rimmat sidfläsk
1 avocado
1 finhackad vitlöksklyfta
2 msk tjock naturell yoghurt
lite herbamare eller salt
något slags bröd till snittarna
tabasco eller "varm sås"

Stek fläsket riktigt knaprigt på medelhög värme i en panna. Låt rinna av på hushållspapper.

Mosa avocadon med vitlök, yoghurt och herbamaren eller saltet.

Klicka avocado på snittarna och lägg på en skiva stekt fläsk. Stänk över lite tabasco eller "varm sås".

Chaumes med aprikos- och sweetiemarmelad

Skär en bit chaumes (eller någon annan kittost, t ex Munster) och lägg på bröd (valfri sort). Klicka på lite av marmeladen nedan. Det är alldeles ljuvligt och smakar som en vuxenvariant av frukostfavoriten hushållsost och apelsinmarmelad: kittosten är härligt nötig och sä där härligt vuxen-unken och marmeladen är bitterljuv och aningen tungbedövande tack vare citrusskalet.

Sweetie är en korsning av grapefruit och pomelo. Den är, som namnet antyder, lite sötare än grapefrukten men besitter samma härliga beska underton. Vanlig grapefrukt går också bra, men då kan man nog komplettera marmeladen med lite, lite honung.

Aprikos- och sweetiemarmelad
En mycket liten sats

10 torkade aprikoser
saften av en sweetie
saften av en halv citron
1/2 tsk rivet sweetie-skal

Hacka aprikoserna och sjud dem med övriga ingredienser under lock i 10 minuter. Mixa ihop allting lite slarvigt och koka ihop marmeladen om den verkar för lös.

Fetaost med hasselnötter och honung

Här är det viktigaste att man hittar en bra, krämig fetaost. En knirkig apetina duger inte, utan en tjock och bredbar fetaost är nödvändig. Eftersom jag alltid köper min fetaost i lösvikt på Mikrolivs har jag ingen aning om hur t ex Fontanas varianter är, men jag misstänker att någon av de kan fungera.

Hur som helst... Ta en liten bit fetaost och bre den på valfria snittar. Rosta en liten näve grovhackade hasselnötter i torr panna tills de börjar ta färg. Strössla nötterna över fetostsnittarna och ringla helt litet honung på. Underbart!

Eufori!

2007-11-12T19:17:00.000+01:00

För tjugo minuter sedan fick Magnus och jag veta att vi faktiskt får den där Ekeröstugan som vi egentligen inte fick. Han som skulle skrivit kontrakt i morgon avbokade det hela eftersom hans far hastigt dött och i stället fick vi hyra stugan. Jag skulle aldrig, aldrig kläcka ur mig något så vidrigt som att den enes bröd är den andres död, men jag måste erkänna att jag har hoppat runt som en dervisch av ren glädje i kväll.

Vad vi kommer få hyra (ta i trä, peppar peppar, osv) är en trerumsstuga på Munsö på Ekerö. Möblerad. Med öppen spis, vedspis och vanlig spis samt sovloft och veranda och en liten odlingsbar söt tomt. 600 meter till badstrand (och en båtplats om vi skulle få storhetsvansinne och investera i en eka). Nackdelarna är dåliga kommunikationer och utedass (dusch och rinnande vatten finns dock inomhus). Som tur är har jag aldrig satt luxiösa badrum framför avskildhet.

Det kan inte bli bättre. Nu börjar livet. Eller i alla fall i mitt nya i-utkanten-av-Stockholmsliv. Det pirrar i hela kroppen!

Låååångkokt ägg

2007-11-11T21:59:00.000+01:00

Jag har snubblat över 300-minutersäggen tidigare och gjort en mental notering om provlagning. Det måste ju bara testas om man är så äggtokig som jag. Och i fredags var det dags. Skit samma att klockan var närmare åtta på kvällen, jag ville verkligen göra dem NU!

Äggen i fråga är nordafrikanska i sitt ursprung och heter hamin eller hamine eller någonting liknande (efter en googling misstänker jag att det betyder långkokt i allmänhet snarare än långkokt ägg) och är helt enkelt ägg som kokats betydligt längre än dina frukostägg.

Tillvägagångssättet är busenkelt: sätt ugnen på lite mindre än hundra grader. Lägg en stektermometer på gallret i ugnen och justera ugnstemperaturen så att termometern visar runt 80 grader (så hysteriskt noga är det ju förstås inte, men äggen blir torrare ju högre temperaturen är). Tjoffa in ett par ägg på gallret. Vänta 5-7 timmar beroende på tålamod. Ta ut och låt svalna.

Det enda som skiljer äggen från vanliga ägg vid en första anblick är är att de har små bruna tårar över skalen. Men skalar du dem ser du snart att någonting speciellt har hänt: Äggvitan gör inte längre skäl för sitt namn utan är snarare ljusbrun. Ha! Maillardreaktionen har slagit till än en gång! Små, små mängder socker i äggvitan har reagerat med äggviteproteinen (främst albumin) och bildat en härlig vita med en betydligt komplexare smak än vanligt kokt ägg: nötigt, fylligt och väldigt intressant.

Om man är ambitiös kan man se till att ugnen håller en temperatur runt 70-75 grader eftersom äggen då blir härligt krämiga. Själv har jag inte testat det än, men det är nästa projekt!

Men vad ska man ha till då? Länken ovan rekommenderar en sås på sardeller,vitlök, citron och olivolja. Jag hade inga sardeller, men väl en burk rökta ostron. Underbart! Och det var också där någonstans jag började fantisera om rökta ägg... Det ska bli av!

Sås på rökta ostron
lagom till 6 ägg= lika många personer till förrätt

1 liten burk rökta ostron i olja
1 finhackad vitlöksklyfta
saften från 1 liten citron
2-3 msk mild olivolja
(ev. lite salt)

Mixa ostron (med oljan), vitlök och citron i en matberedare. Späd med olja till önskad konsistens. Smaka eventuellt av med lite mer salt - vanligtvis är ostronen salta nog i sig själv, men det varierar mellan olika märken. Ringla såsen över de långkokta äggen och ät!

Och så kom den till slut...

2007-11-11T18:51:00.001+01:00

Snöhelvetet, alltså. Ro hit med glöggen! Blossa 07 verkar i och för sig inte så god, men på måndag beställer jag defintivt det lilla paketet med fen småflaskor med Blossas årgångsglöggar. Den här årstiden är så hemsk att jag vore tacksam för en liten alkoholinducerad blackout. Helst en som varar hela vägen fram till mars.

Märks det att jag inte är förtjust i snö?

Biber dolmasi

2007-11-11T14:47:00.000+01:00

Inför gårdagens middag slog Magnus lovar kring mig under matlagningen och muttrade buttert åt kastrullerna. Anledningen? Jag blandade någonting så vidrigt som torkade aprikoser i maten.

Till saken hör att Magnus har en väldigt avog inställning till torkad frukt (därav den pinsamma bristen på russin i mina recept). Men igår var hans protester fruktlösa (pun intended): det skulle vara torkad aprikos i maten, och därmed basta!

Det här är min egen version på den turkiska rätten biber dolmasi. Om jag säger att "Biber" betyder paprika och "dolmasi" betyder fylld så kanske ni klurar ut vad det handlar om. Jag har velat laga det ända sedan den kvinnliga huvudpersonen i den fantastiska filmen Gegen die Wand (se den! Och se Fatih Akins nya film Vid himlens utkant när ni nu ändå är i farten!), men av någon anledning har det adrig blivit av tidigare. Men när jag nu snubblade på tokbillig grön paprika på Netto och dessutom hade ett paket lammfärs i frysen var middagen given. Men eftersom jag som jag är var jag förstås tvungen att göra min egen version och kompletterade lammfyllningen med sagda torkade aprikos och hasselnötter.

Efter en tugga utbrast Magnus förvånat "Men det här var ju skitgott!" och det var bara min matfyllda mun som hindrade mig från att bryta ut i ett självbelåten vad-var-det-jag-sa-tirad. För den här middage var verkligen vansinnigt god, och dessutom ett klassiskt exempel på att god mat är betydligt mer än summan av sina beståndsdelar. De krasiga hasselnötterna, sötman från aprikoserna och värmen från kryddorna var verkligen underbara mot den mjuka och lite grönbeska paprikan , tomatsåsens mustighet och den svala lena yoghurtklicken. Som tur är har jag lite köttfärs kvar, vilket innebär att vi har en underbar lunch att se fram emot i morgon.

Egentligen ska man ha turkiska paprikor, som har ett tunnare skal och är lite blekare i färgen, men eftersom Kalmar inte är någon matmetropol använde jag vanliga gröna paprikor. Det gick väldigt bra det med!

Biber dolmasi med hasselnötter och aprikos
4 personer

6-8 gröna paprikor, beroende på storlek
2 dl hasselnötter
14 torkade aprikoser
2 gula lökar
4 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
2 tsk kanel
2 tsk malen koriander

5oo g lammfärs
salt, svartpeppar
2 msk tomatpuré
1 msk ace biber sos (turkisk chilisås, finns på Coop)
vatten
herbamare eller annat örtsalt

Skär bort fröfästet på paprikorna och dra ur kärnhuset. Lirka ur det vita inuti och eventuella kvarvarande kärnor. Lägg åt sidan så länge.

Hacka hasselnötterna grovt och rosta dem några minuter i en torr stekpanna. Hacka aprikoserna fint. Lägg åt sidan.

Hacka lök och vitlök fint och fräs dem genomskinliga i olivoljan på måttlig värme. Tillsätt sedan kanel och koriander, låt fräsa någon minut till. Tillsätt lammfärsen och bryn den. Blanda sedan ner aprikos och hasselnötter. Smaka sedan av med salt och svartpeppar.

Fyll paprikorna med köttblandningen. Blanda tomatpuré och den turkiska paprikasåsen med lite herbarmare och vatten i en kastrull stor nog att rymma alla paprikor. Ställ ned paprikorna i kastrullen med hålet upp. Fyll på med vatten så att såsen når halvvägs upp på paprikorna.

Om paprikorna vägrar stå upp är det här ett bra knep att ta till!

Koka paprikorna i 2o minuter och servera dem med ris eller bulgur och en klick turkisk yoghurt.

Rökdrömmar

2007-11-10T14:36:00.000+01:00

Kan man röka ägg? Jag vill röka ägg.

På något mystiskt sätt har tanken slagit rot i min skalle under dagens lopp (ack denna sömnbrist! Världen har helt andra färger) och nu kan jag inte sluta tänka på det. Jag fattar att det går och har till och med googlat lite slött så där, men folk verkar koka dem, skala och sedan röka. Det låter torrt, tycker jag. Om man inte löskokar och sedan kallröker kanske.

Fast mest av allt skulle jag vilja varmröka råa ägg så att de blev som Lisas 45-minutersägg. Det måste väl gå? Äggskalet har ju porer och kan ju råka ta smak från allt från tryffel (bra - såvida man inte ska göra sockerkaka) till vitlök (dåligt - om man inte ska göra spansk omelett, det vill säga). För tänk er. Krämiga ägg med en härligt rökig smak. Bara lite kallpressad rapsolja och lite flingsalt till. Samt kanske några rackarns pilgrimsmusslor eller något annat havsigt. Eller någon slags balsamicokokt blomkål... Hjälp, jag blir delirisk!

Jag måste faktiskt bygga en rök snart och testa.

Om jag svamlar väldigt mycket beror det inte bara på tröttheten. Senaste Firefox (eller om det är Vista kanske?) har bytt ut mitt tradiga bloggertypsnitt mot ett som är nästan likadant men fruktansvärt mycket elegantare. Helt plötsligt ser allting jag skriver omåttligt intelligent ut. Men det går nog över.

Sköna gröna böna!

2007-11-10T12:03:00.000+01:00

Ett bondbönsrecept till blir det innan jag rör mig vidare mot nya matterränger: falafel!

Här i Sverige äter vi ju nästan uteslutande kikärtsfalafel, men i Mellanöstern slinker även bondbönan med i vegobullarna: ibland i en skönt samkväm med de nötiga kikärterna, men lika ofta får de stå på egna ben. Och bondbönans ärtiga smak är mycket angenäm att stifta bekantskap med i pitabrödet! (Hjälp, jag märker själv att jag börjar låta som Bong, men jag är för trött i huvudet för att orka omformulera mig. Vi kan väl låtsas att det var en medveten pastisch och inte bara usel klämkäckhet..?)

En grej som är lite lurig med falafel är att nästan recept man stöter på i Sverige utgår från kokta kikärter. Alla som testat vet vad som händer: bollarna disintegreras i ett litet kikärtsmoln under friteringen och i bästa fall kan man fösa ihop dem till en liten hög att skyffla ned i pitabrödet. Det är ätligt det med, men det är inte falafel. Jag försökte själv göra falafel i hela min veganska tonår efter samma dumma princip, och när jag fick reda på hur man egentligen gör falafel tyckte jag att det lät så konstigt att det tog flera år innan jag vågade prova.

Men principen är genialiskt enkel. Blötlagda, men okokta kikärter eller böndbönor får rinna av ordentligt i durkslag och mixas sedan fint tillsammans med lök, kryddor och lite bakpulver. Smeten rullas till små puckar och friteras i någon neutral olja. Det är allt. Inga ägg, inget ströbröd, inget potatismjöl och allt vad som nu föreslagits för att få bönbollarna att hålla samman. Och det smakar precis som det ska.

Så här ska det se ut när man äter falafel av hela sitt hjärta (och med hela ansiktet).

Falafel
4 personer

1 liter blötlagda skalade bondbönor
2 gula lökar
4 vitlöksklyftor
1 1/2 dl hackad persilja
2 tsk bakpulver
2 tsk spiskummin
2 tsk malen koriander
2 tsk salt
1 liter neutral olja

Låt bönorna rinna av ordentligt i ett durkslag. Hacka lök och vitlök fint. Mixa allt utom oljan till en jämn smet i matberedare.

Forma små bollar av smeten - det går enklast med lätt oljade händer. Hetta upp oljan i en tjockbottnad kastrull eller i en fritös (ska man vara noga bör temperaturen ligga runt 170 grader, men så noga var inte jag. Hett ska det vara i alla fall, men inte så hett så att det ryker!).

Fritera falafelbollarna i omgångar och vänd dem då och då så att de blir jämnt gyllene. 3-4 minuter bör det ta.

Servera dina aldeles ljuvliga falafel nyfriterade i pitabröd med sallad, tomat, lök och gärna en sås på tahine blandat med pressad citron, lite tjock yoghurt och hackad persilja.

Ny dator!

2007-11-10T10:37:00.000+01:00

Som en del av er kanske minns åkte min dator i golvet i somras med en ganska gedigen skärm-fuck up som resultat. Och det ni ser på bilden var ingenting emot hur det utvecklade sig: mot slutet var i alla fall en tredjedel av skärmen svart, vilket gjorde att jag kände mig minst sagt inträngd i ett hörn när jag arbetade vid datorn. Till slut tröttnade jag på att justera alla programfönster till smala remsor (till och med vanliga DN-artiklar började se ut som dekonstruktivistisk lyrik när raderna kortas för drastiskt) och bildredigering började bli lite som de där tävlingarna som fanns i något tv-program när jag var yngre: man fick bara se en liten bit i taget av en större bild (på typ Milli Vanilli? Eller är det önskedrömmar?) och den som först gissade rätt vann en oherrans massa skivor eller sin egen vikt i godis eller något annat lika uppbyggligt. Kan det ha varit Unga tvåan?

Hur som helst, en ny och mycket vacker Acer TravelMate 5520 kom igår på Posten eftersom Magnus ledsnat på trasiga skärmar minst lika mycket som jag och helt sonika köpte en ny dator åt mig (nej, jag har inte förtjänat en sådan underbar man i mitt liv, men aldrig att jag släpper honom ifrån mig!). Och den är underbar. Helt underbar!

Den är i princip helt ljudlös, helt oplastig (min gamla Acer kändes ungefär som om den var gjord av aluminiumfolie) och är typ tre gånger så bra som den förra. Enda kruxet är att tangentbordet är lite större än mitt gamla, vilket gör att jag missar tangenterna hela tiden. Så konstiga stavfel kommer ni nog få stå ut med här på bloggen tills jag fått fason på finmotoriken.

Det här med att få en ny dator är sjukt roligt. Lite som att flytta in i, och möblera, en ny lägenhet. Det ska pysslas och hängas upp gardiner och laddas ned codecs och programvara och installeras och fejas överallt. Således har jag inte fått en blund i natt eftersom jag inte kunnat sluta dona, men för en gångs skull har det inte slutat med att jag är totalt utpsykad och hatisk på morgonen. Trött, ja visst, men tämligen nöjd... Och det kommer nog bli roligare att blogga med en dator som a) har en fungerande skärm (widescreen dessutom, jag är omåttligt stolt!) b) inte låter som om den har kikhosta så fort den arbetar c) gör mer än två knop.

Det enda smolket i glädjebägaren är att jag inte är speciellt förtjust i Windows Vista. Den beter sig som min morsa* och frågar mig hela tiden oroligt om den verkligen ska göra det som jag precis har bett den att göra. Och var det verkligen jag som startade det där programmet, kan jag bekräfta det, tack så mycket och är jag verkligen säker på att den där applikationen från DN inte är ute efter att stjäla min själ och mina kontokortsnummer? Det är ju visserligen bra tänkt med gedigen säkerhet, men risken är ju överhängande att man ger fanders i alla varningar och faktiskt stänger av hela säkerhetsgrejen i ren desperation (jag har inte lokaliserat avstängningsfunktionen än, men jag hoppas vid min själ att det finns en!). Lite som när alla matcancerlarm får en att tänka att vad fan, det spelar ju ingen roll vad jag äter när nu allting kommer att döda mig och jag kan väl lika gärna ta den där baconlindade grillkorven med hårdfriterade pommes och plutoniumsås.

* Nej mamma, bli inte arg! Datorn tjatar mycket mer än du. Fast du har ju en tendens att upprepa saker i tid och otid, det får du väl erkänna?

Bondbönor igen: foul!

2007-11-08T21:28:00.000+01:00

Nej, jag refererar inte till amerikansk football, utan till den arabiska bondbönsröran med samma namn (även känd som ful eller fuul). Trots sitt namn är det en alldeles underbar röra som Sannah tidigare gett recept på i kommentarerna. Mitt recept är rätt likt hennes, så äras den som äras bör! Gott som bara den är det i alla fall, jag och Magnus satte faktiskt i oss större delen av satsen. Och det var lika gott till frukost dagen efter!

Bilden är skitful och liknar mest ett flygande tefat, men jag var för upptagen med själva ätandet.

Foul
4 personer

8 dl blötlagda skalade bondbönor
2 hackade tomater
1 dl hackad persilja
3 msk tahine
1 dl god olivolja
saften av en citron
3 hackade vitlöksklyftor
salt och svartpeppar

Koka bondbönorna i saltat vatten tills de är mjuka och ganska mosiga, ca 30 minuter.

Blanda bondbönorna med övriga ingredienser och smaka av med salt och peppar.

Ät röran i pitabröd med rödlök och skivad tomat.

Efterlysning: bostad till uthyrning?

2007-11-08T21:17:00.000+01:00

Jag och Magnus letar lägenhet i närheten av Stockholm. Alldeles nyss fick vi veta att någon annan hann före oss på vårt drömobjekt, en stuga på tre rum med veranda, sovloft och öppen spis på Ekerö. Jag är faktiskt helt förkrossad, eftersom jag redan fantiserat om alla grönsaker jag skulle odla och alla tulpanlökar jag skulle driva upp. Jag hade till och med kollat upp ett begagnat kallväxthus som jag tänkte köpa.

Men sådan är jag. Hellre tar jag ut glädjen i förskott än står utan glädje alls, även om det innebär att mitt hjärta krossas med jämna mellanrum.

Hur som helst undrar jag om ni, mina trevliga läsare, känner till några ställen som ska hyras ut. Allt norr om Nynäshamn och söder om Uppsala är av inresse, men vår månadsbudget är på 5000 kronor eller däromkring. Helst förstås en stuga med en odlingsbar plätt (och öppen spis, sovloft och veranda), men lägenheter går förstås också bra. Mejla eller kommentera!

(Givetvis är jag och Magnus väldigt skötsamma och har goda referenser och allt sådant. Fast det hade ni ju redan listat ut.)

Bondbönor med ofrivilliga skaldjur

2007-11-08T19:07:00.000+01:00

Bondbönor var det ja.

För ett par dagar sedan kände jag mig manad att rota rätt på min halva påse torkade bondbönor i skafferiet, eftersom jag läst två av Linna Johanssons omåttligt irriterande ledare i Expressen. Och hon har uppenbarligen någon slags hang-up på bondbönor som en symbol för det världsfrånvända navelskåderi som tvkockarna gör sig skyldiga till. Fast antagligen är jag diskvalificerad i debatten eftersom hon uttryckligen skriver att "max två matbloggare kommer att jaga rätt på de där bondbönorna" som nu tv-Niklas haft fräckheten att laga mat på.

Men vad fasen... Bondbönor är varken exklusiva eller svårtillgängliga utan hittas med lätthet i de "etniska hyllorna" på både Coop och Maxi. Och har man inte framförhållning nog att lägga bönorna i blöt dagen innan har man kanske inget att göra framför ett matlagningsprogram. Kokanvisningarna för snabbmakaroner står ju faktiskt på sidan av paketet.

Hur som helst, den här lilla matbloggaren har i alla fall jagat rätt på bondbönor, och det utan att ha sett på Niklas Mat.

Men en varning är på sin plats innan jag börjar blogga några recept! Jag upptäckte (efter att jag ätit ett halvt paket, bör nämnas) att bondbönorna med skal som jag köpt (av märket Laroc) innehöll en hel del småkryp. Små, svarta baggar sov någon slags kokongsömn inborrade i själva bönan, vilket förstås inte gjorde mig helt förtjust. Samtidigt har jag svårt att bli så där rasande indignerad och äcklad eftersom jag ändå inser att vi människor inte är ensamma om att gilla grönsaker. Och det hade varit rätt poänglöst att rusa till toan för att försöka kräkas upp bondbönor jag ätit flera dagar tidigare. Mest av allt blev jag nog nufiken på vad det var för små kryp. Kanske någon biologikunnig läsare kan upplysa mig?

Några av de runt 25 bönor som jag kasserade.
Här sover en lite skalbagge (eller kanske fluga eller stekel med tanke på bakdelsplåtarna?) sin eviga sömn i en bondböna.

Alltså, skalar och delar man bara bönorna efter blötläggningen går det lätt att hitta de angripna bönorna och därefter kassera dem. Är man lite fippligare av sig köper man i stället skalade och delade bondbönor (finns också på Coop) som är garanterat insektsfria.

Nu väntar ni förstås på att jag ska haspla ur mig ett bondbönsrecept, men icke. Först kommer två recept som hör till: hemgjord tahini och pitabröd!

Tahine (eller tahini som det också stavas) är en sesampasta som är vanlig i Mellanöstern. Visserligen finns den att köpa i många butiker, men problemet är att den härsknar väldigt fort när man väl öppnat burken (och har man riktig otur är den härsken redan innan!). Alltså är det smart att investera i en ask sesamfrön och göra en mindre sats hemgjord. Och dessutom brukar det vara billigare.

Tahinen är en viktig ingrediens i hommus och i aubergineröran baba ganoush, men kan också användas som smaksättare i såser och som smörgåspålägg, men eftersom tahinen har en sådan utpräglad sesamsmak är det klokt att börja med små mängder om man är ovan.

Vill man göra en mer oortodox och fiberrikare variant kan man använda oskalade sesamfrön. Den blir lite bittrare och lite starkare i smaken.

Tahine
ca 2 dl

2 dl sesamfrö
2-3 msk olivolja

Rosta sesamfröna i en torr stekpanna i några minuter. De ska få lite mörkare färg och börja knäppa lite, men pass på så att de inte bränns, då blir tahinen bitter och hemsk.

Låt de rostade sesamfröna svalna och finfördela sedan fröna i matberedare några minuter - ju finare sesammjöl, desto lenare tahine.

Tillsätt tillräckligt med olja för att få en smet som påminner om jordnötssmör i konsistensen, häll på burk och förvara i kylskåp.

Pitabröd är ju knappast någon nyhet i brödväg, men det krävs faktiskt lite konst för att få bröden bra. Framförallt måste man låta bröden jäsa lite innan man tjoffar in dem i ugnen, annars blir det just pannkaka av det hela.

Pitabröd
16 st

5 dl vatten
25 g jäst
1 msk honung
1 tsk salt
2 msk olivolja
13-14 dl vetemjöl

Blanda jästen med lite av vattnet och tillsätt sedan resten av vattnet, saltet och honungen. Rör om ordentligt. Tillsätt olivoljan och nästan allt mjöl och arbeta till en smidig deg, (helst runt 5 inuter i maskin eller matberedare med degkrokar, annars minst tio minuter för hand).

Olja in degen med lite olivolja och låt jäsa i 3 timmar i en bunke under en kökshandduk. Hotar degen att jäsa över är det bara att trycka ned den igen.

Sätt ugnen på 25o grader och sätt samtidigt in en plåt (utan bakplåtspapper) längst ned i ugnen.

Ta upp degen på ett lätt mjölat bakbord och dela den i 16 delar. Täck över delarna med en kökshandduk och låt jäsa 15 minuter.

Kavla ut 2 av bullarna till en kaka med ungefär en halv centimeters tjocklek och lägg dem bredvid varandra på kortsidan av en kökshanduk. Vik över handuken, kavla ut två nya pitabröd och lägg dem så att de ligger ovanpå de två andra pitabröden men med handduken emellan. Fortsätt varva handdukar och pitabröd. När alla pitabröd är utkavlade lämnar du handdukstraven ifred och låter bröden jäsa 20 minuter.

Vänd sedan uppochned på pitabrödshögen så att du börjar med de bröd du kavlat ut först. Öppna ugnsluckan och lägg fyra pitabröd på den nu väldigt heta bakplåten. Stäng och se hur bröden puffar upp. Vänta ungefär 4 minuter, tills bröden börjar få lite fläckvis färg, och ta sedan ut dem. Fortsätt med resten av pitabröden. Låt de färdiga bröden svalna inlindade i en handduk eller ät dem direkt.

Kalla pitabröd värms antingen i micro eller inlindade i aluminiumfolie i ugn eller på en varm spisplatta.

Nej, det är inte sömnbristen...

2007-11-07T18:16:00.000+01:00

...men Kalles med bananost ( vad den nu heter exakt struntar jag i) var faktiskt riktigt god. Trots att jag verkligen avskyr banan så upptäckte jag att banankaviaren funkade riktigt bra på knäckebröd. Min elvaåriga lillasyster kramade dessutom om mig och tackade innerligt för smaksensationen eftersom hon förstod att det var min begäran om körsbärsmarmelad (till sås till helstekt anka, måste meddelas) som förvirrat min far tillräckligt för att han skulle plocka upp något så anskrämligt som banankaviar istället för den vanliga varianten.

Hur som helst är det helt okej. Jag kommer inte att köpa det själv, men jag kommer gladeligen äta upp halva tuben nästa gång jag kommer hem till familjen. Om inte syrran äter upp allt, det vill säga.

Till och med Magnus, som varken gillar banan eller kaviar tyckte den var riktigt smarrig.

Bondbönor och sömnbrist

2007-11-07T12:18:00.002+01:00

Skälet till att jag inte bloggat så mycket på senaste tiden är dels att jag haft en del att stå i (som många av er säkert listat ut har det med den spännande Taffel.se att göra), men kanske mest av att jag förlamats av en eskalerande sömnbrist, någonting som ofelbart drabbar mig den här tiden av året. Jag tycker att de allt kortare dagarna borde ge mig ett ökat sömnbehov och därmed få mig att sova längre, men av någon anledning fungerar min kropp precis tvärt om. Jag är dödstrött hur länge jag än sover, och för det mesta somnar jag inte innan gryningstimmarna, bara för att vakna några timmar senare utan att kunna somna om.

I natt kulminerade sömnbristen klockan 6 i morse när jag insåg att jag likväl kunde gå upp och se Nyhetsmorgon i stället för att ligga och vrida mig i harm över förlorad sömn. Alltså är jag nu så ttrött att jag ser stjärnor om jag inte anstränger mig för att fokusera ordentligt på skärmen framför mig, och ett enkelt faktum som att Swedbank inte längre godkänner Mozilla Firefox som klient för deras usla internetbank och dessutom på grund av något tekniskt fel inte fungerar för tillfället nästintill driver mig till tårar. Okej, det driver mig faktiskt till tårar. Och att via mobillänk försöka hjälpa min åttioårige far att formatera ett mycket avancerat tvåspaltigt dokument i Word är ungefär tio gånger mer än vad jag klarar av för närvarande.

Fast jag vet i alla fall att jag kommer somna i kväll. Och orkar jag så finns det en hel radda recept att blogga: jag har återigen snöat in på bondbönor, och har - trots sömnbristen - inte lidit någon brist på god mat. Fast jag borde nog klimatkompensera bondbönskonsumtionen med utsläppsrätter motsvarande ett par ton koldioxid med tanke på hur svårsmälta de djävla baljväxterna är... Och med detta är ni varnade!

En stilla undran

2007-11-01T21:36:00.000+01:00

Hela den här Schenström-affären känns smått bisarr. Jag förstår varför hon måste avgå, jag förstår varför Pihlblad tar ledigt och jag förstår varför Reinfeldt får stå och skämmas. Hela historien är minst sagt pinsam för alla inblandade.

Däremot förstår jag inte vad i hela friden Jimmy Wixtröm gjorde utanför Judit & Bertil med teleobjektiv. Jag brukar inte lägga mig i de politiska diskussionerna eftersom jag inte har så mycket att tillföra, men osar det inte lite katt när en tv4-reporter råkar hångla med en moderat samtidigt som det står en aftonbladetfotograf utanför med teleobjektiv? Inte för att det förmildrar Schenströms situation, men ändå?

Note to self:

2007-11-01T20:39:00.000+01:00

Sill och inlagd stekt strömming är gott året runt, inte bara till högtiderna. Framför allt är det gott om det är Toiwos fisks egna inlägningar. Dessutom är sillen inte heller utfiskad (eventuellt är dock östersjösillen hotad) och innehåller massa trevliga omega3-fetter.

Lecher glass!

2007-11-01T18:50:00.001+01:00

Dulce de lechen blev en smarrig glass efter recept av Anna (som har en av de mest inspirerande matbloggar jag läst på länge!) som hon i sin tur fått från Allt om mat. Som i sin tur fått det från allas vår söte Tommy Myllimäki (ja, jag har en liten crush på honom eftersom han har en sådan söt uppnäsa och var så översinnligt avsmittande glad på Årets Kock att jag kunnat presentera mig som drottning Silvia utan att han reagerat).

För att citera Anna: "1/2 burk dulce, 1 blötlagt gelatinblad, 1/2 vaniljstång, 3 dl mjölk och 1 dl grädde. Koka upp rubbet, utom gelatinet som läggs ner efter uppkok, kyl och kör i glassmaskin. Skulle förmoda att det går utan glassmaskin också. Och så är det ju så praktiskt att bara halva burken går åt så man kan gå och snylta en sked här och en sked där tills det tar slut. Vilket går rätt fort."

Fast jag hade ingen grädde. Eller någon glassmaskin. Eller någon vaniljstång hemma, för den delen. Så jag körde på 4 dl mjölk, lite vaniljsocker och stoppade klabbet i frysen med paus för omrörning var 20:e minut. Det blev mycket smarrigt det med, även om glassen fick lite isig konsistens.

Resten av burken åts till fil och flingor, uppvärmd till glass och direkt ur konserven. Dekadens när den är som bäst!

"Kål med rötkål"

2007-11-01T17:03:00.001+01:00

Som den korvfantast jag är kan jag varmt rekommendera Scans bratwurst i deras halvnya lyxsegment! Jag har tvekat lite inför anblicken, eftersom de bleka korvarna utseendemässigt är lite för lik de läskiga fläskkorvar som man matades med i skolbespisningen. Men efter att ha tagit mod till mig och köpt ett paket kan jag bara konstatera att de är bland de godare korvar jag ätit: perfekt kryddade, fin textur och ett bra skinn. Salsiccian i samma serie är också mycket trevlig med en fin smak av persilja, men Texas Country-varianten är faktiskt rent äcklig med en trist cayennepepparsmak som skrämmer bort alla andra smaker. Merguez-korven har jag inte smakat än, men jag misstänker att den är smaskig.

Eftersom jag snöat in totalt på rödkål den senaste tiden (något som inte märkts på bloggen än, men jag har fler recept på gång!) var tillbehöret givet: rödkål med äpple. Den syrliga sötman passar perfekt till den milda korven. Komplettera med lite grov senap och dito bröd så har du en komplett måltid.

Ett ganska absurt skäl till att jag är så förtjust i rödkål är att den påminner mig om ett avsnitt i serien Two fat ladies (för övrigt det roligaste matlagningsprogram som någonsin gjorts): när de besöker Sverige lagar de klassisk svensk rödkål och hävdar bestämt att det heter "kål med rödkål", vilket jag än i dag tycker är så krypiskt komiskt.

Äppelrödkål
4 personer som tillbehör

800 g strimlad rödkål
2 msk smör
2 syrliga äpplen
1 dl vatten
2 msk äppelcidervinäger
2 msk honung
1/2 tsk salt

Strimla rödkålen och fräs den i smöret i 10 minuter. Skala, kärna ur och riv äpplena grovt. Blanda dem med rödkålen och tillsätt vatten, vinäger, honung och salt. Låt koka långsamt under lock i 30 minuter. Smaka eventuellt av med mer honung eller vinäger.

Hemligheter på gång

2007-10-29T13:44:00.000+01:00

Jag har varit utan internet ett par dagar av någon outgrundlig anledning som involverat hantverkare slamrandes i korridoren och kablar, tror jag. Min erfarenhet av män i overaller med massa verktyg dinglandes i Batman-bälten är att man gör klokast i att inte störa dem - då kanske de inte kommer tillbaka. Bäst är att försiktigt betrakta dem i ögonvrån och försöka luska ut vad de sysslar med.

Men nu är internet alltså tillbaka, vilket ni kloka läsare säkert redan härlett ur det faktum att jag skriver på nytt. Och inget ont som inte har något gott med sig: jag har i helgen kunnat jobba lite extra på min del av det super-ultra-jätte-tok-hemliga projekt som så smått börjar outas på Lisas och Isobels bloggar: Taffel.se! Är ni nyfnikniga? Sajna er på nyhetsbrevet! Det kommer bli bra, det kan jag lova.

Och mat och recept och ditten och datten kommer i fler inlägg senare idag.

Vad kostar en länk?

2007-10-24T21:27:00.000+02:00

Det var den frågan jag fick idag per mejl. Avsändaren hade ansträngt sig för att hypertexta min länk, men däremot fanns ingen länk till själva sidan jag förmodades länka till. Men via avsändarens mejladress hittade jag hit. Och missförstå mig inte, jag tror säkert att mejlavsändaren verkligen tycker att han har en sjysst sajt, men vad fasen?

Så svaret är i det här fallet gratis, för google ad-späckade sidor utan vettiga recept länkar jag inte till utan vettiga skäl. Både jag och mejlaren torde därmed blivit nöjda, utan några som helst transaktioner oss sinsemellan.

Onsdagssnusk

2007-10-24T17:32:00.001+02:00

Vad är Jungfru Maria på rostat bröd jämfört med Venus från Willendorfs nedre regioner i en rostad kikärt?

Onsdagstrams

2007-10-24T17:19:00.001+02:00

Min syster har skaffat sig en raritet: en huvudlös siames. Eftersom hon vägrar vara med på bild har jag dolt hennes identitet på ett numera klassiskt vis. Och med tanke på hur hon behandlar katten förstår jag att hon vill vara anonym.

Helt enkelt...

2007-10-24T12:42:00.001+02:00

Ibland behöver man inte krångla till det. En potatis- ochpurjolökssoppa kräver inga konstigheter eller hemliga ingredienser för att bli god, och inte heller äpplen. Men det är ändå mat jag vill slå ett slag för eftersom det är underbar vardagsmat som det är lätt att glömma bort.

Mitt sopprecept är alltså inget märkvärdigt, men väl beprövat och löjligt enkelt. Och visst är det fascinerande att något så vardagligt som potatis och purjolök kan bli så gott och värmande i höstrusket?

Potatis- och purjolökssoppa
6 personer

600 g purjolök (två små eller en riktigt stor)
700 g mjölig potatis
1,3 dl vatten
2 msk koncentrerad kycklingfond
5 dl mjölk
nymalen svartpeppar och trocomare eller annat örtsalt
hackad gräslök

Strimla purjolöken. Skala och skär potatisen i kuber. Lägg allt i en stor kastrull och slå på vattnet. Tillsätt kycklingfonden. Koka potatis och purjolök tills potatisen är helt mjuk, 20-25 minuter. Mixa sedan soppan lite slarvigt med en stavmixer (eller vispa rejält med en vanlig visp). Tillsätt mjölken och ge soppan ett uppkok. Smaka av med peppar och örtsalt och strö gräslök över den färdiga soppan.

Servera gärna med skivor av baguette gratinerade med skivor av brieost.

Inte heller det här är något märkvärdigt recept, men så enkelt och gott när man är sugen på något sött efter maten. Det går att variera i all oändlighet: i stället för solrosfrön kan man ta hasselnötter eller flagad mandel, honung kan ersätta råsockret och kardemumman kan varieras med till exempel kanel, koriander eller anis. Och i stället för gräddfil kan man lyxa till det med lite vaniljglass... Hur man än gör blir det gott!

Kardemummastekta äpplen
2 personer

2 äpplen (gärna fasta och lite syrliga, t ex Belle de Bosk0op eller Gala)
2 msk solrosfrön
25 g smör
2 msk råsocker
1/2 tsk stött kardemumma
4 msk gräddfil

Kärna ur och klyfta äpplena. Rosta solrosfröna i torr stekpanna tills de börjar få lite färg och lägg dem åt sidan så länge. Smält smöret i stekpannan och tillsätt sockret när smöret tystnat. Rör om ordentligt och tillsätt sedan äpplen och kardemumma. Fräs äppelklyftorna några minuter tills de mjuknat och strö sedan över solrosfröna. Servera i skålar med en klick kall gräddfil.

Global mat

2007-10-24T11:41:00.000+02:00

Hur mycket pengar lägger du på mat varje vecka? Och vad köper du? En mycket intressant
bildserie på ämnet hittade jag på Flickr.

Och förutom de uppenbara ekonomiska orättvisorna kan man försjunka i spännande detaljer. Som att tyskarna uppenbarligen är alkisar, att man äter grymt mycket ägg i Kuwait och att en veckoranson frukt och grönt i North Carolina är två klasar druvor och två tomater. Samt att japanerna köper sina bananer prydligt inplastade.

Ljuva mjölk!

2007-10-22T13:29:00.000+02:00

Nej, det är inte konserverat bajs, utan dulce de leche. Ordagrant betyder det "mjölkgodis" på spanska, och det är också vad det smakar som: en krämig, kolaliknande sockersöt gegga med mjölksyrlig ton i botten.

Dulce de leche får man enklast genom att ploppa ned en burk oöppnad kondenserad mjölk i en kastrull med tillräckligt sjudande för att täcka burken med någorlunda god marginal. Sedan ignorerar man hela ett par timmar. Eller nej, det gör man inte riktigt - man lyfter då och då på locken och kollar så att vattnet fortfarande täcker burken - men nära nog. Två timmar ger en lite ljusare och rinnigare gegga, tre timmar ger en fast konsistens och en färg som på bilden ovan.

Ofta säger man att den kondenserade mjölken karamelliseras, men det är inte riktigt sant. Vad som egentligen händer är att aminosyrorna i mjölkproteinet tillsammans med laktosen genomgår den där maillard-reaktionen som jag alltid tjatar om. Samma princip som får biffen vackert brynt, med andra ord.

Har man extrem otur kan burken explodera i kastrullen, men den risken är mikroskopiskt liten såvida du väljer en oskadad burk och ser till att vattnet hela tiden täcker burken. Men för den sakens skull behöver man ju inte sticka in hela huvudet i kastrullen för att kolla vattennivån. För står man där med metallsplitter och skållhet dulce de leche i ansikter är det förstås en klen tröst att det inte borde hänt.

Vad jag ska använda dulce de lechen till? Ingen aning. Ge mig gärna förslag. Fast ingen banoffee pie bara - både Magnus och jag avskyr bananer.

Vasaru saru? Flamsig gryta?

2007-10-22T12:11:00.000+02:00

Vlaamse stoofkarbonaden. Smaka på orden. Själv har jag belåtet rabblat frasen hela dagen och jag tycker jag sätter den perfekt. Men när jag berättade för min mor i telefon vad jag skulle laga till middag frågade hon nyfiket: "Är det något polskt eller?".

Vlaamse stoofkarbonaden. Det låter som någonting ganska märkligt att ha puttrandes på spisen, men som vanligt när jag lagar mat finns det en historia bakom. Igår slötittade jag på Niklas mat, när han lagade musslor. Då kom jag att tänka på den belgiska rätten moules et frites (jepp, musslor med pommes - belgarna är förtjusta i sin friterade potatis!). Och då slog det mig att jag inte vet någonting om belgisk matlagning över huvudtaget. Förutom då att de gillar pommes frites och till och med anser sig ha kommit på det. Och att de gärna äter musslor till.

En snabb uppdatering på Wikipedia fick mig att inse att Belgien kanske har någonting mer än pommes att erbjuda rent kulinariskt. Bland recept på stoemp, waterzooi och konijn in gueuze hittade jag det tilltalande tungvrickande namnet vlaamse stoofkarbonade som dolde en lika tilltalande (men mindre vrickad) rätt på kokt nötkött, stekt lök och belgisk ale.

Jag medger gärna att själva namnet är den en av lockelserna i den här rätten: det låter så roligt. Lite som tyskt bäbisspråk. "Vlaamse" betyder kort och gott flamländsk, "stoof" är samma sak som det engelska "stove", och betyder alltså "spis". "Karbonaden" betyder, tror jag, kotlettter. Fast det är inte kotletter man har i sitt flamländska hopkok, utan grytbitar av nötkött. På franska heter rätten carbonnade flamande, och det låter inte alls lika roligt. Mest som vilken fransk rätt som helst.

Vlaamse stoofkarbonaden smakar ganska likt svenska köttgrytor, men är ändå lite spännande eftersom den belgiska ölen ger en extremt fyllig och lite härligt bitter ton. Och att man reder grytan genom att ploppa i ett par brödskivor - för smakens skull bredda med stark senap - är förstås hur kul som helst. Och gott!

När jag googlade bilder på grytan såg jag att den ofta serverades med pommes frites. Det kan man förstås göra, men för mig kändes kombon väl märklig. Samt lite för dekadent för mitt midjemått.

Vlaamse stoofkarbonaden
6 personer

2 stora gula lökar
smör till stekning
1,4 kg högrev
2 flaskor belgisk ale* (33 cl)
2 lagerblad
1 tsk torkad timjan
2 tjocka skivor bröd av lanttyp
2 msk osötad senap
2 msk socker
1 1/2 msk vitvinsvinäger
salt och svartpeppar
hackad persilja till garnering

Strimla löken fint och stek den på låg värme i en stekpanna i lite smör tills den fått en vacker, ljusbrun färg. Lägg löken i en gryta.

Putsa högreven från överflödigt fett och senor och skär den i 3 centimeters-bitar (ungefär). Bryn köttet i omgångar i stekpannan med lite smör och flytta över köttet till grytan allt eftersom det är färdigt.

Slå i lite vatten i stekpannan och vispa ur de fastbrända köttresterna. Häll ned vätskan i grytan tillsammans med köttet och löken.

Häll ölen över köttet (men smaka gärna en klunk för husfridens skull) och tillsätt lagerbladen, den torkade timjanen, sockret och vinägern. Salta och peppra efter behag. Rör om i grytan.

Bred brödskivorna med senap och lägg dem överst i grytan.

Låt grytan koka under lock i tre timmar på låg värme och rör om då och då (det är meningen att brödskivorna ska reda såsen, så dem kan du röra ned i grytan utan dåligt samvete).

Strö över hackad persilja över grytan och servera den med kokt potatis och kanske lite brysselkål till när vi nu ändå rör oss i det belgiska köket.

*Jag tog Leffe Brune, eftersom det inte finns så mycket annat att välja på på systembolaget i Kalmar.

Snackstips!

2007-10-21T17:02:00.001+02:00

Hittar du ett paket som det står kikärter citir på, till exempel på Coops avdelning för "etnisk mat", så slå till. Då kan du glatt bära hem en påse rostade kikärter täckta av ett lager sockersaltat kikärtsmjöl. Lite som chilinötter, fast utan chilin, lite torrare och så knaprigt att man kan väcka grannen genom att äta dem nattetid. Grymt goda, inte för salta och nyttigare än de flesta snacks. Fast eftersom de är så torra gör man bäst i att skölja ned dem med en öl. Eller flera. Och bra GI-värde har de också, om man nu är lagd åt det hållet.

Off topic: mjuka män?

2007-10-21T13:01:00.000+02:00

Den här artikeln kan vara det märkligaste jag läst på länge.

Den självklara frågan blir ju varför de inte bara kunde anställt lite fler kvinnor i stället?

Snabbmat på älg

2007-10-20T13:46:00.000+02:00

Har man en massa smaskig älgrostbiff över är det förstås perfekt sovel för en rostbiffsmacka. Framför allt om man fuskar ihop en nästan-cumberlandsås och kompletterar mackan med tre sorters lök: sötsyrlig syltlök, färsk rödlök och knaprig, rostad lök. Inte mycket till recept, men förbannat gott.

Rostbiffsmacka med tre sorters lök
2 personer

1 stor baguette
smör
salladsblad
200 g rostbiff i tunna skivor
1 liten strimlad rödlök
16 syltlökar
3 msk rostad lök
4 msk fusk-cumberlandsås (se nedan)

Dela baguetten i två och bred den med smör. Lägg på övriga ingredienser. Ät och njut.

Fusk-cumberlandsås

1 dl röd vinbärsgelé
saft och skal av en halv apelsin
1/2 tsk riven färsk ingefära
1 tsk dijonsenap

Sjud upp alla ingredienserna och rör om så att vinbärsgelén löser sig. Låt svalna.

Kylskåpshärvan del 7: den spännande upplösningen

2007-10-19T18:07:00.000+02:00

Ja, nu är den äntligen tillbaka! Tack vare Magnus, som ringde och hetsade kylskåpskillen en aning, knackade det på dörren vid fyratiden idag. Samma hantverkare som tidigare stod i öppningen, men skillnaden från sist var att han var på skitgott humör. Vare sig det berodde på att det var två timmar från helg eller för att han slapp vara ensam med en tjej så visade det sig att han var både jovialisk och kompetent.

Förutom att han skämtade glatt med oss och muttrade ilsket till den trilskande kylen så tog han sig dessutom tid att förklara exakt vad som gått fel med schabraket. Det visade sig att kompressorn i frysen hade brunnit och i sin tur kortslutit kretskortet.

Mest spännande var när han släppte ut all butangas ur kylrören och det blev väldigt kallt om fötterna av all tung gas som flöt omkring i lägenheten.

Behöver jag nämna att hantverkaren nu mera är min kylskåpsjesus och att jag har förlåtit honom allt? Fast jag ska förstås fortfarande kräva hyresavdrag för 12 dagar utan kyl och frys.

God älg från Karlsborgshelg

2007-10-19T17:48:00.000+02:00

Av Magnus rara mor fick vi en älgrostbiff med oss från Karlsborg (samt dessutom en gjutjärnsgryta, en finfin uppsättning kockknivar, kantareller och en rejäl klump älgfärs). Och omigod, vad god älgrostbiffen blev när man lågtemperaturtillagade den och serverade den med en skysås som vi smakförstärkte med ugnsbakad vitlök och lite rödvin! Jag har tidigare haft allehanda problem med mina stekar eftersom min digitala high tech-termometer varit minst sagt opålitlig. Idag använde jag mig av den gamla analoga termometern som min mor en gång gett mig - paradoxalt nog med varningen att "jag är inte säker på att den visar rätt". Men det gjorde den!

Fast kanske var det andra faktorer som spelade in... Älgrostbiffen var nätt och jämnt så pass tinad att jag kunde tvinga in en termometer i det tjockaste stället. Jag inbillar mig att det kan ge en långsammare uppvärmning av köttet och därmed saftigare kött. För saftigt och alldeles lagom rosa-rött blev det.

Att vi dessutom kompletterade köttet med en smakrik persiljerotspuré med bacon- och svampfräs gjorde ju inte måltiden sämre, även om bilden är exeptionellt dålig. Morotsgrejen som syns på bilden bloggar jag om en annan dag.

Ja, bilden är skitful och alla färger är fel. Men ibland lockar ätandet mer än fotograferandet. Och det är ingen blodklump till höger, det är röd vinbärsgelé!

Älgrostbiff med vitlökssky
4 hungriga

1 älgrostbiff (ca 800 g), halvtinad
2 msk smör
flingsalt och nymalen svartpeppar
4 vitlöksklyftor
1 dl rött vin
2 dl vatten
1 msk röd vinbärsgelé

Sätt ugnen på 100 grader. Salta och peppra älgsteken runt om och bryn den runt om. Lägg rostbiffen i en ugnsform tillsammans med vitlöksklyftorna och vinet. Sätt in i ugnen och låt rostbiffen få en innertemperatur på 60 grader. Hur lång tid det tar minns jag faktiskt inte eftersom jag var upptagen med att dricka vin och spela Guitar Hero, men jag skulle gissa på två timmar med en halvtinad stek.

När rostbiffen är klar tar du upp den och låter den vila 20 minuter i aluminiumfolie och skivar sedan upp det så pass tunt du förmår och vill. Under tiden
vispar du ut ugnsformen med lite vatten och mixar skyn tillsammans med vitlöken. Smaka av med lite vinbärsgelé.

Persiljerotspuré med bacon- och svampfräs
4 personer

400 g mjölig potatis
400 g persiljerot
ca 4 dl mjölk
25 g smör
salt
15o g ostronskivling (eller annan svamp)
1 paket bacon, hackad
1/2 dl persilja, hackad

Skala potatis och persiljerot och skär dem i centimeterstora kuber. Lägg dem i en kastrull och slå på precis så mycket mjölk att det täcker grönsakerna. Koka rotfrukterna mjuka i mjölken, ca 20-25 minuter. Häll av ungefär hälften av mjölken, men spara den tills vidare. Mixa rotfruktshacket tillsammans med smöret. Späd med mjölk till en lagom konsistens och smaka av med salt.

Hacka ostronskivlingen ganska smått och stek den på medelhög värme tills all vätska kokat in. Fös svampen mot kanterna på stekpannan och lägg baconen i mitten. Fräs baconen halvknaprig och blanda den sedan med svamphacket. Rör ned den hackade persiljan och fördela svampfräset över persiljepurén.

Kylskåpshärvan del 6: "Du är studenten!"

2007-10-18T20:53:00.000+02:00

Nej, jag har fortfarande ingen kyl, och därmed är min matlagningsförmåga ganska begränsad. Den franska balkongen fungerar fortfarande som temporärt kylskåp, men där vågar jag bara förvara härdiga saker som mjölk och liknande. Dock lagade jag en fantastisk älgrostbiff häromdagen, men det receptet får ni i nästa blogginlägg.

Hur som helst, det här med kyl och frys... I torsdags sa bovärden och electroluxkillen (till varandra, men jag hörde dem!) att kompressorerna borde komma redan dagen efter. Men först i måndags ringde kylskåpskillen tillbaka, och det samtalet missade jag. När jag ringde tillbaka dagen efter utspelade sig följande bisarra konversation:

Jag: Hej! Margit Richert heter jag. Jag tror du ringt mig angående min trasiga kyl.
Electroluxkillen: Nä, det minns jag inte. Var det länge sedan?
Jag: Nä, igår.
Electroluxkillen: Nää..? Om vad då?
Jag: Min kyl och frys. De funkar inte. Du skulle sätta in nya kompressorer!
Electroluxkillen: Mhm? Nä, det vet jag inte. (tänker efter) Aha... Du är studenten! Med trasig kyl och frys?
Jag: Ja... Jag skulle gärna få den lagad.
Electroluxkillen: Ja... Jag hinner nog inte. Jag är i Mönsterås hela dagen. Men jag ringer dig när jag får en lucka.

Det var alltså i tisdags. Nu är det torsdag. Jag hoppas verkligen att han får en lucka innan helgen för jag börjar hallucinera isbitar, kall öl och tre kilo högrev i frysen.

Kylskåpshärvan del 5: "Där rök den också"

2007-10-12T11:41:00.000+02:00

Igår morse, när jag och Magnus låg och var lagom bakfulla efter att ha firat min utmärkelse som Uppstickare med lite för mycket vitt vin stormade bovärden in med en kylskåpsreparatör i bakhasorna.

Bovärden: "Sover ni? Jag försökte ju ringa, men det gick inte att komma fram."

Eftersom jag dagen innan upplyst honom att jag hade nytt mobilnummer och att han kanske borde ta det - bara för att mötas av ett avärjande "det behövs inte, jag har nyckel" - blev jag minst sagt förstummad. Men hur argumentera mot någon som uppenbarligen inte har alla hästar hemma?

Magnus masade sig iväg för att köpa treo och lämnade mig ensam med de två testosteronosande alfahanarna som vederbörligen ignorerade mig totalt. Hanverkaren började skruva och mixtra med sin spänningsmätare och bovärden stod surt och tittade på. Helt plötsligt smäller det till ordentligt i kylen varpå kylskåpsnissen muttrar "Nähä, så enkelt skulle det förstås inte vara" och skruvar vidare. Sedan smäller det plötsligt till ännu högre och en grön blixt och en bränd stank utgår från kylens massakrerade innanmäte. "Jaha, där rök den också" sa hantverkaren lakoniskt.

Sedan börjar bovärden och hantverkaren diskutera - fortfarande utan att ta någon notis om mig - vad som är fel och hur lång tid det kommer att ta. Visar sig att det verkar vara kompressorn i kylen (jag har googlat på kylskåpets struktur, så nu vet jag precis vad en kompressor gör!) men att man nog ska ta och byta ut den i frysen också för säkerhets skull. Delarna kommer nog redan nästa dag. Jag försöker förklara att jag är bortrest från och med klockan 14, men det lyssnar de inte på, eftersom de officiellt ännu inte har upplyst mig om någonting. Men så vänder síg bovärden slutligen mot mig, anklagande: "Han kan ju ringa när han ska bli insläppt om vi får rätt nummer den här gången." Jag ger dem uppgivet rätt nummer och försöker återigen förklara att jag faktiskt inte kan släppa in någon efter klockan 14 eftersom jag inte är hemma.

Trots det misstänker jag att jag kommer att få ett ilsket telefonsamtal halv tre där de undrar var jag håller hus.

Helg i fästningen

2007-10-12T11:37:00.001+02:00

I helgen bär det av mot Sveriges reservhuvudstad för frottering med svärföräldrar (får man kalla dem så även om man inte är gifta?) och eventuellt ett besök på Idas Brygga.

Och så förstås - som alltid när det finns en sjö i närheten - en hel del fiske.

Kylskåpshärvan del 4: "Det är min middag!"

2007-10-10T17:28:00.000+02:00

Kylskåpet är fortfarande dött och fascinerande nog det varmaste stället i hela lägenheten, trots att vi slagit av säkringen i morse (ingen idé att hålla igång en sådan koloss bara för att alarmlampan ska påpeka för oss att det är någonting fel på den). Undrar om ens de mest härdade inläggningar håller formen - just nu skulle jag kunna inkubera agarplattor med bakterieodlingar i både kyl och frys med tillfredställande bakterietillväxt.

Däremot har vi insett att min franska balkong är ett utmärkt svalskåp med tanke på att temperaturerna har krypit ned en bit under tio-strecket här i Kalmar. Alltså stod där i eftermiddags en öl (till Magnus), en bibba vitt Oude Kaap samt 300 gram färsk sej som ska bli dagens middag. Det var bara det att vi inte förutsett det självklara: it's a dog eat dog world.

Så hör vi plötsligt ett märkligt sprakande ljud som påminner om fyrverkerier på för långt avstånd för att de ska vara värda att bry sig om - men det gör vi förstås ändå eftersom vi är så nyfikna av oss! När vi så försöker lokalisera oljudet går vi som små safariguider och lyssnar längs lägenhetens rörledningar eftersom de vanligtvis står för omkring 95 % av alla oidentifierade och udda ljud. Men snart hamnar vi med öronens hjälp i närheten av balkongen.... Någonting rött rör sig i våra ögonvrår i den franska balkongriktningen. Vi står blick stilla.

Det röda visar sig plötsligt vara husets stora knallröda och ganska äckliga hankatt som bestämt sig för att sejfilé står på dagens meny. Den har krafsat ned det väl inslagna sejpaketet halvvägs ut ur den nedre balkongglipan och står nu nöjt och tuggar på pappret. Jag tjuter ilsket "Kattdjävul! Det är min middag!" varpå katten först står kvar och stirrar dumt som den tjuvaktiga imbecill den är och sedan gör en vacker löpning bort mot andra sidan av gården när jag kompletterar vansinnesvrålen med yviga gester. Jag fiskar åt mig fisken och konstaterar att katten i alla fall inte tagit sig längre än ytteremballaget: plastpåsen i vilken fisken vilar är ännu intakt. Sejen får vila en timme på köksbordet. Hellre drabbas jag av botulism än ger ett gratismål till en fet katt.

Vinet och ölen lämnade kattrackaren i alla fall i fred, vilket i sig är sorgligt. En rejäl bakfylla är precis vad den demonen skulle förtjänat.

Disclaimer: Jag älskar katter. De är underbara. Men katter som försöker stjäla min middag blir jag arg på hur ulliga och gulliga de än är.

Sushi for beginners

2007-10-10T11:39:00.001+02:00

Att göra sushi utan att ha ett fungerande kylskåp låter kanske som ett kamikazeföretag, men bara man äter upp allt på en gång är det ju inga problem. Har man dessutom en sushigalen syster på besök är det inga problem att få bitarna att gå åt.

Dessvärre överdoserade jag wasabin lite. En tunn utstruken sträng ska det vara, inte mer! Syrran, som är känslig för allt starkt klagade över begynnande hjärnblödning, och både Magnus och jag fick andas med munnen för att inte kollapsa i ett deliriskt wasabirus. Men gott var det ändå.

Sushin ni ser på bilden är makirullar, som är sushiris och fyllning på nori-ark som sedan rullas ihop. De kan fyllas med allt möjligt japanskt eller ickejapanskt. Jag fyllde några med avocado och räkor och andra med gurka, salladslök och sesamfrö. Sedan tog mitt ris slut eftersom det gått åt till pulver-ochazuke - världens bästa frukostmat! Då kan man med fördel göra rullar utan ris: fyll dem till exempel med tunt skuren avocado, salladslök, gurka och morot. Eller någonting annat du har hemma... Kanske inte helt ortodoxt, men gott det med.

Och var inte rädd för att det ska vara svårt! Det här var första gången jag gjorde makirullar, men det gick som en dans, och det utan sådan där piffig bambumatta. En kökshandduk samt ett par pilliga fingrar fungerar minst lika bra. Det viktigaste är att man inte lägger på vare sig för mycket ris eller fyllning: ett halvcentimetertjockt rislager räcker gott (lämna 2 cm på övre norikanten risfri) samt måttligt med fyllning. Ffukta den risfria nori-kanten med vatten och rulla ihop hela schabraket som en rulltårta. Skär upp i ca 2 cm tjocka bitar med en fuktad kniv. Svårare än så är det inte!

Ett riktigt recept på maki-sushi känns ganska överflödigt, eftersom det finns massor av bra på nätet. Kolla på Wikipedia för ett riktigt bra och utförligt sushiris-recept. Och lattja loss med ingredienserna - titta till exempel på Hattori Sushi Devils meny för rolig inspiration!

Jag sticker upp!

2007-10-10T11:20:00.000+02:00

Ett mejl i morse informerade mig om att jag blivit utsedd till en av årets hundra uppstickare av Shortcut. Jag känner inte till Shortcut överhuvudtaget, men det är onekligen en rätt häftig känsla att ligga på samma lista som Zlatan, Anders Borg och Marcus Samuelsson. Som enda bloggare dessutom! Inte för att jag vet om jag är förtjänt av det, men jag tänker gotta mig i utmärkelsen ändå. Hela dagen!

Kylskåpshärvan del 3: "Och säkringen hade du kollat?"

2007-10-09T12:04:00.000+02:00

Bovärden kom efter bara 20 minuter, vilket jag faktiskt måste ge honom en eloge för. Det första han gjorde var att kolla att säkringen verkligen var påslagen. För säkerhets skull slog han av och på den fem gånger och ställde sedan den mycket intelligenta frågan "Och säkringen hade du kollat?"

Men sedan fick han syn på Magnus och insåg att det fanns en pålitlig människa i lägenheten, det vill säga en karl. Alltså frågade han även Magnus om säkringen och diverse andra saker som jag säkert inte skulle kunna ha svarat på. Alltså drog Magnus hela historien jag redan dragit på telefon. Men uppenbarligen gick budskapet fram den här gången: det var inte säkringen som krånglade. Vilket han också lite anklagande konstaterade: "Nä, här är det ju inte kallt, den här kylen funkar inte".

Efter att ha tagit några anteckningar vände han på klacken och gick. Förhoppningsvis får vi en ny kyl och frys, men det sa han ingenting om.

Nu funderar jag på vad i hela friden vi ska äta till middag.

Kylskåpshärvan del 2: "Har du kollat säkringen?"

2007-10-09T11:28:00.000+02:00

Tro inte för en sekund att mina problem var över bara för att jag slog på säkringen till kyl och frys igen. Till en början verkade allt väl, men snart upptäckte vi två fel: 1) kylskåpslampan vägrade slå av sig när man stängde kylen och var dessutom glödhet (antagligen därför säkringen gick 2) Det blev inte ett dugg kallare i vare sig kyl eller frys. Inte ens över natten. Där rök mangolden och andra sparade grönsaker.

Alltså ringde jag bovärden, trots min aversion mot de samma. Men aversionen var i högsta grad ömsesidig:

Jag: Hej! Min kyl och frys har lagt av.
Bovärd: Jaha?
Jag: Ja, alltså... Det fungerar inte! Säkringen gick, och sedan när jag slog på den igen så fungerar den inte trots att det lyser.
Bovärd: Har du kollat säkringen?
Jag: Ja! Jag har slagit på säkringen igen! Men nu funkar kylen inte. Lamporna lyser, men det blir inte kallare.
Bovärd: Så du har kollat säkringen?
Jag: Ja.
Bovärd: ...
Jag: Det blir alltså inte kallare i kyl och frys trots att den lyser. Den har snarare blivit varmare än igår.
Bovärd: Det tar ju tid för kylen att bli kall igen.
Jag: (med en begynnande frustration) Ja, jag förstår det! Men det har inte blivit kallare alls, utan varmare!
Bovärd: Hmm. Ja, jag kommer och tittar.
Jag: Tack!
Bovärd: Fast det är ju då Electrolux som står för garantin i det här fallet, så vi kan antagligen inget göra ändå.

Alltså väntar jag nu på en grinig bovärd som säger sig kunna göra noll och intet för att ordna kyl och frys. Spänningen tätnar...

Synden straffar sig själv!

2007-10-08T22:51:00.000+02:00

Jag börjar få mindre och mindre tid över för bloggen just nu, på grund av ett ännu rätt hemligt projekt som ni nog kommer glädja er åt när det väl sjösätts (det var luddigt formulerat, men mer information kommer snart!).

Hur som helst krävde det hemliga projektet en helg och en måndag i Stockholm, och i dag kom jag alltså hem igen (jo, de har datorer i Stockholm också, men ingen jag kan få arbetsro framför). Funderar ni läsare möjligtvis på att straffa mig för min frånvaro kan jag upplysa er om att jag redan mött mitt rättmätiga öde... När jag kom hem insåg jag att kyl och frys uppenbarligen lagt av någon gång i lördags (av den kvarstående ismängden i frysen att döma) och att ett halvårs fonder, frysta soppor, frukostmat och ost gått åt den beryktade skogens håll. Allt var varmt och lagom mögligt.

Dock tyckte jag att mangold, lite kvarvarande nässlor och en del haricot vertes gick att rädda från döden. Däremot gick min älgfärs åt skogen. Som tur var har jag i alla fall köpt kombu och wakame, en ytterst märklig filippinsk burk saltad småfisk samt tamarindpasta i storstan.

Hur som helst har större delen av mitt kylda skafferi gått upp i rök. Det var nog i och för sig lika bra, med tanke på att jag hittade frysta ostskalkar från Birger Jarls tid i frysen... Dags att fylla frysen på nytt. Kanske med ett halvt lamm från Solberga gård?

För övrigt...

2007-10-03T19:59:00.000+02:00

...kan jag starkt avråda från att (efter en rejäl mängd whisky) headbanga till Megadeth och Iron Maiden bara för att de var länge sedan man sist lyssnade på dem. Jag har de två senaste dagarna lidit av någonting som nästan garanterat är en självförvållad whiplashskada. Det gör fruktansvärt ont, och inte en enda nackmuskel fungerar som den ska. Men kul var det!

(Magnus vill tillägga att jag är världens snyggaste hårdrockare*.)

*När jag läste upp det här inlägget och frågade Magnus om han ville tillägga någonting nekade han tills jag tittade väldigt argt på honom och påpekade att det ville han visst.

Åpen gris

2007-10-03T19:45:00.000+02:00

Ibland får man äta upp sin egen girighet. Ofta smakar det bittert, men ibland, bara ibland smakar det fett, salt och gott. Häromveckan snubblade jag på en sådan dag. Klart jag skulle köpa en billig rimmad fläsklägg på Coop. Klart jag skulle ha den största - jag hittade en mastodont på 1,8 kilo som jag glatt roffade åt mig. Att vara åpen heter det i Västergötland, och det betyder att man är glupsk eller girig. Jag är den åpnaste av alla, framför allt när det gäller stora köttbitar.

Ni kan alltså förstå hur åpen jag kände mig när jag insåg att min jättefläsklägg inte gick ned ens i den 10 liters aluminiumkastrull jag "lånat" från mitt restaurangjobb med Magnus goda minne - det var nämligen ingen som använde den, bucklig och dan och handtagslös som den var. Hur som helst gick den inte ned. Jag tryckte på, stånkade och förlorade. Fläskläggshelvetet gick inte i. Ett tag funderade jag på att försöka dela den i två, men eftersom jag inte har någon bensåg (eller annan såg som kunde vikariera) förstod jag att jag skulle vara tvungen att riskera någon av mina knivar för att platsa i benknäckargänget.

Men så slog det mig att jag precis läst om ugnsstekt färsk fläsklägg i Jens Linders Långkok. Visserligen krävdes det inte många tankesteg för att inse att det skulle bli lite saltare och torrare med rimmad fläsklägg, men står valet mellan att slänga en fläsklägg och att misshandla den lite kulinariskt var valet givet.

Och döm min förvåning när jag insåg att det blev riktigt bra. Visserligen blev det ganska salt, men inte på något vis övermäktigt, även om färsk fläsklägg självklart varit ännu godare. Och svålen, denna bortglömda delikatess, var underbart chipslik. Den fick mig att undra varför skinkstek bara säljs utan svål nu för tiden. När jag var liten var fläskstekarna mycket saftigare än de där torra tråktrådiga sakerna vi äter idag, och jag inbildar mig att det har att göra med att svålen och det underliggande fettet hindrade köttsaften från att avdunsta. Kanske har jag fel, men då vill jag gärna se bevis. Och för den delen svål på skinkstekarna eftersom det är så gott i sig själv.

Hur som helst ville jag ha ett gott tillbehör till min fläsklägg. Förutom lite rostade rotfrukter bestämde jag mig för en lite udda variant av julbordets rödkål eftersom det var kallt och hemskt ute och jag ville ha lite comfort food with a twist (anglicismerna haglar!). Och att koka rödkål i granatäppeljuice var verkligen en snilleblixt. Med lite arabiskinspirerad kryddning blev det ett spännande komplement till fläskläggen.

Ugnsstekt fläsklägg
En väldig massa

1 fläsklägg (1,2-1,8 kg)
1/2 tsk hel vitpeppar
vatten efter behov

Skåra svålen på fläskläggens översida - annars spricker den helt under ugnsstekningen. Mortla vitpepparn någorlunda fint och gnugga in den runt hela fläskläggen. Lägg fläskläggen i en ugnsfast form och stek den i 175 grader i 2 - 3 timmar tills köttet lätt går att lossa från benen. Ös den då och då med lite vatten så blir svålen krispigare.

Ta till vara på den knapriga svålen på ovansidan och skär eller klipp den i små bitar. Ta bort överflödigt fett och skär köttet på läggen i skivor. Servera med rödkålen nedan, en god senap och valfri kolhydrat.

Annorlunda rödkål
4 personer

700 g rödkål
1 msk olivolja
2 vitlöksklyftor
1 tsk spiskummin
1/2 tsk kanel
4 dl osötad granatäppeljuice
1 tsk torkad timjan
1 tsk torkad mejram
1/2 tsk torkad oregano
2 msk honung

Strimla rödkålen fint med en osthyvel. Hetta upp oljan och stek vitkålen på medelstark värme i 10 minuter under omrörning. Hacka vitlöken och tillsätt den, spiskumminet och kanelen och låt fräsa ytterligare några minuter. Häll sedan på granatäppeljuicen och rör ned timjan, mejram och oreganon. Låt koka på låg värme utan lock i 50 minuter (späd med vatten om det ser för torrt ut) och rör sedan ned honungen. Smaka av och tillsätt mer honung om nödvändigt. Servera till fläskläggen.

Köttbullar extra allt

2007-10-01T18:42:00.000+02:00

Alla rykten om min död är betydligt överdrivna- jag har bara haft en del annat för mig. Men jag gör bot och bättring med ett recept på smaskiga köttbullar!

Eftersom jag inte är mamma borde jag knappast få komma med ett recept på de perfekta köttbullarna, men det gör jag ändå. Säkert är i alla fall att jag kommer laga de här köttbullarna precis likadant när jag väl får en egen parvel att göda, eftersom det är mitt absoluta favoritrecept. Att ha rödvin, grädde och senap i köttbullarna är kanske inte så värst konventionellt, men det blir underbart gott utan att ta över köttbullssmaken.

Är man fruktansvärt pedantisk av sig (vilket glatt erkänner att jag är när det gäller mina köttbullar) finns ett småhemligt knep att använda sig av för att få den perfekt runda: ploppa dem i sjudande vatten en minut innan stekning så behåller de vackert formen! Det är helt genialiskt - men det enda problemet är att det inte fungerar överhuvudtaget. Testa inte ens - det har jag, och det är helt hopplöst! De blir banne mig fulare än någonsin och dessutom garanterat överstekta när de väl steks. Dessvärre är denna ickekunskap nästan den enda jag hann plocka upp på Lernias kockutbildning i Jönköping innan jag insåg att det inte gick att kombinera nattjobb på Max med skoldagar från 8-16. Det och en (faktiskt) underbar kroppkaksfyllning med hackade rotsaker, lök och bacon som en av lärarna brukade propagera för eftersom de inte hade råd att ge oss rimmat fläsk att öva på.

Hur som helst... Köttbullar är det som flest svenskar har fasta åsikter om, och smakar det inte som mammas är det oftast fel. Men eftersom de flesta mammor har recepten implanterade i nyporna kan man lika gärna ge upp jakten på köttbullar som smakar som mammas och göra sina egna. Det blir gott det med, och eventuella framtida barn kommer vara så präglade på dem att alla andra smakar fel, inklusive din mammas!

Bild får ni klara er utan eftersom kamerabatteriet inte var laddat och jag var hungrig. Men gott blev det i alla fall!

Gittos köttbullar

1/2 stor gul lök
1 msk smör
1/2 dl ströbröd
1 dl rött vin
1/2 dl grädde
2 msk dijonsenap
1 tsk malen kryddpeppar
1 krm malen vitpeppar
1/2 tsk salt
1 ägg
200 g fläskfärs
400 finmalen nötfärs
smör till stekning

Finhacka löken och stek den på låg värme tills den är genomskinlig.

Blanda ströbröd, rödvin, grädde, dijonsenap och pepparsorterna. Låt svälla i 15 minuter.

Blanda ned lök och ägg i ströbrödsröran och rör ned fläskfärsen och nötfärsen. Blanda till en jämn smet och ställ i kylen i 30 minuter så att smakerna hinner utvecklas.

Olja händerna och en skärbräda med neutral olja. Rulla små köttbullar av smeten och lägg dem att vila på skärbrädan.

Bryn köttbullarna på ganska hög värme i omgångar och låt dem eftersteka på låg värme 3-4 minuter.

Gott till är förstås pressgurka och lingonsylt (samt gräddsås förstås!). Vill man snabbt och enkelt göra en trist köpesylt fräschare är det enklaste och bästa att blanda den med lite frysta, tinade lingon. Bara så där. Det blir en helt annan smak och tar bort jolmigheten som dessvärre är köpesyltens främsta attribut.

Gult är inte fult!

2007-09-27T23:00:00.000+02:00

Okej, jag bloggar väl en soppa idag så att jag inte framstår som total fotbollsnörd i stället för matbloggare (även om det är så jag känner mig just nu!).

Den här soppan var en verkligen glad överraskning. Jag hade ingen som helst aning om vad jag höll på med eftersom jag inte kunde bestämma mig för vad jag egentligen var sugen på. Alltså tjongade jag ned lite vad jag hade hemma och möttes av Magnus jubel: han korade det till den bästa soppa jag någonsin gjort förutom bouillabaissen i somras. Inte illa pinkat av några rotfrukter och lite kryddor. Men så är också Magnus bacon- och Margitfantast av rang, så han är antagligen partisk. Men jag gillade också kombinationen av söta rotfrukter, starka kryddor, syran från limen och den salta, feta baconen.

Solgul rotfruktssoppa med baconfräs och persilja
2 personer

1 gul lök
1 msk olivolja
1 liten morot
1oo g kålrot (en drygt centimetertjock skiva)
1 tsk malet korianderfrö
1/2 tsk kanel
2 tsk gurkmeja
1 torkad, mortlad chili
3 dl vatten
2,5 dl mjölk
herbamare eller salt samt svartpeppar efter smak
1/2 - 1 pressad lime
1/2 paket bacon
1 msk solrosfrön
1/2 dl hackad persilja

Hacka löken och fräs den i olivoljan några minuter utan att den tar färg. Skala och hacka kålrot och morot ganska smått och tillsätt rotfruktshacket, koriandern, kanelen gurkmejan och chilin. Låt allting fräsa under omrörning fem minuter.

Tillsätt vattnet och låt rotsakerna koka mjuka under lock. Mixa soppan slät i matberedare eller mixer (eller passera den genom en sil i nödfall). Tillsätt mjölken och koka upp. Smaka av med herbamare eller salt och lite nymalen svartpeppar. Smaka av med tillräckligt mycket limejuice för att soppan inte ska kännas jolmigt söt.

Hacka baconet smått och stek baconbitarna i sitt eget fett tills den börjar bli knaprig. Rör då ned solrosfröna och låt dem få lite färg. Strö baconfräset och finhackad persilja över soppan och servera.

Och nu blir det fotbollsblogg!

2007-09-27T21:23:00.001+02:00

Så här såg det ut efter 32 minuter...
...Och så här efter 92 minuter! 3-0 till Kalmar FF mot Göteborg var mer än jag någonsin väntat mig och nu har jag ont i halsen, är stelfrusen i alla lemmar och handflatorna bränner av allt klappande. Men det var det värt!

Och vet ni vad? Det var faktiskt min första fotbollsmatch sedan femte klass då jag kollade på Högby IF:s knattelag mot Böda BK.

Och jag har en massa recept att blogga, men de hinner jag inte med idag. I morgon lovar jag att göra bot och bättring med en mycket trevlig soppa och ett underbart tillbehör till ugnsstekt fläsklägg.

I väntan på målet

2007-09-25T22:04:00.000+02:00

Nu är det äntligen ordnat...

Magnus har sjungit på "Vi som är från Göööteboorg*, ååååååker aldrig hem med sooorg" den senaste timmen. Sjalv ylar jag bara "Kalmar FF" med jämna mellanrum vid väl vaölda tillfällen.

Vi har alltså bokat plats på Fredriksskans till finalen i Svenska Cupen och jag känner mig som om tomten just gett mig det där stora Barbie-dockskåpet** som jag trånade efter som femåring.

Jag väntar mig förlust, men det gör ingenting. Får jag bara ställa mig upp med resten av KFF-mäniskorna och vråla efter ett enda mål är jag nöjd. Eftersom jag hatar alla sorters gemenskaper är jag desto mer besatt av att tillhöra dem.

*Magnus är alltå från Karlsborg. Det är en bra bit från Göteborg, men det vägrar den flesta västgötar att erkänna eftersom deras största stad annars är Bert Karlssons Skara. Eller Skövde som inte är känt för någonting alls.

**För att vara rättvis mot mina föräldrar måste jag erkänna att jag faktiskt fick dockskåpet året efter. Fast eftersom jag inte riktigt begrep hur man lekte med dockor tillbringade jag större dfelen av min dockskåpstid med att städa efter mina barbiedockor...

Ur 1986 års köksalmanack:

2007-09-25T19:43:00.000+02:00

Jag måste - säkert i strid mot upphovslagarna - meddela er om världens äckligaste recept. Om Semic Förlag stämmer mig på grund av att jag brutit mot copyrightlagarna lovar jag att stämma dem för brott mot den goda smaken... Lyssna bara på det här receptet:

"Hummerkaka
är ett gammalt släktrecept från Karin Österlings mors sida, numera lagad på kanadensisk frusen hummer och snabbmakaroner.

4 personer
1 hummer
1/2 paket snabbmakaroner
1 1/2 hg majonäs
paprikapulver
dill
1 hackat hårdkokt ägg

Koka hummern, skrapa noga ur skalet. Skär stjärten i munsbitar och dela klorna mitt itu på längden.
Koka makaronerna enligt anvisning på förpackingen, spola och låt rinna av.
Lägg makaronerna som en kaka på serveringsfat, lägg på stjärtbitarna och täck med majonäs. Garnera med klobitarna, den röda sidan uppåt, och dofta över lite paprikapulver.
Garnera med ägg, dillkvistar och bjud klippt sallat, rostat bröd och smör till."

Kan man misshandla en god hummer mer?

Cucumbers are like virgins, they do not keep long

2007-09-24T17:58:00.001+02:00

Gurka är en grönsak som jag har en väldigt kluven relation till. Å ena sidan älskar jag dess krispiga och fräscha smak, men å andra sidan tycker jag att fröhuset ofta har en vidrigt jelloliknande konsistens som jag helst vill slippa. Och gammal sladdrig i-mackan-från-Pressbyrån-gurka är någonting jag direkt kastar i papperskorgen. För mig är gurka någonting som ska bevaras så krasigt som möjligt.

Och det är därför jag gillar engelska gurksandwichar så mycket. Egentligen gillar jag alla smörgåsar med ett överflöd av krasig gurka på, men dessa är liksom själva essensen av hur gurka ska behandlas. Brödet ska skivas tunt, smöras lätt så att gurkan inte saggar ned brödet och själva gurkan läggs på i sista stund. Alltså får man en underbar kontrast av mjukt bröd, lent smör och krispig gurka.

Anna Bergenström - som för övrigt är en av mina matlagningsidoler i vanliga fall - har i sina kokböcker fått det hela om bakfoten. Lyssna gärna på henne i andra spörsmål, men tro inte för en sekund att engelska gurksandwichar ska läggas under tungd ett par timmar för att gurkjuicen ska fukta brödet - det är helt fel! Resultatet blir en saggig macka som ingen människa med självbevarelsedrigt skulle stoppa i sig frivilligt.

Men ett recept på gurksandwitches (eller gurksandvikare som Anna Bergenström så näpet kallar dem - pluspoäng till henne!) vore förmätet. Däremot är metodiken något att intressera sig för.

Ta helst ett helt formbröd, annars fungerar det med färdigskivat bröd. Huvudsaken är att du har tålamod nog att fixa riktigt tunna skivor. Ett helt formbröd skivar du bara så tunt som möjligt, men färdigskivade brödbitar får du dela till hälften så tjocka skivor med en bra brödkniv (det går om man anstränger sig!). Välj gärna ett lite fiberrikare formbröd av den enkla anledningen att du mår bättre av det.

Ta fram smör - riktigt smör alltså - Lätta eller liknande plastmargarin är förbjudna. Låt smöret bli rumsvamt och mjukt och bred försiktigt dina brödskivor med ett tunt lager smör.

Vad gäller gurkan är det enda viktiga att den skivas tunt. Jag brukar skiva min på längden eftersom jag tycker att de långa strimlorna är lättare att hantera, men vanliga gurkskivor fungerar fint. Hyvla med osthyvel, mandolin eller skär riktigt tunt.

Lägg sedan gurkskivorna på smörgåsen. Hur många du vill ha är en smakfråga, men smörgåsen ska i alla fall vara täckt. Själv är jag rätt liberal och travar stora mängder gurkskivor på smörgåsarna eftersom det är krispigheten jag är ute efter.

Sedan är det det här med salt. Egentligen ska man inte salta på gurkskivorna efter som det drar ut vätskan ur gurkans cellväggar och därför är det bästa sättet att få saggiga smörgåsar. Men ska sandwichen ätas direkt så kan man gott salta lite lätt. Lite pressad citron är också gott på och vill man verkligen jamma loss är några rostade sesamfrön rent gudomligt att strö över.

Hur man än gör ska smörgåsen monteras och ätas så snart som möjligt: skivad gurka mår inte bra av att vänta! Men äter man en färsk gurksandwich förstår man helt plötsligt varför den till synes banala idén med smör och gurka är en sådan genial idé.

Ful fisk till middag!

2007-09-23T15:02:00.000+02:00

Den större kungsfisken eller uern som den också kallas, är en festlig fisk att beskåda. Inte bara är den vackert glitterrosa, utan den har dessutom ett opropotionerligt stort gap och stora, lätt paranoidt stirrande ögon, något som skvallrar om att den är en äkta djuphavsfisk. Inte konstigt att den sticker ut bland strömmingar och laxfiskar i fiskdisken - det är lite som om Paris Hilton skulle försöka smälta in i Säffle.

Uern lever alltså på djupt vatten. Djupt vatten är som bekant ruskigt kallt och därför växer fisken mycket långsamt. Jag har inte hittat någon information om hurvida uerbeståndet är hotat (den står inte med på WWF:s fisklista), men eftersom den är en långsamt växande rovfisk som fiskas med djuphavstrål viskade mitt eget sunda förnuft att det kanske inte var helt miljömässigt korrekt att köpa den. Men nu har jag så alltid velat smaka uer, och en gång måste man väl ändå få prova?

Att smaksätta fisken med grapefrukt och persilja var en stundens ingivelse som visade sig perfekt. Såsen blev härligt syrlig med den där lilla fräscha beskan som utmärker grapefrukten och den friska persiljesmaken. Och använder man blodgrape blir det förstås extra trevligt eftersom såsen får en svagt rosa ton som matchar fisken snyggt.

Till uern serverade jag ett enkelt men mycket trevligt fräs på fänkål, gul zucchini och färska bondbönor och hela små rödskaliga potatisar som jag borstat av, vänt i lite olivolja och flingsalt som bakade i ugnen samtidigt som fisken. Ibland behöver det inte vara svårare.

Dessvärre överkokte jag fisken lite, vilket förstås är vådan med foliepaket. Man vill ju inte bryta upp hela paketet och släppa ut alla smaskiga ångor innan fisken är klar. Men i min sedvanliga efterklokhet insåg jag att jag förstås kunde stuckit in en termometer rätt genom foliet in i fiskens tjockaste del - innertemperaturen 55 grader ska vara lagom. Å andra sidan litar jag inte ett dugg på min digitala hightech-termometer som svikit mig mer än en gång. Hur som helst blev fisken mycket god ändå, även om den föll samman lite.

Foliebakad uer med grapefrukt- och persiljesås
3-4 personer

1 uer (ca 1 kg urtagen men med huvudet kvar)
salt och vitpeppar
1 blodgrapefrukt
1 knippe persilja
50 g smör
1 burk creme fraiche

Sätt ugnen på 175 grader.

Skölj fisken in- och utvändigt och klappa den torr med lite hushållspapper. Du behöver inte fjälla fisken, skinn med fjäll och allt går lätt att lyfta av när fisken är färdig. Lägg den på ett dubbelvikt ark aluminiumfolie (en bit längre än fisken). Salta och peppra fisken invändigt.

Riv det yttersta skalet på grapefrukten och lägg åt sidan så länge. Skiva halva grapefrukten och dela skivorna på mitten. Spara den andra grapefrukthalvan till såsen. Plocka bladen från persiljestjälkarna, hacka dem fint och lägg undan så länge. Fyll fisken med grapefruktskivor och persiljestjälkar och fördela smöret i fiskens buk. Lägg ett till dubbelvikt aluminiumfolie över fisken och knyckla ihop kanterna till ett tättslutande paket.

Stek fiskpaketet i ugnen i 45-50 minuter. Testa med en stektermometer om fisken är färdig (stick in igenom foliet in i ryggen på den tjockaste delen av fisken - men stick inte för långt in, termometerspetsen ska fortfarande vara i fiskköttet. Termometern ska visa på ca 55 grader).

Ta ut fisken ur ugnen och bryt upp lite av foliepaketet. Häll försiktigt av vätskan som samlats i paketet ner i en liten kastrull. Pressa ned saften från den halva grapefrukten, tillsätt det rivna grapefruktskalet och creme fraichen. Låt koka ihop några minuter, smaka av med salt och vitpeppar. Blanda i den hackade persiljan och servera genast till fisken.

Smuliga rotsaker

2007-09-21T18:36:00.000+02:00

Ibland börjar man längta efter saker och smaker man inte stött på på länge. Den vegetariska mat jag lagade som tonåring (enbart med handledning av Londonvegetarianska-hälsokostfreakrestaurangerna Crank's bitvis genialiska, bitvis urusla kokbok som jag fick av min första pojkväns storasyster) är en sådan sak.

Och en natt när jag inte kunde sova plockade jag fram kokboken igen. Det är en väldigt märklig skrift: samtidigt som den rekommenderar att man inte skalar rotfrukterna på grund av att näringsinnehållet då minskar rekommenderar de på klassiskt engelskt maner att man kokar ihjäl de samma i 50 minuter. Men om man inte tar allt för hårt på deras metodik går det att laga en hel del spännande mat. Rotfruktssmulpajen nedan är ett bra exempel på detta.

Jag har förändrat en hel del i receptet: smör- och ostmängden är minskad, nötmängden är ökad. Stuvningen höftade jag ihop på egen hand. Och dessutom var jag så o-Crankiansk att jag åt anrättningen till en blodig biff. Men den milda rotsaksgratängen med kontrasten mellan mjuka rotsaker och krispigt lock gifte sig perfekt med biffens fylliga köttsmak. En underbar kombination!

Rotfruktssmulpaj
4 personer

2 dl blandade nötter
75 g smör
2 dl grahamsmjöl
2 dl finriven smakrik ost (gärna emmenthaler eller grevé)

ca 800 g rotfrukter
förslagsvis:
2 morötter
2 palsternackor
1 liten bit rotselleri
1 liten bit kålrot
ca 4 dl mjölk
1 msk koncentrerad grönsaksfond
det gröna från en purjolök
rikligt med persilja
2 msk maizena + 1 dl vatten
salt och vitpeppar

Hacka nötterna ganska smått för hand eller i matberedare. Blanda nötter, mjöl och smör till en smulig blandning och rör ned osten. Ställ åt sidan så länge. Sätt ugnen på 200 grader.

Skala rotfrukterna och skär dem i centimeterstora tärningar. Lägg dem i en kastrull och häll på mjölk så att det nätt och jämnt täcker. Tillsätt grönsaksfonden. Sjud grönsakerna i 10 minuter. Hacka under tiden purjolöken och persiljan och blanda ned det i rotsakskoket. Blanda maizenan och vattnet och häll ned det i kastrullen. Låt stuvningen sjuda tills den tjocknat, ca 5 minuter. Smaka av med salt och vitpeppar.

Häll stuvningen i en smord ugnsform och fördela smuldegen ovanpå. Grädda tills pajtäcket fått vacker färg, ca 30 minuter.

Kitschvarning

2007-09-21T16:08:00.000+02:00

Kanske kommer det sig av att jag kommer från ett intellektuellt medelklasshem med god stil, men hur det än ligger till är jag löjligt förjust i kitch. Ju värre desto bättre, och min mor har suckat många gånger åt min märkliga smak. I det ljuset är det kanske inte så konstigt att jag tvärnitade framför denna mycket ståtliga skål idag på kupan. Jag menar, hur skulle jag kunna låta bli att ge den ett nytt hem när den bara kostade 45 kronor? Framför allt som de guldiga ginsenggodisarna gör sig så bra mot det turkosa. Magnus skakade bara på huvudet men har klokt nog lärt sig att det inte går att tala vett med mig när jag väl bestämt mig.

De blå godisarna är tamarindkarameller som är ruggigt goda. Fast i skrivande stund knaprar Magnus dessvärre i sig de sista.

Retropaj

2007-09-21T15:30:00.000+02:00

En egenhet jag har är att jag är barnsligt förtjust i gamla Köksalmanack (sådana där med en leende mor och barn på framsidan). Om jag hade haft någon samlarinstinkt överhuvudtaget hade jag säkert haft varenda årgång vackert uppradade i bokhyllan, men som det är nu ligger de inklämda lite här och var. Framför allt fascineras jag av veckomenyerna och de märkliga recept som bjuds. Åt någon verkligen isterbandspaprika, kokt potatis och stekt ägg (dagens middag enlig 1981 års utgåva)? Visserligen låter det inte allt för tokigt, om än lite märkliga smakblandningar:

"Smula 3 isterband i het panna. Bryn och sätt till 1 litet paket frysta ärtor, 1 dl hackad syltlök och 1 tsk smulad basilika. Fyll röran i 4 urkärnade och förvällda paprikor."

Se där ja.

Även om jag lusläser recepten med förtjusning har jag aldrig hittat något som riktigt fallit mig på läppen - i alla fall inte tillräckligt för att faktiskt laga till det. Men häromveckan tog jag mig faktiskt i kragen och lagade till en persikopaj, även den ur 1981 års utgåva. Eftersom det är mitt födelseår känner jag en särskild samhörighet med den boken. Och visst är det roligt att veta att samtidigt som jag tog mina första andetag satt en massa familjer och åt "Äppelfalu, råriven morot och potatismos. Mandariner."

Hur som helst ändrade jag proportionerna lite i det här receptet eftersom den helt enkelt inte blev tillräckligt söt för mitt tycke. Men så här blev det en riktigt trevlig paj. Ännu trevligare blir den nog med motsvarande mängd äpplen!

Nektarinpaj med mandeltäcke

3 dl vetemjöl
1/2 dl socker
1/4 tsk bakpulver
125 g smör
4 nektariner
socker och kanel
2 dl grädde
2 äggulor
150 g grovriven mandelmassa

Sätt ugnen på 200 grader.

Blanda mjöl socker och bakpulver. Tillsätt smöret skuret i tärningar och arbeta snabbt samman till en deg. Tryck ut degen i en pajform med löstagbar botten.

Skålla nektarinerna någon minut i kokande vatten och skala dem sedan. Skiva dem och lägg dem på pajdegen. Strö över några matskedar socker och dofta över aningen kanel.

Grädda pajen 15 minuter. Under tiden vispar du grädden. Rör ned äggulorna och mandelmassan. Täck nektarinpajen med mandelgrädden och grädda ytterligare 20 minuter.

Het höst!

2007-09-20T19:30:00.000+02:00

Få saker ger höstmörkret på båten som en riktigt mustig gryta, och vill man dessutom få upp temperaturen är chili con carne en av de allra mysigaste rätter man kan slänga ihop till sig själv. Fast med tanke på att det tar ett par timmar att svänga ihop är det kanske inte något man ställer sig och pysslar med nyss hemkommen på jobbet... Men koka en rejäl sats och frys in det som blir över - det är perfekt comfort food de där dagarna då allt har gått fel och man verkligen inte orkar laga någonting.

Det här receptet är mer eller mindre mitt eget och tämligen konventionelllt, men mycket, mycket gott. Lite inspiration hämtade jag från Jens Linders nya (och för övrigt helt fenomenala) bok Långkok, som av en händelse dök ned i brevlådan samma dag som jag bestämt mig för chili con carne. Jens rekommenderar att man serverar bönorna vid sidan om (en riktig chili-fantast fnyser åt påfundet att blanda bönor i grytan), men jag tycker faktiskt inte att det blir lika gott utan. Men det gör man förstås som man vill.

När det gäller olika sorters chili är jag inte så värst petig. Anchochili lär vara bäst, men den går inte att uppbringa i Kalmar, så jag kör på vanlig spansk peppar och kompletterar med några ilsket heta chilifrukter från plantan i fönstret. Chiopotlen ger en härlig rökighet till den färdiga anrättningen men är förstås inte heller nödvändig. Hittar man inte torkad chipotle kan man ersätta den med chipotlepasta, det brukar finnas i tacohyllan. Vad gäller ölen tycker jag att ale (gärna Bishop's Finger) är allra godast, men en ljus öl funkar också. Men skippa inte ölen, vad du än gör - den ger en härlig fyllighet som gör halva anrättningen! Slutligen kan man förstås använda de bönor man själv föredrar - själv tog jag black eye-bönor eftersom det var det jag hade hemma.

Chili con carne
4 personer

ca 1 kg högrev
3 msk neutral olja eller ister
1 gul lök
4 vitlöksklyftor
4 spansk peppar eller annan chili efter tycke
1 chipotlechili + 1 dl hett vatten
2 tsk spiskummin
5 dl ale
1 burk krossade tomater
2 tsk oregano
1 burk valfria bönor (eller motsvarande mängd hemkokta)
1 msk maizena+ 1/2 dl vatten

till servering: gräddfil, hackad lök, hackade tomater, hackad persilja eller koriander, gott bröd

Lägg chipotlen i blöt i hett vatten i 20 minuter.

Putsa bort hinnor och överflödigt fett från köttet. Skär det i lagom stora munsbitar (tänk på att grytan ska ätas med sked - allt för stora bitar blir minst sagt obehagligt att tugga i sig). Hetta upp lite av matfettet i en stekpanna. Bryn köttet i omgångar i matfettet och flytta över det till en gryta allt eftersom det blir färdigt. Vispa ur pannan med lite vatten mellan omgångarna och häll över det i grytan: på det sättet går du inte miste om de smaskiga köttsafterna som samlats i pannan.

Hacka lök, vitlök, chili och den uppmjukade chipotlen smått. Fräs allt i det sista matfettet och pudra över spiskumminpulvret efter några minuter. Låt fräsa lite till, men låt det inte få färg. Släng ned lök- och chilihacket i grytan och häll på alen, blötläggningsvattnet från chipotlen och tomatkrosset. Smula över oreganon.

Sjud chiligrytan utan lock (den mår bara bra av att koka ihop lite!) på svag värme tills köttet är så mört att det lätt går att dela med en gaffel (det tar minst två timmar, men ofta ända upp till tre timmar). Späd med lite mer vatten under koktidens gång om det börjar se tjockt ut.

Blanda maizenan med vattnet och rör ned i grytan och tillsätt bönorna. Koka ytterligare tio minuter och servera sedan med tillbehören.

Hjärngodis!

2007-09-19T17:54:00.001+02:00

Jag har skrivit om dessa ginsenggodisar förr, men det var innan jag hade kamera, och dessutom långt innan någon läste det jag skrev. Alltså tipsar jag på nytt om mitt favoritgodis. De flesta på Gittogether II lyckades jag lura i en karamell under löfte att inte spotta ut förrän det gått en minut (vid det laget var det flesta redan fast!). Anledningen? Den första smaken är milt sagt skrämmande: en gräsig, besk ton som knappast känns godisvänlig. Men efter en liten stund kompletteras beskan av en fräsch pepparmintston och en underbar honungssmak.

De söta små karamellerna är farligt beroendeframkallande, men vad gör de när de har en så föredömligt kort ingrediensförteckning: koreanska ginsengbitar, socker, ginsengolja, honung, pepparmint, glukos och morotsolja. Inga läskiga E-nummer och naturliga färgämnen, med andra ord. Nyttigare godis får man nog leta efter.

Dags för medicinering?

2007-09-19T15:00:00.001+02:00

I natt drömde jag att jag revolutionerade hela kökskonsten och fick en rad utmärkelser för min innovation: att krydda maten med mediciner av olika slag. Jag lagade bland annat knaperstekt färsk fläsklägg marinerad i mollipect, hjortronpannacotta med skummande treosås och anklår med morfinkrisp till (morfinkrispet bestod - om jag minns rätt - av grovhackade morfintabletter, rispuffar och smält råsocker). Resten minns jag inte riktigt, men Tommy Myllimäki blev i alla fall min adept och Harold McGee kallade i NY Times mina recept för "det största genombrottet sedan människan bemästrade elden för matlagningen".

Megaloman, jag? Jag har bara livliga drömmar.

Hrrg!

2007-09-15T14:42:00.000+02:00

Jag köpte ett vackert granatäpple idag. Jag öppnade det, tog en kärna och smakade. Det var underbart sött och inte alls så där omoget som de dessvärre ofta är. Jag jublade och skulle precis glufsa i mig hela klabbet när jag såg någonting som lirkade sig ut ur frukten. En tvestjärt.

Jag brukar inte betrakta mig själv som våpig, men det var faktiskt förbannat äckligt, och det blev ännu äckligare när Magnus skar odjuret itu av ren panikreflex. Framdelen fortsatte att krypa omkring på köksbordet ända tills vi barmhärtighetsmördade den. Granatäpplet åkte i soporna eftersom jag inte ville undersöka hurvida den bjöd på fler överraskningar.

Det kommer dröja innan jag blr granatäppelsugen igen.

Falsk gravidchock!

2007-09-14T16:57:00.000+02:00

När jag tittar in i butiken Cigarrelvan, där jag ibland köper mitt nikotin brukar jag alltid småprata med den trevlige killen där. Det var dock ett tag sedan senast, men idag gick jag dit.

"Hallå där! Är du gravid?" frågade den trevlige killen glatt.
"Öh, nää..." sa jag, "jag har nog bara tjockat till mig lite."

I vanliga fall skulle nog en sådan kommentar resulterat i blodvite, men eftersom jag själv på grund av min svällande figur och diverse andra tecken misstänkte exakt det samma - tills naturen på sitt vanliga sätt beivrade mina farhågor i morse - kan jag knappast klandra den stackars killen, som för övrigt klarade sig galant ur situationen genom att smidigt byta samtalsämne.

Hur som helst, det här innebär att det från och med i morgon kommer följa en period med smala och nyttiga recept på bloggen. Visserligen har jag alltid varit mer eller mindre fyllig av naturen, men nu är det banne mig dags att ta mig i kragen. Matbloggande, sommarens stress och en lustfylld Pragresa har samverkat på ett olycksbådande sätt.

Och skriv nu inget tanklöst om den rare cigarr-killen i kommentarerna! För det första tycker jag väldigt bra om honom just eftersom han är så oförställt trevlig, för det andra ser jag faktiskt lätt gravid ut, och för det tredje fick han just min bloggadress (han har tidigare läst om mig i Östran och bad nu om adressen).

En ros är ett nypon är en inläggning

2007-09-14T11:59:00.000+02:00

Nypon är bra mycket mer än bara soppa och klipulver, och så här på hösten är det väl värt att beröva rosbuskarna deras frukter. Både vanliga nyponrosor och större vresrosor fungerar fint att använda i köket. Föräldlade rosenbuskar har ofta förlorat sin förmåga att göra nya rosor och bär därför inte alltid frukt, men som tur är brukar det växa vilda rosor lite här och var - även om man bor i staden. Kolla kring industriområdena (där är parkförvaltningen sällan lika nitisk i sitt tuktande av allt naturligt) och runt skogspartier!

Det enda som talar emot nyponen är att de är förbannat pilliga att rensa. Är man inte född med en meditativ sida blir man lätt vansinnig: nyponen ska snoppas, delas och fröna ska pillas ut med en tesked. Lägg dessutom till att håren på fröna kliar något vedervärdigt (jag kan intyga att nyponrensning i sängen framför tv:n enbart verkar vara en bra idé tills det är dags att gå och lägga sig) är det upplagt för irritation. Men när man väl är färdig känner man sig förstås desto duktigare!

Alltså är det ingen bra idé att girigt rafsa åt sig varje nypon man ser, utan plocka en mindre mängd till att börja med. Eller så struntar man helt i rensningen och gör nyponmos. Det gör man genom att koka nyponen hela och sedan passera dem genom en sil. På det viset slipper man fröna. Moset kan sedan användas till soppa, sorbet eller som smaksättning i desserter, godis eller vilträtter.

Men vill man som jag lägga in sina bär får man bita i det sura nyponet och helt enkelt kärna ur rackarna. Men det är det värt! Det här tillbehöret är både spännande och gott och passar särskilt bra till vilt.

Inlagda nypon

300 g nypon
2 dl vatten
2 dl socker
1/2 dl ättikssprit
1 kanelstång
10 vitpepparkorn

Snoppa nyponen. Dela dem på längden och ta bort kärnorna med en tesked. Blanda vatten, socker och ättikssprit i en kastrull. Tillsätt nypon, kanelstång och vitpeppar. Koka upp och låt koka 3-4 minuter. Häll på en ren burk.

Klämd böckling!

2007-09-14T10:46:00.001+02:00

Ibland vill man bara ha någonting lätt till middag, framför allt om man förätit sig något på Kronans kaka och mest legat och latat sig i soffan. Har man dessutom dagen innan stått och beundrat de vackra böcklingar på Toiwos fisk är det inte svårt för ens hjärna att lägga ihop ett och ett: böcklingklämma!

Det är dags att slå ett slag för böckling! Förutom att sill är nyttigt och billigt så är det också en av få fiskarter som inte hotas av utfiskning. Därför kan man äta den med gott samvete, i alla fall om den kommer från västkusten. Och när det dessutom är en av de underbaraste vardagsdelikatesser man kan unna sig är det förstås dumt att låta bli.

Nu kan man förstås stoppa i precis vad man vill i sin klämma, men den här varianten är min egen favorit: saftig äggsallad med en aning senap, krispiga corniconer, lenfet böckling och lite rödlökssting. Lite äpple kan nog vara gott att slänga i också, men det hade jag inte hemma!

Böcklingklämmor
4 st

4 ägg
1/2 dl majonäs
2 msk senap (helst osötad)
1 msk kapris, grovhackad
4 rektangulära mjuka tunnbröd
2 böcklingar
1 rödlök
8 cornichoner
några salladsblad

Hårdkoka äggen. Hacka dem fint och blanda med majonäs, senap och kapris.

Rensa böcklingen och dela i mindre bitar. Strimla rödlöken och dela cornichonerna i kvartar på längden. Skölj salladen.

Fördela allt på tunnbröden, rulla ihop och ät.

Krabbor och kronans kaka

2007-09-13T16:52:00.000+02:00

Att lirka upp krabban visade sig vara ett enkelt, men väldigt omständigt projekt. Varför så många hemliga gångar fyllda med krabbkött? Marinzoologer med kunskap i ämnet får gärna förklara krabbans märkliga anatomi i kommentarerna. Tack vare Tastelines krabbskola gick krabbpillandet dock bra mycket bättre än vad jag trott. Hur som helst visade sig krabban vansinnigt god! Mycket rom, lagom mycket av det där geggiga och mycket saftigt kött. Men så är också Toiwos Fisk en förvånansvärt bra fiskbutik för att ligga på fel kust, tillika Kalmars enda sådan.

Men ett recept på krabba med hovmästarsås känns tämligen överflödigt bjuder jag i stället på ett recept på Kronans kaka. Har man inte smakat den tidigare är det verkligen dags att stifta bekantskap med den. Potatis i en kaksmet må låta märkligt, men det ger en härlig saftighet som gör det till en av mina absoluta favoritkakor. Allra godast är den ljummen tillsammans med glass eller vispad grädde, men den är inte dum på egen hand heller.

Det här blir en ganska liten kaka. Bäst är att använda en liten kakform, men det fungerar även med en större modell. Då blir kakan plattare och ugnstiden förkortas med 10-15 minuter, men kakan blir lika god ändå!

Glassen på bilden är Sias nya vaniljglass med nyponsorbet som är helt absurt god, framför allt till den här kakan.

Kronans kaka

100 g mandel
2 bittermandlar
80 g smör
1 1/2 dl socker
2 ägg
2 kokta potatisar, väl mosade

Sätt ugnen på 175 grader. Mal mandel och bittermandel fint (en matberedare fungerar i nödfall, men mandelkvarn ger bättre resultat) och ställ åt sidan så länge. Smörj och bröda en liten kakform.

Rör socker och smör poröst och rör sedan ned ett ägg i taget. Rör ned den mosade potatisen (se till att den är väl avsvalnad, annars smälter smöret!) och den malda mandeln.

Häll smeten i formen och grädda i nedre delen av ugnen i 50-55 minuter.

Krabbigt värre

2007-09-12T17:40:00.000+02:00

I kväll ska vi äta krabba. Löjligt nog är det första gången jag äter hel krabba och inte bara krabbkött. Vi får väl se om jag lyckas bända upp den läskiga rackaren!

FYI:

2007-09-12T14:06:00.001+02:00

Jodå, den gamla våffeljärnsmackan lever än - Magnus gjorde en i morse. Med nougat som fyllning. Slå det ni, den som kan!

Fiskeolycka

2007-09-12T09:23:00.000+02:00

Igår gav jag och Magnus oss ut på abborrmete vid Hossmoån. Jag har nämligen köpt mig ett eget spö så att jag ska slippa meta med Magnus fjantiga teleskopspö. Spöet är ett mycket tjusigt kastspö på 160 centimeter vilket betyder att jag slipper peta ögonen ur mitt sällskap. Dessutom känns det rent självbildsmässigt bra med ett spö som inte är längre än jag (jag vinner med en halv centimeter!). Nackdelen med det hela är förstås att jag inte kan kasta så värst långt med ett så fjösigt spö, men jag tycker ändå bättre om att meta. Och för 149 kronor var spöet ändå ett kap.

Den käcke killen i fiskebutiken där vi köpte vårt fiskekort tipsade om ett parti av ån som skulle vara särskilt abborrfyllt och alltså begav vi oss glatt ditåt. Väl där upptäckte vi att allt tal om braxen-säsong faktiskt stämde. Ett par medelålders män med allt för mycket fritid och pengar hade slagit läger på andra sidan ån. Där hade de pallat upp utrustning som skulle gjort Försvarets radioanstalt militärgröna av avund - värst av allt var att deras spön pep varje gång någonting nafsade på kroken. Det störde friden något. Fast mest stördes den av att männen vrålade goda råd och fotbollsresultat åt varandra titt som tätt.

Hur som helst, jag och Magnus avskräcktes inte så lätt utan började glatt meta med våra primitiva redskap. Det högg i princip hela tiden, men ingenting fastnade. Fiskarna som högg var så små att de inte ens fick i sig någon mask, utan mest tuggade lite på den. Mitt emot oss drog gubbfiskarna upp femkilosbraxnar som de fnysande kastade i igen. Till slut bytte Magnus till mindre krokar av desperat illvilja. Småfisken skulle upp! Slutligen fick han också upp en femcentimeters löjeväckande löja som säkerligen var den som jävlats med oss hela dagen.

Eftersom jag var måttligt sugen på löjor ville jag åt de gäckande aborrarna. I ett försök att kasta ut min krok på djupare vatten fastnade jag med flöte och allt i närmsta träd. Det gick inte att få loss . Eftersom jag saknade extra flöten kastade jag lite i stället med min söta favoritjigg. Den fastnade förstås i botten efter tre kast och gick inte heller den att rädda. Männen mittemot flinade med illa dolt förakt och drog upp ännu en gigantisk braxen. Sedan började det regna. Alltså gick vi hem. Ilskna.

Eftersom vi inte fick någon smaskig abborre kompenserades fiskförlusten med en burk torskrom som stått i skafferiet i evigheter. Jag hittade den på Netto och mindes nostalgiskt den stekta torskrommen pappa alltid brukade laga när mamma låg på BB (med mina sex småsyskon blev det rätt ofta). Det roligaste med den anrättningen var att konservburken öppnades i båda ändar och sedan trycktes ut i ett helt stycke som skivades och stektes. Det var oerhört roligt när man var fem år. Eftersom jag säkerligen tyckt det varit lika roligt idag var det något av en besvikelse att Netto-torskrommen låg i en rektangulär burk med sådant där öglelock som gör konservöppnaren överflödig. Men man kan inte få allt!

Eftersom jag nu ändå var i retrotagen tyckte jag att det var läge att svänga ihop världens godaste sås, som faktiskt härstammar från Åkerboskolans skolbespisning. På den tiden jag gick i grundskola hade det här med centraliserade kök och färdiga produkter inte nått norra Öland, vilket gjorde att mattantschefen Vera med stab gjorde mer än att bara värma maten. Till torskpanetterna fick man därför en alldeles underbar sås som helt enkelt hette gurksås. Hur utbredd den är i skolbespisningsvärlden har jag ingen aning om. God var den i alla fall... Och jag lyckades faktiskt tjata till mig receptet av den stränga och långa Vera som jag var skitskraj för. Passar till all panerad fisk och så även till gårdagens panerade torskrom.

En så löjligt enkel sås att jag nästan skäms för att publicera receptet... Men gurkkuberna krasar så härligt mellan tänderna och såsen är lagom syrlig. Jag antar att man kan komplettera med finhackad dill eller rivet citronskal, men Vera skulle säkert två sina händer.

Veras gurksås
4 personer

1 liten gurka
1 dl majonäs
2 dl gräddfil
en nypa herbamare eller annat örtsalt

Skär gurkan i små tärningar. Blanda majonäs, gräddfil och smaka av lite herbamare. Blanda ned gurktärningarna och låt dra i kylen några timmar.

Små auberginer söta...

2007-09-11T19:30:00.000+02:00

När man hittat så här söta auberginer är det egentligen synd att slänga i dem i en lammcurry där de får koka ihop till oigenkännerlighet. Men middagen var redan bestämd och alla andra auberginer var slut på Coop. Jag har ingen aning om vad de heter (kassörskan slog in dem som vita auberginer, men det tror jag av förståeliga skäl inte på). Hur som helst är den här lammcurryn väldigt god. Egentligen är det väl mest en bastardisering av Rogan Josh, men god är den i alla fall.

Ghee kan du göra själv om du inte har turen att hitta det i butik (jag tycker att det är dags att Arla börjar satsa på färdig ghee istället för den där töntiga raps- och smörblandningen). Här hittar du en någorlunda bra genomgång på hur du gör. Fast bäst är att sila gheen i trådsil och lämna bottensatsen i kastrullen - i kaffefilter går det inte så värst bra!

Och du? Glöm inte att lammhals är en bra och billig styckningsdetalj med mycket smak. Perfekt för alla sorters grytor! Vill du ha den benfri är det lätt att skära bort halskotan, men minns att benen ger extra mustighet till anrättningen - låt dem alltså koka med och fiska upp innan servering.

Lammcurry med aubergine
4 personer

1/2 dl ghee eller ungefär motsvarande mängd smör
2 gula lökar, hackade
4 vitlöksklyftor, hackade
3 msk hemgjort currypulver (se nedan)
1 kg lammhals eller annat bra grytkött
1 dl vatten
1 burk krossade tomater
2 små strimmiga auberginer eller 1 vanlig aubergine
2 dl tjock yoghurt
salt, peppar

Fräs lök och vitlök i matfettet på ganska hög värme tills det börjar ta färg utan att bli bränt. Tillsätt currypulvret och låt allting fräsa ytterligare någon minut. Tillsätt lammhalsen skuren i lagom stora grytbetar (låt benen koka med, de ger god smak och är trevliga att gnaga på). Bryn köttet på alla sidor. Häll på vatten och tomater och låt puttra under lock i 30 minuter.

Skär auberginerna i halvmånar och tillsätt dem till grytan. Koka ytterligare 50 minuter utan lock (späd med lite extra vatten om grytan börjar se torr ut). Rör till slut i yoghurten, salta och peppra. Servera med basmatiris.

Eget currypulver är förstås roligt att göra. Inte bara kan man själv bestämma smak och styrka, utan det blir förstås godare när kryddorna rostas och mals alldeles innan tillagning - därför ger det här receptet en ganska liten mängd färdig krydda! Hittar man inte alla kryddor hela (jag har fortfaranande inte hittat hel spiskummin i Kalmar) så kan man tillsätta dem i pulverform efter att man rostat och malt de andra kryddorna.

Vill man att pulvret ska se mer ut som köpt currypulver kan man tillsätta önskad mängd torkad gurkmeja. Gurkmejan ger dock inte så värst mycket smak (till skillnad från den ljuvliga färska roten), så det kan man strunta i om man nu inte är speciellt förtjust i färgen gult.

Hemmagjort currypulver

2 tsk bockhornsklöver
1 tsk kryddpeppar
1 tsk muskotblomma
1 tsk spiskummin
1 tsk kardemumma
2 tsk koriander
2 små torkade chili
3 långpepparfrön (eller 1 tsk svarpeppar)
1 kanelstång
(alla ovanstående kryddor bör vara hela i mån av tillgång)

Krossa de hela kryddorna lätt och rosta dem i en het stekpanna någon minut tills de börjar knäppa och dofta gott. Mortla dem till ett pulver (eller kör dem i en kraftig mixer/matberedare) och tillsätt eventuella pulveriserade kryddor.

Facebook-hjälp

2007-09-09T22:29:00.000+02:00

Jag rekommenderar alla mina bloggläsare att lägga till mig på facebook samt tillåta sig bli biten av mig. På det viset får man äran att ingå i min vampyrarmé så att jag kan besegra den illvilliga Lisa. Hon spöar mig jämt!

(Ja, det här är garanterat otillbörligt gynnande av facebook och dess applikationer, men det struntar jag i. Jag vill bli en mäktig vampyr!)

Brödnördigt

2007-09-09T15:13:00.001+02:00

Det var länge sedan jag bakade något mer avancerat än naanbröd, men jäklar vad sugen jag blir efter att ha läst Martins inspirerande brödblogg! Kolla in och njut av både vackra bilder och bra tips!

Comes around goes around...

2007-09-08T20:01:00.000+02:00

Jag förtjänade det onekligen efter det här inlägget, men att den himmelska vedergällningen skulle gå så fort förvånade mig faktiskt. Men så ligger det i alla fall till.

Vad som har hänt? Beats me... Jag skulle bara laga en utsökt måltid på skinkstek, surkål och brödknödel. I stället lyckades jag samla på tallriken en katalog över misslyckad mat från helvetet. Det blev faktiskt så äckligt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Det slutade med att jag gjorde bådadera, om vart annat.

Vad som gick fel? Knödelmixen jag köpt i Prag såg först lovande ut. Jag blandade degen, formade till knödlar och kokade den angivna tiden. Det såg till och med lovande efter att de kommit upp ur grytan, men redan vid uppskärningen anade jag oråd. Knödeln såg... torr ut. Torr och inte alls som den jag fått på restauranger i Tjeckien. Ett smakprov bekräftade och översteg mina farhågor: knödeln smakade dammigt torrt och hade dessutom en mycket läskig bismak av tantparfym. Visst försökte vi äta någon skiva var, men det hade krävts en tapperhetsmedalj för att få i sig mer än ett par tuggor.

Surkålen då? Den var vakuumförpackad, av ett respektabelt tjeckiskt märke. Men för det första var den för sur, till och med för mina perverterade smaklökar. Jag tillsatte lite honung i ett försök att pigga upp den, men till ingen nytta. Jag tillsatte lite kumminfrö, ett lagerblad och lät koka en halvtimme för att få den så där härligt tjeckiskt hopkokt. Jag slängde i lite mer honung. Nu smakade det i stället kväljande sötsurt och inte så mycket mer. Jag hällde av en del av vätskan och spädde med lite vatten. Då smakade det helt plötsligt och föga förvånande ingenting. Där någonstans gav jag upp och lämnade surkålen åt sitt öde.

Och så till det riktiga paradmisslyckadet: skinksteken. Jag lät innertemperaturen gå upp till 65 grader, vilket rekommenderas av de flesta källor jag konsulterat. Jag tog ut den, lät den vila 10 minuter och började sedan skära. Fläsksteken var inte bara rosa inuti - utan i mitten var den rå. Jag vet inte vad det är för fel på min stektermometer, men jag misstänker att den lider av samma syndrom som min mor, som tycker att 15 grader i solen är lagom temperatur för ta årets första dopp. Hur som helst så slängde jag in den till hälften uppskivade steken i ugnen igen. Resultatet blev, som ni säkert listat ut ett fnösketorrt kött som fortfarande var suspekt rosa på sina ställen.

Med andra ord var det inte min bästa prestation i köket. Vad som fascinerar mig är att allt misslyckades samtidigt. Det borde ge någon slags medalj!

Ett nöt är ett nöt är ett nöt?

2007-09-08T18:55:00.000+02:00

Jag upphörs aldrig att fascineras av de googlingar som leder folk till min blogg. Mycket märkligt har jag sett, men frågan är om inte det här tar priset?

"På vilken del sitter nötköttet"

Visserligen är det inte särskilt snällt att raljera över andras okunskap, men det här var ju för roligt för att låta bli. Och för att väga upp den kosmiska karmabalansen kan jag ju passa på att erkänna att när Jessika skickade lotusfrön till mig trodde jag först att de skulle planteras, typ i mitt icke-existerande badkar. Men de skulle ätas, så klart!

Aushak!

2007-09-06T15:06:00.000+02:00

Det allra godaste vi åt i Prag var varken knödel, fläsklägg eller stekt ost, utan otippat nog en rätt vid namn aushak. Det är en underbar afghansk skapelse som består av purjolöksfyllda ravioliliknande knyten med en smakrik lamm- eller köttfärssås tillsammans med en mild och svalkande yoghurtssås. Det är är kryddigt utan att vara starkt, milt utan att vara intetsägande och spännande trots att smaken lägger sig lika väl till rätta i gommen som en kattunge i knät.

Visserligen är det lite pilligt kökspyssel, men det är värt varenda minut i köket. Framför allt om man har sådan tur i sitt partnerval att man kan delegera purjolöksknytstillverkningen till sin söte pojkvän. Annars kan man säkerligen snärja sig en dylik om man bjuder på den här anrättningen!

Vill man så går det förstås att göra sin egen aushak-deg, men det är överkurs till och med för en matnörd som jag när nu wontondeg fungerar lika bra. Den hittar du fryst och utkavlad i de flesta asiatiska butiker. Passa på att köpa på dig färsk koriander när du ändå är där, den är långt mycket billigare än de rangliga uppskrämda stackars plantorna du hittar på Coops grönsaksavdelning.

Aushak
4 personer

till yoghurtsåsen:
3 dl turkisk yohgurt
2 vitlöksklyftor
1 tsk malen mynta
1/2 tsk salt

Pressa ned vitlöksklyftorna i yoghurten. Tillsätt mynta och salt och rör ihop.
till lammfärssåsen:
2 gula lökar
4 vitlöksklyftor
1/2 dl neutral olja
2 tsk malen koriander
1 tsk mald muskotblomma
1 tsk kanel
2 msk hackad färsk ingefära
400 g lammfärs
1 dl vatten
1 dl tomatpuré
salt och peppar

Hacka lök och vitlök smått och fräs dem i oljan på medelstark värme tills lökhacket börjar få färg. Tillsätt koriander, muskotblomma, kanel och ingefära och låt fräsa ytterligare någon minut.

Tillsätt lammfärsen och låt den få lite färg. Slå sedan på vattnet, tillsätt tomatpurén och låt såsen koka 20 minuter. Ställ kallt så länge.
till purjolöksknytena:
2 små purjolökar, strimlade (totalt ca 1 liter)
1 msk neutral olja
1 tsk salt
1 grön chili (av spansk peppartypen
1 knippe koriander
1 paket wontondeg
1 ägg, ihopvispat

Fräs purjolöken i oljan på medelstark värme tills den mjuknat men inte fått färg. Salta.

Befria chilin från kärnorna och hacka den och koriandern fint. Blanda med purjon.

Ungefär så här mycket fyllning är lagom. Eller lite mindre i ärlighetens namn, för jag fick ta bort lite efter att fotot tagits.

Ta fram wontondegen och lägg några teskedar purjofyllning på varje degplatta. Pensla två av kanterna med ägg och vik ihop degfyrkanten över diagonalen. Tryck till ordentligt och lägg de färdiga knytena under en fuktad handduk.

Koka upp en stor gryta med saltat vatten och släng i runt tio knyten åt gången. Koka dem 5 minuter. Ta upp med hålslev och håll varma över vattenbad.

Värm lammfärssåsen. Servera knytena med lammfärssås och vitlöksås.

Bloggtystnad

2007-09-06T14:02:00.000+02:00

Anledningen till att jag inte bloggat är inte att jag inte lagat någon mat, utan på grund av att maten inte blev färdig igår på grund av lathet och misskalkylering. Jag skulle ha wonton-deg i receptet men köpte filodeg istället eftersom jag inte orkade masa mig iväg till den asiatiska butiken. Det fungerade inte som substitut i den aktuella rätten...

Vad det ska bli? Det får ni se i kväll. Men jag kan redan nu lova att det är grymt gott!

Distraktioner

2007-09-04T22:24:00.000+02:00

Jag har blivit beroende av Facebook och Magnus PS2 - eller närmare bestämt fightingspelet Soul Calibur. Det betyder att jag dels letar gamla bekanta, dels till och med drömmer om att jag slåss. Fast i natt drömde jag märkligt nog mest att Staffan Hellstrand skulle göra en ny skiva tillsammans med Idde Schultz som jag skulle få producera. Temat? "Sepultura-covers med nyskrivna texter som skulle handla om män och kvinnors ömsesidiga relationer" (i drömmen skrev jag faktiskt så i pressreleasen)...

Galen, moi?

Efterlysning och tävling: jakten på den heliga Graal!

2007-09-03T19:16:00.000+02:00

Min far (som är känd för sina fixa idéer) har bestämt sig för att göra surkål av årets enorma vitkålsskörd. Alltså behöver han ett ca 30 liters rostfritt kärl. Helst med lock, säger han, men det fungerar annars också.

Lyckas någon av alla mina driftiga läsare hitta en sådan på Blocket, på vinden, i bekantskapskretsen eller via inbrott lovar jag att vinnaren får en riktig present. Närmare bestämt ett urval spännande begagnade kokböcker. Eller en stor sats chokladpraliner tillverkade av mig. Det är bara att välja - förutsatt att du hittar kärlet!

OBS! Min far utlovar dessutom en originallitografi i belöning. Här kan du välja.

Huvudlös...

2007-09-03T18:02:00.000+02:00

Min vackra logga är borta sen ett par dagar, men det är bara temporärt. Eftersom jag hostat den på min brors sajt, som dessvärre försvann i tomma luften för ett par dagar sedan, är den nu inte existerande i den virtuella verkligheten. Men det ska snart vara åtgärdat. Hoppas jag. Hint, hint, brorsan...

Bönhörd!

2007-09-03T17:18:00.000+02:00

Igår dök min mor upp med en leverans från min far grönsaksodlaren. Telefonkonversationen som föregick det hela gick ungefär så här:

Far: Jaha, Ingela åker in i kväll. Vill du ha bönor eller?
Jag: Ja, det tar jag gärna.
F: Ja, bra. Mangold då?
J: Ja, gärna...
F: Hur mycket vill då ha då? Lite eller mycket?
J: Ja... Det beror ju på hur mycket du har.
F: Jag har massor med bönor nu, men det kommer inga fler nu.
J: Ska du inte ha de själv då?
F: Nej! Jag har ätit bönor hela sommaren.
J: Ja, men då kan jag ta... Rätt mycket.
F: Hur mycket är rätt mycket då?
J: Inte jättemycket i alla fall. Lagom.

Min mor kom således vid åttasnåret. Med sig hade hon nära på en halvfylld papperskasse haricot verts (både vanliga gröna och lila) samt en sprängfylld plastkasse med tätt, tätt packad mangold. Gudarna vet vad jag hade fått om jag bett om jättemycket.

Alltså förväller jag mangold till frysning för glatta livet just nu, och i kväll vankas mangoldrecept på bloggen! Några bönor slinker kanske också med...

Tempen tagen på tempura!

2007-09-03T12:41:00.000+02:00

Någonting jag länge haft mitt matlagningssikte inställt på är tempura. Att stoppa saker i frityrsmet är visserligen inte särskilt exklusivt för japanerna, men det speciella är den tunna och fantastiskt frasiga degen runtom som klår både fish & chips och corn dogs (för att inte tala om den infamösa skotska friterade pizzan) med hästlängder.

Jag var ärligt talat lite skraj över att göra tempura hemma eftersom jag fått för mig att det är supersvårt och omgärdat av mystiska japanska ritualer som måste klaffa för att det inte ska bli friterad pannkaka av det hela. Efter att ha försökt pressa min bror och hans japanska flickvän Sawa på ett recept och fått ett mycket luddigt svar bestämde jag mig för att läsa på tempura på nätet och slutligen bara slänga ihop mitt eget recept. Hur svårt kan det vara egentligen?

Inte alls, visade sig det. Smeten blev bra och slutresultaten långt över förväntan. Hemligheten är att använda väldigt kallt vatten och röra så lite som möjligt i smeten för att undvika att glutenproteiet får en chans att veckla ut sig. Min improviserade tempurasås fick också högt betyg av både mig och Mangus, även om japaner säkert med rätta skulle förfasa sig över att jag ersatte dashibuljong (fullkomligt omöjligt att få tag på i Kalmar) med misosoppspulver.

Det går förstås att använda alla möjliga grönsaker och skaldjur till den här anrättningen, huvudsaken är att de inte släpper ifrån sig vatten vid friteringen. Något jag verkligen kan rekommendera är sparris och morot - de visade sig vara de absoluta fullträffarna bland den ganska stora mängd olika ingredienser jag provade. Den gröna paprikan föll varken mig eller Magnus på läppen och Magnus hade dessutom svårt för bläckfisken (som jag å andra sidan gillade). Mycket goda var även räkorna, trots att jag hyser en stor aversion mot jätteräkor som jag tycker är smaklösa och svampiga i konsistensen. Dock hittade jag jätteräkor i saltlake som faktiskt inte alls var dumma. Säkerligen inget bra miljököp, men morötterna var i alla fall närodlade och ekologiska. :)

Visste ni förresten att tempura inte är så värst japanskt egentligen? Tillagningsmetoden kom från början till Japan med portugisiska sjömän på 1500-talet och därav kommer troligen också namnet: tempura sägs vara en förvrängning av det portugisiska verbet "temprar". Fast det förstås, med det synsättet vore inte färskpotatis så värst svenskt heller...

Tempura
4 personer

Blandade grönsaker (ett urval av exempelvis morot, purjolök, paprika, sparris, shiitakesvamp, sockerärtor)
Fisk och/eller skaldjur (till exempel stora räkor, bläckfisk, pilgrimsmusslor, lubb, lax)
1 ägg
4 dl iskallt vatten
4 dl siktat vetemjöl

Rensa och skär grönsakerna ganska tunt - tänk på att de ska hinna bli färdiga samtidigt som frityrsmeten i den heta oljan. Morot skär man lämpligtvis i tunna stavar, purjon i diagonala strimlor, paprikan i ringar eller strimlor. Sparris, shiitake och sockerärter räcker det att rensa.

Räkor skalar du, men lämnar den lilla svansbiten kvar, bläckfisken skär du i ringar eller strimlor. Pilgrimsmusslorna går bra att fritera hela om de inte är allt för stora. Fisk skär du i lagom munsbitar.

Hetta upp oljan till ca 170 grader (när droppe frityrsmet snabbt stiger till ytan är det tillräckligt varmt) i en stor kastrull, en djup stekpanna eller ännu hellre än wok.

Blanda sedan ägget med vattnet (för att få det riktigt kallt kan du ställa in det i frysen en liten stund innan tillagningen). Tillsätt sedan mjölet och rör ihop det hela mycket hastigt, några sekunder räcker. Bry dig inte om om det är en del mjölklumpar kvar!

Doppa grönsakerna och skaldjuren i frityrsmeten allt eftersom och fritera i omgångar. Se till att inte slänga i för mycket i oljan samtidigt - dels sjunker temperaturen i oljan då, dels riskerar allt klibba samman till en enda jättetempura.

Tempuran är färdig när smeten precis börjar få färg, det vill säga 2-3 minuter.

Låt det friterade snabbt rinna av på tidningspapper och ät helst maten i omgångar, annars hinner tempuran kallna och den krispiga ytan saggar ihop.

Bastardiserad tempurasås
4 personer

2 dl varmt vatten blandat med en påse misosoppspulver
(eller ännu hellre 2 dl dashibuljong)
4 msk mirin
4 msk ljus soya

Blanda allt.

Becherovka

2007-09-01T20:36:00.000+02:00

I kväll blir det tempura på någorlunda japanortodoxt vis. Den hinner jag dock inte blogga i kväll, utan i stället bjuder jag på två drinktips.

Åker man till Tjeckien krävs verkligen ett medvetet val och stark övertygelse för att undvika nationaldrycken Becherovka. Det är en örtsprit som uppfanns för exakt två hundra år sedan i kurorten Karlovy Vary och som har kommit att bli tjeckernas nationaltinktur nummer 1. I början ordinerades den bara i droppform - ve och fasa - eller i den mer spännande formen intramuskulär injektion via rumpfläsket, något som säkerligen ledde till en högre berusningsgrad än det droppvisa medikamentet.

Hur som helst var jag ytterst tveksam mot becherovkan, eftersom örtinfusioner i sprit för mig mest minner om jägermeister, dålig absint och urbota dåliga bakfyllor. Men efter att ha samlat mod med hjälp av fem pivo cerne (mörkt öl) smakade jag till sist en 4:a becherovka. Det smakade pepparkaka i flytande form och var banne mig ljuvligt, även om Magnus grimascherade och avdfärdade det som "drickbart i nödsituation". Men hade det inte varit för de fem sagda ölen så hade jag lätt tagit några huttar till.

Oaktat detta är Becherovka svårt att dricka några mängder av rent. Däremot är det utmärkt att blanda drinkar på, då det har en spännande och karakteristisk smak som garanterat blir kvällens samtalsämne. Be-ton är en klassisk och god tjeckisk drink, men white czeck har jag skapat själv. Och den är riktigt trevlig. Ännu godare är den nog värmd i decemberkylan.

Be-ton
1 glas

5 cl Becherovka
2 cl pressad citron
15 cl tonic
is och en citronskiva till garnering

Blanda allt. Nej, jag är ingen bartender och kan inte termerna... Men häll i becherovkan, häll på citron och tonic, släng i is och en citronskiva så är du i hamn.

White czech
1 glas

2 cl vodka
4 cl becherovka
1 tsk honung
2 dl mjölk
is

Återigen: blanda allt. Använd ditt sunda förnuft, vettja.

Äntligen!

2007-09-01T18:00:00.000+02:00

Vissa saker kan få en miljömedveten matbloggare att gå i spinn av ren lycka... Emåmejeriets närproducerade småländska mjölk är just en sådan sak! Förutom att det är just närproducerat är gårdsnamn och datum och tid för mjölkning tryckt på förpackningen. Att den kostar en krona mer per liter accepterar jag gladeligen för att slippa de långa och obegripliga transportkedjor som de stora mejerierna infört under rationaliseringens fana. Att det dessutom smakar gott med färskare mjölk är förstås en trevlig bonus.

Nu väntar jag bara att Emåmejeriet börjar producera eget smör så att Arlas totala mjölkfettsdominans bryts. Helst såväl syrat som osyrat förstås!

Spännande smakexeriment

2007-08-31T18:22:00.000+02:00

Jag kan fascinerat meddela att smakmässigt blir kombinationen äppelvodka och ginger ale betydligt mer än sina beståndsdelar. Närmare bestämt en distinkt smak av mögliga handdukar.

Fräck fredag: bögporrkorv*

2007-08-31T16:20:00.000+02:00

Lisa har utnämnt denna dag till fräck, vilket innebär att man ska dela med sig av någonting roligt på temat mat och sex. Eftersom jag är är tämligen osnuskig i köket och därtill pryd som en brittisk kyrkkaffetant vågar jag inte dela med mig av egna spännande upplevelser. Därmot bjuder jag på en bild av kokkorven vi köpte i Prag.

En bild säger mer än tusen ord, men jag måste väl tillägga att den smakade helt okej, även om jag kanske inte blev lika förvånat förtjust som mannen på bilden.

*Uttrycket myntades av min mor, som uppenbarligen är mindre pryd än jag.

Fyllda vänner och dito älgfärsbiffar

2007-08-31T15:27:00.000+02:00

Min gode vän Pelle var och hälsade på innan vi åkte till Prag. Med sig hade han två kilo älgfärs och bad absurt nog om ursäkt för att han inte lyckats skjuta ett vildsvin åt oss.

Som tack (eller kanske hämnd för det uteblivna vildsvinet?) fyllde vi honom ordentligt och försökte dessutom spela honom ett spratt när han väl somnat. Djupt som han sov bestämde vi oss för att dra ut madrassen med tillhörande Pelle ut ur lägenheten och in i hissen. Dessvärre (som tur var för Pelle dock), kom vi inte längre än till utanför dörren innan han urvaket slog upp ögonen och muttrade "höö?". Det kan ha berott på att jag vid det laget skrattade så hysteriskt att det kunnat väcka de döda.

Hur som helst, det var älgfärsen den här texten skulle handla om. Som ni vet har jag ingenting emot fusionskök, men när det gäller älgkött håller jag på traditionerna av den enkla anledningen att jag upptäckt att ingenting slår nordiska smaksättare för att locka fram de vackra smaker som döljer sig i älgåbäkets inre.

Alltså satsade jag på ett enkelt och föga nyskapande smakgifte mellan älg, lingon, västerbottenost, grädde och bacon. Jag gjorde klassiska köttfärsbiffar som fylldes med riven ost, stekt bacon och lite finhackad saltgurka. En gräddsås gjorde jag direkt i pannan och smaksatte den med lingon. Till serverade jag en enkel pytt på kålrot, morot och potatis, pressgurka och lite haricot verts.

Fyllda älgfärsbiffar med lingongräddsås
4-6 personer

Till färsen:
1/2 dl mjölk
4 msk ströbröd
500 g älgfärs
100 g fläskfärs
1 ägg
1 tsk salt
nymalen svartpeppar
smör till stekning

Till fyllningen:
1/2 paket bacon, finstrimlad och fräst
1 1/2 dl riven västerbottenost
2 saltgurkor, hackade

Till såsen:
1 msk vetemjöl
2 dl grädde
1 tsk mörk soya
1 1/2 dl lingon

Blanda samman ströbröd och mjölk i en bunke och låt svälla 10 minuter. Blanda sedan samman med övriga ingredienser till en slät färs. Låt stå och gona till sig i kylen en halvtimme.

Blanda samman västerbottenost, bacon och saltgurka till fyllningen.

Nu kommer det roliga: att få in fyllningen i färsen! Det är inte alls svårt, men det känns lättare att beskriva med hjälp av bilder (och säkerligen lättare att förstå) än att försöka formulera.

Olja först händerna och skärbrädan. Dela sedan färsen i åtta bitar.

Tag en bit färs och platta ut den ordentligt i handflatan.

Skeda på ungefär en åttondel av fyllningen.
Vik ihop biffen.
Nyp ihop kanterna ordentligt.
Rulla sedan biffen till en vacker boll och platta ut den lite.

Stek sedan biffarna på medelstark värme, 3-4 minuter på varje sida. Fös sedan biffarna ut åt kanterna på stekpannan, strö i mjölet i mitten och låt fräsa någon minut. Häll sedan på grädden och rör om ordentligt så att det inte bildas några klumpar. Smaka av med soyan, tillsätt lingonen och låt det hela koka ihop några minuter.